äventyr | Fly vardagen

Från Patagonien och norrut

Efter att ha kört 2200 kilometer på två dagar (med bil) till Puerto Natales och hämtat Lucy (mamma i mitt fall) och Kent siktade vi norrut. Oändliga stäpper, träd som växer horisontellt p.g.a hård vind och massor med Guanacos (Sydamerikas motsvarighet till kameler?) kännetecknar den Argentinska sidan av Anderna. De oändligt raka vägarna i kombination med hård vid gjorde oss glada över att sitta i en bil för denna del av resan.

Mount Fitz Roy

Första anhalten blev den lilla orten El Chalten. Långt innan man kommer fram ser man Mount Fitz Roys karakteristiska toppar vid horisonten. Kontrasten mellan dem och tom, platt stäpp bidrar till att göra bergskedjan än mer imponerande. Som på väldigt många ställen i Chile och Argentina finns det väl uppmärkta vandringsleder. En dags vandring (som blev betydligt tuffare än tänkt) gjorde oss glada över att bilen var automatväxlad. På bensinstationen 12 mil från Chalten:

-Bensinen är slut, vi har bara disel.
-Hmmm, ok. När får ni ny bensin?
-Vet inte riktigt. Sist tog det runt 10 dagar.

Bara att vända tillbaka och då bränsleindikatorn visade en räckvidd på 8 mil blev det till att köra extrem ekodriving och att försöka rulla i backarna

Perito Moreno
Glaciärer är mäktiga. Från den väldigt turistiska orten El Calafate tar det c:a en timme att köra till Glaciar Perito Moreno. Här blev det återigen en hel del promenerande längs med gångbroar som tog oss så nära man kan komma en glaciär utan att gå på den, eller riskera att få ett par ton is på huvudet.

Vi skippade att äta pastan för 250 kr utan tog oss istället tillbaka till staden där vi satsade på en grill-restaurang med tenedor libre (fri gaffel – all you can eat). Argentina och gott kött är något jag minns väl från förra resan och detta har inte ändrats!

Massmord och Marmorkatedraler
Insekter fanns det gott om trots avsaknaden av allt annat

Från El Calafate körde vi hela vägen till gränsövergången vid Chile chico. Andra sidan Anderna (rätta sidan?) skiljer sig markant mot den Argentinska sidan. Mycket grönt med växter och träd hämtade direkt från dinosaurietiden. Turkosblått vatten är svårt att sluta titta på vilket gör det knepigt att hålla koncentrationen på vägen…vilket vägen definitivt kräver.

I närheten av Puerto Río Tranquilo hyrde vi glasbottnade kajaker och tillsammans med guiden Nelson paddlade vi iväg mot Capillas de Marmol, eller marmorkatedralerna. Varken Lucy eller Kent hade någon större vana (för att uttrycka mig milt) med att paddla kajak…men efter en kort introduktion gick det hur bra som helst och det blev en mycket minnesvärd tur.

Eget transportmedel, camping och varma källor
En stark rekommendation är att köra eget fordon för att utforska denna del av värden. Och att ha med sig tält och kök för att vara så självgående som möjligt. Det finns gott om campingplatser och även ställen att fricampa på. Kent var något tveksam till campinglivet, men såg ut att t.om börja gilla det mot slutet

Efter Coihayque hände något med himmelen som gjorde att det blev svårt med sikten. Turligt nog hade vi bestämt oss för att bada varma källor precis den dagen vilket passade perfekt. Termas de Puyhuapi är ett välkänt ställe och väldigt lyxigt. Enda sättet att ta sig dit är med färja över fjorden. Lite längre fram ligger Termas del Ventisquero som var betydligt billigare och gav oss precis det vi var ute efter. Ett par timmars skön avslappning i 35-40-gradigt vatten, varvat med dopp i fjorden.

Färja och ett (o)väntat möte
Vulkaner finns det gott om i Anderna. Deras oftast snöklädda toppar är väldigt vackra att titta på (och ”vulkansand” ger väldigt bra grepp med hojen btw). Det är lätt att glömma att de faktiskt gör det vulkaner gör ibland. 2008 ödelade Vulcan Chaitén stora delar av staden. Regeringen ville flytta staden en bit men invånarna vägrade. Stora delar är nu återuppbyggt och förhoppningsvis håller sig vulkanen lugn framöver.

Härifrån blev det färja direkt till Puerto Montt. Alternativet är att antingen köra in i Argentina igen eller ta ett par stycken mindre färjor vilket tiden inte räckte till. Efter 9 timmars lugn färjetur (tack och lov då sjösjukan kommer väldigt snabbt för min del) hälsade oss Puerto Montt varmt välkomna med bilköer och ett myller av människor.

