Laguna del Laja och tankar om mc-åkning i Chile

Vi åkte österut från agro-campingen för att komma till nationalparken ”Laguna del Laja” där vi eventuellt skulle stanna över natten. Resan dit bjöd på underbara grus- och asfaltsvägar. Som om inte detta i sig räckte hade vi det stora nöjet att hela dagen se vulkanen Antuco avteckna sig mot klarblå himmel och komma närmare och närmare.

Vi kom till nationalparken ganska sent på eftermiddagen vilket gjorde att inträdet var gratis (hade kostat runt 40 kr annars). Vi insåg när vi kört in i parken att det var en skidanläggning och att pisterna faktiskt låg på själva vulkanen. En aktiv vulkan. Körde runt i parken i c:a två timmar, hittade en camping men den var för dyr så vi valde att åka ut ur parken och köra till en camping som vi sett tidigare under dagen.

Ett mycket bra beslut då vi på campingen blev ”muy famosos” (mycket berömda) igen och tillbringade en väldigt trevlig timme med en stor familj som ville veta allt om oss och givetvis ta en massa bilder. En god middag bestående av en särdeles god tonfiskröra med pasta och en underbar natthimmel blev en perfekt avslutning på denna dag.

Att resa med motorcykel genom Chile är bjuder på väldigt omväxlande terräng. Min erfarenhet av att köra motorcykel var innan resan, minst sagt, begränsad. Första gången jag överhuvudtaget satte mig på en motorcykel var i Kambodja ett par månader innan denna resa. Sen blev det ett par intensiva månader i Sverige med övningskörning för att ta körkort för tung mc. Erfarenhet av att köra med en fullastad hoj på alla möjliga typer av terräng? I princip noll. Vi tog en tur på fyra dagar upp till Östersund men det var mest asfalt (även om vi hittade ett par mil med väldigt bra grusväg också).

Jonas hörde innan avresan av sig till en av chefsredaktörerna på DN Motor för att se om de var intresserade av vår historia och möjligen skriva en artikel om oss. Han fick då berättat för sig att jag var alldeles för kort för att köra en Dakar och att vi skulle vara tvungna att sänka den för att jag överhuvudtaget skulle ha en chans att nå ner till marken. Ja, han verkde ju ha full koll så det var bara att hålla med. Tyvärr blev det ingen artikel men vi fick iallafall klart för oss att jag inte skulle kunna köra min hoj (som jag redan då hade kört ett par hundratal mil). Nu, cirka 8500 kilometer senare, känns det som om jag på ganska goda grunder kan säga att han hade tokfel.

Min poäng med allt detta? Lyssna på dig själv, tro på dig själv, sikta dit du vill och kör på bara!

Ha det bäst :)

VIP behandling i en halvfärdig restaurang

Fortsättning på förra inlägget

Upp på hojen igen för att fortsätta köra på grusvägar som sakta men säkert tog oss nedför berget vi dagen innan jobbat oss upp för. En nedförsbacke som varade flera kilometer. Det kom fler tunnlar, en minnesvärd var en som svängde ganska kraftigt och som kort och gott hette, ”Tunel Curvo”. Ingen av dem hade järnvägsspåret kvar så den mest minnesvärda var ändå den första från dagen innan.

Att köra på grusvägar tar på krafterna och när det var dags att äta lunch befann vi oss i en liten by (se Lunch 5 i närheten av Salamanca på vår karta på förstasidan) där vi gick in i en almacen (liten jourbutik typ) och frågade om de hade piroger eller något annat ätbart. Damen bakom disken säger först nej men tänker sedan efter och ropar till ett av barnen som sitter och spelar datorspel i butiken ”Spring och fråga din mamma om hon har lite mat att erbjuda dessa ungdomar som är hungriga”. Lillkillen springer iväg och återkommer snart med ett ”Ja fast det är inte riktigt klart än”. En minut senare dyker mamman upp och frågar om vi kan tänka oss att vänta medans hon gör klart maten. Visst, inga problem alls, säger vi, vi har inte bråttom någonstans. Hon ler och ber oss vänta så ska hon fixa iordning.

