Torres del Paine till Ushuaia

Tredje dagen i parken kom vinden tillbaka igen. Inte nog med att den är mordisk, den är schizofren också. Gårdagens paus var ett minne blott och det blåste än mer. Så pass att Jonas vid en krök blåste av vägen. Jag låg före och kunde inte stanna utan att själv ramla av. Körde en bit till och sprang sedan tillbaka för att se att allt var ok. Som tur var så hade intercom-systemet kopplat ner så jag slapp höra Jonas vrål av ilska och svordomar i hjälmen (enligt egen utsaga). Vinden låg bakom mig och när jag skulle stanna knuffade den mig framåt så hårt att jag gled framåt och nästan in i Jonas hoj. Vi tog av alla väskor för att kunna lyfta hojen. Fick upp den och Jonas körde den dit jag ställt min. Sen var det bara att släpa väskor i motvind och uppförsbacke. En härlig start på dagen :) Inte undra på att parken av många kallas ”Torres del Pain” – Smärtans torn. Men vacker är det!

När vi kommit ut ur parken kom den vänliga vinden tillbaka igen. Bad om ursäkt och knuffade till och med på när vi återvände till  Puerto Natales. Där tog vi in på samma hostel som Andrew. Vi led av akut grönsaksbrist (för mycket skräpmat och lathet) så vi lagade till en rejäl middag med massor av grönsaker tillsammans.

Det är förundransvärt hur mycket man sprider ut sig på ett hostel. Det tar oss längre tid att komma iväg efter en natt i ett hostel än efter en natt i tältet. Vi hade tänkt åka till Punta Arenas men valde att åka mot Ushuaia direkt istället. Vi siktade på byn Cerro Sombrero som låg på lagom avstånd. En mil innan staden fick vi korsa ett sund med färja och där träffade vi en intressant motorcykelresenär, Yarets Vladimir Alekseevich. En döv-stum kille som är inne på sitt 10:e år av resande med motorcykel. Hans mål är att komma med i guinness världsrekord. Han är väldigt bra på att kommunicera med universella tecken och vi stannade på samma hostel där han kom och berättade om sin resa och visade oss en massa bilder.

Morgonen efter gick vi upp tidigt då vi ville ha gott om tid på oss att nå Ushuaia. Varje gång vi försöker att komma iväg tidigt händer det något. Vid det här laget är vi inne på att det är någon typ av naturlag. Denna gång var det Yarets. Han kom in i rummet, visade att vi skulle följa med till hans rum och där fick vi en demonstration av rysk morgongymnastik. Förutom det tveksamma nöjet att se en 69-årig gubbe utföra diverse gymnastiska övningar iförd illasittande kalsonger var det väldigt lärorikt. Han var onekligen i bra form och han visade entusiastiskt hur han gick tillväga för att bibehålla hälsan.

En och en halv timme senare än tänk satte vi av mot Ushuaia. Det var kallt och småregnigt och vi hade c:a 45 mil körning framför oss, varav c:a 10 på blöt grusväg. Gick hur bra som helst och vi kom fram till Ushuaia innan solen gått ner. Tog in på ett riktigt backpacker-hostel, Torres al Sur, och kände oss genast som hemma.