Vi tog oss snabbt vidare till den mindre, och något lugnare, staden Puerto Varas där våra hojar stod och väntade på Hostal del Sur. På bakgården står två stycken BMW F800:gs och ser väldigt tuffa ut. Via facebook hade vi tidigare haft kontakt med Petra och Anders (Two bikers one World) som varit på rullande fot i över 2 1/2 år nu. Tanken var att mötas upp någonstans men inget specifikt hade bestämts. Inte nog med att de prickade rätt stad, utan även exakt samma hostell! När flera motorcykelresenärer träffas är det absolut inte svårt att hitta samtalsämnen Väldigt kul och vi fick en mängd tips på ställen att besöka och vägar att köra då de kört ner samma sträcka som vi ska köra upp. Deras facebooksida och hemsida innehåller mängder är fina bilder och blogginlägg om deras resa. Vi hoppas på att mötas upp igen innan vi lämnar Sydamerika.

Mamma och Kent tog sig härifrån vidare till Antofagasta i Chile för att fortsätta sin resa därifrån. Själva jobbar vi oss mot samma ställe i lugnt tempo och njuter för fullt av motorcykellivet.

Norgetur 2012

Trots att Norge ligger så nära har jag aldrig tagit mig tiden att resa dit. Helt klart inte ok så tillsammans med Kristian och en ny bekant, Ragnar, gav jag mig iväg för att utforska Norge.

Starten gick från en bensinmack i Bålsta. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt kändes bara bra. Det är något väldigt speciellt med att sätta sig på en fullpackad hoj och ge sig ut på vägarna och se vart de tar en denna gång. Själva rutten för resan? I stora drag såg den ut såhär: ”Vi bokar en stuga vid Idre någonstans. Sen kör vi in i Norge.”

Regn, regn och åter mer regn var något vi absolut inte fick uppleva i Norge. I princip allt regn vi fick på oss under denna resa kom första dagen i Sverige. Vid det laget vi kom fram till Mon Gård där vi bokat en stuga var vi alla ganska genomblöta. Tack vare stugans el-element och frukostbuffén (som bara den är värd att resa dit för) kunde vi torra och glada fortsätta resan in i Norge.

Att komma fram är överskattat. När man är framme då är man ju framme och hur kul är det egentligen? Vägarna i Norge är kort sagt helt underbara. Tack vare dem kan man förlåta det höga bensinpriset som man tycker borde kunna ligga på blott ett par kronor…de har ju trots allt egen olja? Men de bygger som sagt mycket fina vägar med doserade kurvor och alla människor med husvagnar hade den goda smaken att hålla sig borta från de vägar vi valde. Tack tack

Vi valde att inte ta med oss tält utan valde att bo i ”hytter” som finns lite överallt. För att ytterligare hålla kostnaden nere valde vi att ta med i princip all mat från Sverige. En bonuseffekt av detta är att hojarna blir lättare och lättare ju längre tiden går och att man får laga mat ute i det fria.

Några höjdpunkter under resan var Trollväggen, Trollstigen, Atlanhavsvägen, Atlanthavstunneln (5,7 km lång och som djupast 250 m!) och sist men inte minst….Norge. Det går inte riktigt att köra ”fel” då man överallt möts av fina vyer, kurviga vägar och långa tunnlar, den längsta var på hela 6,7 km.
Dagarna blev långa och intensiva. Upp tidigt och sen iväg. Lika glada varje morgon över att få sätta sig på hojarna igen. Sista dagen befann vi oss mitt i Norge och resan hem blev på hela 64 mil. Vi undvek som vanligt de stora vägarna och fick på så sätt en av de bästa kördagarna på resan.

Försöker komma på en passande beskrivning av Norge och skulle säga att det är som en blandning av Alperna och Patagonien, helt ok att ha något sådant ”runt hörnet”. En sak är iallafall säker: Det blir definitivt fler resor till Norge framöver!

Bildspel

Strejken äntligen över!

Vägen tillbaka har varit lång. Många och långa möten mellan facket och övriga medarbetare. Arbetsmiljö och arbetsförhållanden har utretts. Avtal har skrivits, reviderats, slitits i stycken och skrivits om. Tills sist har vi dock kommit fram till en hållbar lösning som innebär att det till största del blir jag (Roberto) som tar hand om skrivandet och fotograferandet under, och efter, våra resor. Alltså är allt precis som vanligt Skämt åsido så har det bara varit väldigt mycket att göra.

