grusväg | Fly vardagen

El Calafate och en STOR glaciär

Vindpinade, kalla och stela kom vi tillslut med nästan tomma bensintankar till den lilla staden El Calafate som är lik en oas i stäppen med turister från hela världen. Vi hade bara stannat för att äta lunch och tanka i en liten by i vildmarken tidigare under dagen.

Inte långt från bensinmacken där vi stannade hittade vi en camping med Hostel med namnet El Ovejero (Herden). Där inackorderade vi oss och parkerade hojarna utanför. Andra dagen när jag gick ut för att hämta något från min hoj såg jag Andrew igen. Han var bara där för att reka campingen. Vi började prata om det ena och det andra och vi fann oss tillslut fikandes inne på vårt hostel. På kvällen gick vi till ett steakhouse och käkade underbart gott grillat kött med sallad, potatismos och annat från en buffé.

Dagen efter var det Robertos födelsedag och Andrew och Jonathan, en annan backpacker som bodde på hostellet, köpte frukost bestående av sötsaker. Medialunas (halvmånar) är som en croissant som smakar wienerbröd. De och lite andra godsaker mumsade vi i oss med varsin kopp te. På kvällen gick vi ut och åt den största hamburgaren jag sett på länge. En hamburgare från Texas Burger var knappt hälften så stor.

Ungefär 100km från El Calafate, och en av de största anledningarna till att så många reser dit, finns glaciären Glaciar Perito Moreno. Perito Moreno är en av tre glaciärer i Patagonien som inte blir mindre för varje år. Själva glaciären är 30km lång och 5km bred och med en medelhöjd på 74m där den slutar.

Vi fick tipset att köra till glaciären på en annan väg än den stora asfalterade vägen, nämligen på en lång, bred perfekt grusväg utan nämnvärd trafik med en och annan fantastisk kurva som man glatt kunde gasa sig igenom. Packningen hade vi lämnat på hostellet och det var inga problem att köra i hastigheter runt 140km/h. Vi kom fram till glaciären alldeles för fort, vi hade gärna kört mer grusväg. Varje gång man kör utan packning är det som att vakna till liv på nytt. Kraften i motorcykeln får gruset att sprätta till vår förtjusning och kurvorna är en barnlek.

Väl framme vid glaciären blev vi hänförda av utsikten. Vi såg under den timmen vi var där ett flertal stora isblock lossna och falla i vattnet med en våldsam kraft. Vågor bredde ut sig hundratals meter runtomkring. Isen skiftade i vitt, blått och nästan svarta toner. Vi stannade tills precis efter den färgsprakande solnedgången bakom de omgivande bergen.

På den asfalterade vägen vi tog tillbaka till staden fick vi köra zick zack mellan påkörda kaniner i mörkret. Roberto körde först och jag såg honom ett par gånger bromsa in för att inte köra på en kanin som av outgrundlig anledning ville korsa vägen precis när vi kom farandes. Ett tiotal inbromsningar senare var det nära att jag tog en kanin med framhjulet men precis när jag väjt för denna dödslängtande lilla gnagare slog det till i motorskyddet. Jag såg i backspegeln hur någonting sprattlade i mörkret och när vi åkte tillbaka såg vi en pälsbeklädd kamikaze-kanin i en pöl av röd sörja dra sina sista andetag innan den (äntligen) nådde ljuset i slutet på tunneln.

Någon dag till stannade vi i El Calafate innan vi återigen satte oss på våra kära motorcyklar för att åka än mer söderut. Mot mer vind och kyla men framförallt mot staden Puerto Natales i Chile som ligger ett stenkast från en av Sydamerikas vackraste (och blåsigaste?) nationalparker -Torres del Paine.

Bildspel

118 kilometer grusväg, en glaciär och hippie-staden El Bolsón

Vi bestämde oss för att åka och titta på en glaciär som låg i parken. Den låg c:a 6 mil från campingen och det tog oss c:a 1 1/2 timme att köra dit på minst sagt roliga grusvägar med underbara vyer över turkosblåa sjöar och kristallklara bäckar. Själva glaciären var väl inte så mycket att hurra för då den låg lite för långt bort och vi hade ingen lust att lämna hojarna med all packning på. Det var dock så roligt att köra dit att det inte gjorde något att vi inte kom fram till själva glaciären. Klockan hade nu blivit så pass mycket att vi bestämde oss för att åka tillbaka till gratiscampingen och tillbringa ännu en natt där.

Dagen efter satte vi av igen med tanken att ta in på något hostel eller camping i El Bolsón för att ladda batteriet till min hoj. Min hoj hade nämligen låtit lite trött de senaste dagarna och det var svårt att få igång den på morgonen.

El Bolsón var ett riktigt hippie-ställe med många spirituella vibbar och en skön laid-back stämning. Det var dock lite varmt att åka omkring och leta verkstäder. Vi tog in på ett hostal ”Villa del Sol”, tog ur batteriet ur min hoj och jag åkte sedan omkring med Jonas hoj och letade efter någon som kunde ladda batteriet. Efter ett par varv lyckades jag hitta ”Bolson Motos” som var precis vad jag behövde och de satte genast batteriet på laddning.