Det visar sig efter ett tag att de ska öppna en restaurang inom kort men att det inte är färdigbyggt än. Vi får VIP-behandling och blir nyfiket utfrågade av först sonen och sedan en bekant. Efter en 20 minuter kommer mamman och hämtar oss och vi får sätta oss i en ej färdigbyggd, men likväl fin, liten lokal. Sedan kommer mamman in med nybakat bröd, två skålar med getost och en stor flaska coca-cola. Förätten. Allt producerat i byn (förutom colan då). Sen kommer varmrätten som visar sig vara ”Pastel de Choclo” som är en ungsbakad majsgratäng och är himmelsk god. Hon förklarar att alla ingredienser kommer från byn, allt från majsen till oliverna. Varje portion skulle räckt för att mätta en mindre familj. Vi kämpade tappert i oss så mycket vi orkade och lyckades faktiskt få i oss minst 2/3. Vad kostade då hela kalaset? 75 kr. För båda.

Vi får en guidad tur runt huset och trädgården där allt odlas. Hur fint som helst och mamman var tydligt stolt och blev väldigt glad över vår uppskattning. Vi förvånas än en gång över den otroliga gästvänligheten vi hela tiden stöter på i Chile.

Sen upp på hojarna igen för att rulla vidare. En väldans tur att vi har motorer på hojarna då det var med nöd och näppe som vi ens orkade gasa 😉

Dagen var inte slut än och bjöd på ännu en upplevelse, nämligen kustvägen mellan La Ligua och Viña del Mar som var, kort och gott, magisk.

Och räckte det med detta? Nej, i Viña väntade världens snällaste moster med familj som bjöd på en riktig,riktigt god middag. Sen väntade två sköna sängar och en god natt sömn efter en minst sagt händelserik dag.

Ha det bäst!

Halvläskig tunnel på väg söderut

Vi är nu i staden Concepción som ligger ganska mitt i Chile. Vi arbetar oss långsamt söderut i Chile och det är hur fint som helst. Vi har varit lite lost i skogen och inte haft tillgång till internet så vi har hamnat lite efter med bloggen. Så vi tar det, liksom tempot för vår resa, lite i taget :)

Detta är från resan mellan La Serena och Viña del Mar som började med underbara och slingriga vägar i bergen längs med väg 43 (se vår fina karta).

Vi svängde av de asfalterade vägarna och letade upp vad vi hoppades skulle vara fina grusvägar. Och tänka sig, det var det. Det dammade en hel del, vilket också var helt i sin ordning. Vi körde bara fel en gång (skyltningen lämnar en del att önska) men det gjorde inte så mycket då vi hamnade i en dal med det passande namnet ”Valle Hermoso” som betyder ”Den vackra dalen”. Och vackert var det.

Körde tillbaka, hittade en väg som gick längs med ett järnvägsspår och tänkte ”Den måste ju leda någonstans”. Och det gjorde den också. Fast det var tur att vi frågade om vägen då vi fick tipset om att köra en väg som skulle ta oss genom en tunnel och som var mycket bättre än den som gick över bergen där det var svårt att hitta rätt bland många småvägar. Mannen som gav oss tipset la till, lite appropå bara, att det var en järnvägstunnel man åkte igenom. Om det fortfarande gick tåg eller inte var lite oklart.

Vi kom fram till tunneln, bestämde att det med allra största sannolikhet inte gick några tåg (vi hade inte sett några iallafall) och körde in i en mörk, smal tunnel. Jonas valde att köra i spåret (snacka om tvättbräda) och jag valde att köra vid sidan av. Mina packväskor var som mest en 30 cm från väggen så det var lite smånervöst. Tunneln var förvånandsvärd lång och det var total mörker. Spännande värre. Till sist glimmade det till en liten ljusglimt långt framme. Första tanken ”hoppas verkligen det där är dagsljus..:”. Inte mycket att göra, tunneln var för smal för att vända i. Självklart var det dagsljus och det blev väldigt uppenbart att det inte gått tåg på länge då det efter tunneln saknades spår.