Sist jag skrev var vi i Albanien. Vilket nu känns som en hel livstid sen. Lustigt det där, hur tiden bara…går.

Vägen hem tog oss genom Makedonien, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien och slutligen Polen. Ett inlägg som täckte allt detta skulle bli en mindre bok. Så för den här gången får det bli en liten sammanställning av de många intryck som resan genom Europa lämnade.

En av sakerna vi fick se är hur mycket levnadsstandarden skiljer sig åt mellan de olika länderna. Europa förknippas nog av många med välstånd och hög levnadsstandard. Vi såg inte den extrema fattigdomen som man ofta stöter på i exempelvis Kambodja eller Laos. Men bara runt knuten finns fattigdomen och människor som får kämpa hårt för att överleva. Vi körde genom otaliga byar och samhällen där vägarna mest används av häst och vagn. Nu betyder inte detta att alla lever i misär och elände. Tvärtom fick vi berättat för oss (av en Rumänsk hotellarbetare) att många väljer att leva som man gjorde förr av tradition trots att de inte behöver göra det rent ekonomiskt. Hur det nu än är med det så får man se mycket man inte väntat sig när man färdas genom Europas länder på småvägar.

Rumänien är det land som förvånade oss mest. Vacker natur, underbara vägar av alla dess typer och väldigt hjälpsamma människor. Det är nog ett av de få länderna i Europa där man fortfarande kan ta sin hoj och köra off-road utan att bli halshuggen av någon arg bonde. En ständig källa till fascination var de rumänska husen. Att ha ett eget hus är en viktig statussymbol och det läggs därför ner mycket tid och pengar på dem. Frågan ”Men vad ska grannen säga?” finns nog inte. Det finns knappt två hus som är lika i Rumänien. Det är en blandning av färger och arkitektur utan dess like, allt från kojor till mindre slott. De är nästan aldrig helt klara men likväl magnifika. Färgerna varierar lika mycket som storleken och formen, allt från chock-rosa till neon-grönt i en enda härlig blandning. Väldigt uppfriskande och man har hela tiden något att titta på.

De sista dagarna på resan blev intensiva med mycket körning då vi, på grund av att vi blev sjuka i Rumänien, fick ont om tid. Vi tror det var maten på pizza/bar/hostelet vi sov på som var boven. Tips: Ser ett ställe sunkigt ut så är det troligtvis det. Vi körde 55 mil på en dag vilket för oss är som att springa ett maraton. I och med att vi var ute i sista sekunden fick vi ingen hytt på färjan från Gdansk till Nynäshamn utan det fick bli en favorit i repris och sova på golvet

Mer om resan, och många fler bilder, kommer under hösten och vintern då berättelser om sommar, sol och äventyr gör sig allra bäst! Nu hägrar nästa resa i horisonten. Indien. Ett nytt mål och en ny dröm att sikta mot. Härligt

Bildspel

Äventyr?

Att köra hoj genom Europa är för mer äventyrsinriktade motorcyklister (ja, jag menar oss) lite som att åka på en all-inclusive charterresa. Man kan få tag på allt utan problem. Även om allt inte är bokat och klart med boende och mat är det sällan några som helst problem att bara glida in på en camping eller hitta någonstans att fri-campa. Vill man bo lite lyxigare, typ vandrarhem, hostel eller hotell är den än mindre problem då dessa finns precis överallt. Men visst blir det ett äventyr ändå, bara på ett lite annat sätt. Äventyret ligger i att köra alla småvägar. Vår Garmin gps (zumo 660) är helt underbar på hitta dessa vägar och på att lista olika boendealternativ. Tar man bara ”undvik motorväg och avgiftsvägar” så hamnar man direkt på mc-vägar. Borde finnas en mc-inställning där man även kunde ställa in ”undvik större städer och bilister”.

Fri-camping i en uttorkad flodådra någonstans i södra Italien.

Under dessa två veckor som vi varit ute har vi sovit i tält varje natt. Förutom en natt som spenderades på golvet i färjan mellan Brindisi i Italien och Patras i Grekland (dock på liggunderlag och sovsäckar så vi räknar med den som en tältnatt).

Vi har varit väldigt duktiga på att laga egen mat under resan. Fantasi och variation är två ord som faktiskt inte alls passar in i sammanhanget. Tonfisk är gott. Tonfisk med tomatsås och pasta är också gott. Så varför ändra på ett vinnande koncept? Det fungerade under Sydamerikaresan fler gånger än vi kanske vill minnas och det fungerar under denna resa. Vi varierar kryddningen och typen pasta, men det är i princip same-same. Tack vare Jenny har det dock blivit ett par rejäla lyft på matfronten ändå. Allt från goda sallader och köttfärssås till en mängd olika frukter.