Ett par timmar senare tog vi en promenad i staden, åt middag bestående av en galet stor Milanesa (Stor macka med ströbrödsstekt kött, pommes frites, sallad, tomat, majonäs och ketchup) och gick sedan och hämtade batteriet. På vägen dit hittade vi en friluftsbutik där vi äntligen lyckades hitta en efterlängtad extra sovsäck för att slippa ta på alla kläder på kvällarna. Den kostade 150 kr vilket var helt ok och vi passade även på att köpa en stor tub gas till köket då det är betydligt enklare att använda än bensin.

Vandrade tillbaka till vårt boende, som var förvånandsvärt dyrt (100 kr per person). Enligt Lonely Planet South Amerika skulle ett dubbelrum där kosta 100 kr för båda. Priserna är väldigt inaktuella har vi märkt. Vi meckade ihop min hoj igen och med fulladdat batteri lät den mycket piggare men fortfarande är det något som inte riktigt är som det ska. Vi fortsätter felsöka och hoppas på att det inte är något allvarligt.

Ha det bäst!

Bildspel

Halvläskig tunnel på väg söderut

Vi är nu i staden Concepción som ligger ganska mitt i Chile. Vi arbetar oss långsamt söderut i Chile och det är hur fint som helst. Vi har varit lite lost i skogen och inte haft tillgång till internet så vi har hamnat lite efter med bloggen. Så vi tar det, liksom tempot för vår resa, lite i taget

Detta är från resan mellan La Serena och Viña del Mar som började med underbara och slingriga vägar i bergen längs med väg 43 (se vår fina karta).

Vi svängde av de asfalterade vägarna och letade upp vad vi hoppades skulle vara fina grusvägar. Och tänka sig, det var det. Det dammade en hel del, vilket också var helt i sin ordning. Vi körde bara fel en gång (skyltningen lämnar en del att önska) men det gjorde inte så mycket då vi hamnade i en dal med det passande namnet ”Valle Hermoso” som betyder ”Den vackra dalen”. Och vackert var det.

Körde tillbaka, hittade en väg som gick längs med ett järnvägsspår och tänkte ”Den måste ju leda någonstans”. Och det gjorde den också. Fast det var tur att vi frågade om vägen då vi fick tipset om att köra en väg som skulle ta oss genom en tunnel och som var mycket bättre än den som gick över bergen där det var svårt att hitta rätt bland många småvägar. Mannen som gav oss tipset la till, lite appropå bara, att det var en järnvägstunnel man åkte igenom. Om det fortfarande gick tåg eller inte var lite oklart.

Vi kom fram till tunneln, bestämde att det med allra största sannolikhet inte gick några tåg (vi hade inte sett några iallafall) och körde in i en mörk, smal tunnel. Jonas valde att köra i spåret (snacka om tvättbräda) och jag valde att köra vid sidan av. Mina packväskor var som mest en 30 cm från väggen så det var lite smånervöst. Tunneln var förvånandsvärd lång och det var total mörker. Spännande värre. Till sist glimmade det till en liten ljusglimt långt framme. Första tanken ”hoppas verkligen det där är dagsljus..:”. Inte mycket att göra, tunneln var för smal för att vända i. Självklart var det dagsljus och det blev väldigt uppenbart att det inte gått tåg på länge då det efter tunneln saknades spår.

Efter tunneln var det dags att slå läger och vilken tur då att vi var 1200 m.ö.h, på en platå med underbar utsikt, fina kaktusar och en massa torr ved. Blev en skön brasa, ett par fina nattbilder och en god natts sömn.

Tips: Vi är nu officiellt ute på en expedition, visst låter det lite tufft? Expedition. Kolla på primus.se, gå in under fliken ”Primus was here”, klicka på ”Expeditioner” och sedan ”Jonas och Roberto”. Roligt!

Bildspel

Förväntan, nervositet, otålighet och glädje!

Alla känslor i en härlig mix. Dagen för avresa närmar sig snabbt. Känns overkligt att tänka sig att i detta nu så guppar våra motorcyklar sakta med säkert (hoppas vi) mot Valparaiso i Chile.

Har precis tittat på första avsnittet av ”Long way down” där Ewan McGregor och Charley Boorman ska åka motorcykel genom Afrika. Det är deras andra stora resa, den första tog dem jorden runt. Riktigt kul att se, speciellt med tanke på att vårt äventyr startar om ungefär två veckor. Så fort man får se när de åker riktigt kliar det i kroppen, vi vill sitta på våra motorcyklar nu!

Fram tills nu har fokus legat på att få iväg motorcyklarna och att kolla så att vi har de papper som behövs. Det vi har varit lite osäkra på är hur det kommer att gå att fixa trafikförsäkring i Chile. Men efter att ha läst en massa forum-trådar på Horizon Unlimited så känner vi oss relativt säkra på att vi kan fixa detta på plats. Det gäller bara att ha med sig fina dokument

Nu kan vi äntligen skifta fokus till själva resan. Känns som om den hamnat lite i skymundan i allt pappersarbete. Har börjat läsa på om Chile, Argentina och Patagonien. Som alltid när jag läser guideböcker blir jag galet sugen på att resa. Det är som om orden tar tag i mig rent fysiskt. Jag kan knappt sitta still när jag läser om Patagoniens vidsträckta slätter, underbart fiske, snustorra öknar och turkosblåa sjöar. När jag sen kommer till ett avsnitt som handlar om en grusväg på 1240 km kan jag knappt fortsätta läsa…låter för bra för att vara sant

Är otroligt glad och förväntansfull.

Underbart!