Efter tunneln var det dags att slå läger och vilken tur då att vi var 1200 m.ö.h, på en platå med underbar utsikt, fina kaktusar och en massa torr ved. Blev en skön brasa, ett par fina nattbilder och en god natts sömn.

Tips: Vi är nu officiellt ute på en expedition, visst låter det lite tufft? Expedition. Kolla på primus.se, gå in under fliken ”Primus was here”, klicka på ”Expeditioner” och sedan ”Jonas och Roberto”. Roligt!

Vägen till La Serena

Man kan åka motorväg (ruta 5) ända från Arica i norr till Puerto Montt i söder. En sträcka på ungefär 3080 km. Vägen är i väldigt bra skick och gillar man att köra på raka fina vägar av asfalt så är det en drömväg. Gillar man som vi att åka på mindre vägar, gärna bestående av grus och med mycket kurvor, är den ett ibland nödvändigt ont. Man tar sig fort dit man vill utan att behöva svänga särskilt mycket (titta på den här kartan från Copec, om inte annat för att den är väldigt rolig att bläddra i).

En sträcka man gärna bara kör en gång är sträckan genom Atacamaöknen. I bil tar den c:a 5 timmar och består av rak asfaltsväg genom ingenting. För oss var ingenting väldigt fascinerande, en gång. Sen blir det lätt lite jobbigt. Speciellt med tanke på att det ofta blåser väldigt mycket.

Denna gång tog vi väg 1 (ruta 1) istället. Den går längs med kusten och man slipper stora delar av öknen. Vägen består av allt annat än asfalt och efter 180 km av körning på omväxlande tvättbräde-partier (Jonas undrar hur detta fenomen uppstår, kan någon förklara det?), sand-partier och underbara hårt-grus-partier var vi ganska möra i kroppen men väldigt nöjda och glada.

Campade precis vid havet (nästan lite för nära) och sov gott till havets dånande. Det är något speciellt med havet. Någon som kan förklara denna fascination? I Chile finns ingen allemansrätt. Däremot gör alla lite som dom vill 😉 Det är fri camping på så gott som alla stränder längs med Chiles kust. Det är inga problem att hitta campingplats, iallafall inte hittills. Får se nu när vi närmar oss Santiago och mer tätbefolkat område.

Turiscom ger ut en guide till Chiles campingar och vägar som heter Turistel. Där ser man alla Chiles vägar (de som borde finnas iallafall, inte alltid det stämmer med verkligheten) samt alla campingar och lite information om dem. En mycket bra guide där även många gratiscampingar listas. Nu har vi inte campat på något av dessa då vi alltid hittat vår egen plats istället.

En sak som förundrat oss båda på vägen söderut är hur vi lyckades köra från Valparaiso till Antofagasta på två dagar? Det är en sträcka på 1320 km. Vi körde ungefär 70 mil första dagen och 60 mil andra dagen. Vi körde i 100-110 km/h. Galet. Nu klarar vi knappt 30 mil per dag och kör inte snabbare än 80. Vårt svar på frågan är: Abstinens och lyckorus :)

Om det inte redan framgått så älskar vi att resa med motorcyklar. Att kunna ta allt i egen takt. Att hitta ställen man aldrig skulle åkt till annars. Att kunna stanna precis vart man vill. Ett bra exempel är Parque nacional Pan de azucar (sockerbrödsnationalparken som inte har något som helst med bröd att göra). Vi såg att det gick en väg genom den och bestämde oss för att ta den. Där hittade vi den bredaste stranden vi någonsin sett. Vit sand så långt ögat kunde nå. Knappt så att man såg havet. Kändes helt overkligt och den var i princip tom på folk också. Very, very nice.

Ha det bäst!

Going south!

Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Antofagasta och vila ut efter turen till San Pedro. Vi arbetade en hel del med bloggen. Jonas gjorde en video och jag skrev en massa inlägg och jobbade med alla bilder. Passade på att tvätta ställen också som nu är skinande och rena…eller de var de tills vi satte oss på hojarna igen iallafalll :)

Det var tungt att säga hej då till släkten. Speciellt mormor. Denna gång kommer vi troligtvis inte tillbaka till Antofagasta men vi har lovat att försöka komma och fira jul och nyår det här året också. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och de ville inte alls att vi skulle åka; ”Kan ni inte stanna till helgen då vi ska till stranden?”, ”Det är bara en vecka till”, och så vidare…vi var tvugna att säga nej och åka annars hade hela resan blivit en enda lång fika-rast. Kan inte säga att det inte lockar, men det får bli någon annan gång.

Överlag har vi bara mött gästvänlighet och nyfikenhet här. Som turist på motorcykel blir man väldigt väl bemött, det gäller att vara beredd på att bli fotograferad bara. Skulle vara intressant att veta hur många face-book album vi är med i nu.

En annan iaktagelse är att det är väldigt säkert här. Vi har inte stött på några problem hittills och alla varningar verkar faktiskt vara något obefogade. Vi har varit lite paranoida p.g.a alla som säger att det är så farligt och att det händer så mycket dåligt. Detta både från folk i Sverige och chilenare själva. Och självklart händer det tråkigheter, liksom i vilket land som helst i världen. Om du baserar ditt beslut på om du ska åka till ett land eller inte utifrån dess nyheter så kommer man inte ens vilja stanna i sitt eget land. Medier lever på misär och elände. Eller hur ofta läser man om solskenshistorier på löpsedlarna?

Klasskillnaderna här i Chile är så mycket större än hemma i Sverige. Det finns extremt fattiga människor och extremt rika människor. Det sociala skyddsnätet är inte alls lika finmaskigt som i Sverige så det är klart man tar hand om det man har. Det blir dock lite extremt och folk är rädda för allting. Allt okänt är farligt och bör undvikas. Det var inte länge sedan det var diktatur här och mycket kommer nog därifrån. Michael Moore skriver om samma mentalitet i stora delar av USA. Folk styrs av sin rädsla för det okända. State of fear. Jag hoppas att detta minskar i takt med Chiles utveckling.

Iallafall, vi kom iväg från Antofagasta vid fyra-tiden och satte kursen söderut. Först var vi dock tvugna att hitta ut. Körde längs en väg som finns med på kartorna och som går längs kusten. ”Schysst!”, tänkte vi och satte av. Först tog asfalten slut. ”Yes!”, tänkte vi. Sen blev det lite tvättbräda. ”Suck”, tänkte vi. Sen blev det mindre och mindre väg. ”Kul!”, tänkte vi. Sen övergick det till en liten stig längs med en brant bergsvägg. ”Jahapp”, tänkte vi och vände.

Kom till slut ut på motorvägen (ruta 5) men valde att ta av mot orten Tal Tal som ligger vid kusten. Helt underbara grusvägar som tog oss upp ovanför molnen. Riktigt kul körning! Känner mig mer och mer hemma på hojen. Vi har kört massa olika typer av terräng, precis som vi hoppats på. För var dag som går känns hojen mindre och mindre. Bara svänga och gasa. Gruskörningen blir mer och mer avslappnad. Jag påminns dock då och då om att hojen faktiskt väger en 250 kg när jag råkar luta den lite för mycket åt något håll eller när framhjulet släpper i sanden. Då får man kämpa :)

Slog läger i ett hål i berget. Fullt med grön-blåa stenar överallt så det är troligtvis början på en gruva eller dylikt. Middag bestående av tonfisk, tomatsås och pasta med efterföljande kopp te och kakor. Tittade på två avsnitt av ”How I met your mother” och sen var det dags att sova. Vi slår oftast läger vid sju-tiden då solen går ner strax efter åtta. Det blir helt mörkt vid halv tio och vid halv elva så sover vi redan.

Ha det bäst!