Bästa campingen hittills. Ägaren, Gean Luca, fixade en trerätters äka italiensk middag för 15 euro/p. Mycket prisvärt då det var så mycket mat att det räckte till lunchen dagen efter också.

Mycket snack om mat. Men det är något man gör minst tre gånger per dag och således en ganska stor del av en resa. Det blir mycket sötsaker, speciellt coca-cola som vi är något beroende av vid detta laget. Frukosten består oftast av två delar. En first-breakfast med havregrynsgröt. Sen en second-breakfast efter mellan 1-2 timmars körning då det oftast blir lite mackor. Men nog om mat!

Resan söderut genom Italien toppades av med att köra längs med Amalfi-kusten. Området är klassat som ett världsarv och vägen slingrar sig längs med lodräta klippor i ungefär 50 kilometer. Det blev många fotostopp och mycket svettande då temperaturen låg på ungefär 35 grader under dagen. Blev dock en hel del fina kort. Vill man bli bra på att ta kurvor är Italien helt rätt ställe att köra i. Roligaste hojåkningen på asfalt vi stött på hittills.

Allt för denna gång, nästa inlägg handlar lite om hur våra ställ från Lindstrand klarar 38-gradig värme samt hur vår fortsatta resa ser ut. Tills dess, ha det bäst!

Bildspel

Att komma hem

Vår resa är nu väldigt nära dess slut. För två dagar sedan körde vi till flygplatsen med hojarna, lastade dem och all packning på en ranglig pall, lindade in allt i plast och skickade iväg dem. Allt gick väldigt smidigt och de som hjälpte oss på flygplatsen var väldigt effektiva och visste vad de gjorde.

Kände mig naken när jag gick från flygplatsen, som om jag tappat eller förlorat något stort och väsentligt. Som en arm eller ett ben. Att köra motorcykel varje dag sätter sina spår. Även om vi inte körde precis varje dag så fanns alltid möjligheten där. Ville vi var det bara att dra på stället, sätta sig på hojen och köra. Kommer definitivt att sakna den otroliga frihetskänsla detta ger. Redan igår kom rastlösheten smygande, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Det kändes som om vi var fast. Som tur är kommer vi hem till sommaren så helt utan hojåkning blir vi inte.

Är kluven inför hemresan. Som vanligt när det är dags att åka hem efter en längre resa. Det ska bli riktigt kul att träffa familj och vänner. Att ha ett kylskåp. Att andas frisk luft. Att köra motorcykel utan packning. Att ha en fast punkt. Det jag inte ser fram emot är att inte ha nya horisonter att köra mot varje dag. Att vakna upp på morgonen och åka till jobbet. Att känna rastlöshet. Att ha en fast punkt…vardag.

Jag har ”kommit hem” ett par gånger och vet ungefär vad som väntar. När jag är borta framstår allt hemma som väldigt bra. När jag hela tiden byter omgivning och människor omkring mig längtar jag ibland efter en fast punkt. Ett exempel är att längta efter att bara sitta i soffan och slötitta på tv. När jag har hemlängtan framstår detta som något otroligt lyxigt och avslappnande. Får för mig att jag skulle kunna göra det i timtal. När jag sedan kommer hem och sätter mig i soffan inser jag att det fortfarande bara visas skit på tv och tröttnar innan det gått ens 5 minuter. Ett annat exempel är att längta efter någon maträtt eller dryck. Som mjölk eller makaroner och köttbullar. Kan längta så mycket att det nästan gör ont. Sen kommer jag hem och ja…det är bara köttbullar och makaroner och jag ångrar då att ha lagt tid under resan på att längta till dessa saker. Jag har lärt mig vilka saker jag verkligen längtar efter (familj och vänner) och vilka saker som är, vad jag bäst kan beskriva som, ”romantiserad hemlängtan”. Saker som framstår mycket bättre än vad de verkligen är när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Hur mycket jag än längtat efter något så har detta ”behov” uppfyllts inom en eller två veckor. Sen är jag redo att åka igen. Kommer det att bli så denna gång? Vet inte. Har mycket på gång hemma och jag ser med förväntan fram emot de närmaste månaderna. Efter det? Alldeles för långt fram i tiden för att oroa mig för det 😉

Kan dock säga redan nu är att denna resa bara var början. Det kommer definitivt bli fler hojäventyr.

Bildspel