Argentina | Fly vardagen

Carretera Austral: Puerto Bertrand till ruta 41 i Argentina

Sol och blå himmel fortsatte följa oss. Nu började vi dock märka att vi kom längre och längre söderut. Och med detta blev det kallare och kallare. Åkte bara en kort sträcka på morgonen innan det var dags att sätta i gore-tex-fodret och dra på halsmuffen. På med hantagsvärmen och sen var det hur bra som helst.

Kom ganska snart till Cochrane, en stad som jag läst om tidigare i en reseberättelse från ett par som reste runt i Patagonien till häst. Sen jag hörde namnet för första gången har det alltid låtit lockande av någon anledning. Det låter tufft, även om jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen ska uttalas då jag hörde det uttalas på lite olika sätt av olika personer.

Vi tankade och köpte lite kakor och åkte sedan via Paso Roballio till Argentina. Avtagsvägen till passet markerade vårt slut på resan längs med carretera austral. För den här gången. Vägen som var i eländigt skick tog oss till den minsta gränsövergången vi sett. Som vanligt gick allt smidigt och vi var snart i Argentina på väg längs med ruta 41 för att komma till ruta 40.

Det var ungefär här som det började blåsa lite mer på riktigt. Starka vindar som helt plötsligt kunde få för sig att ändra riktning. Vi åt lunch i en liten grotta längs med vägen och hittade senare en trevlig campingplats bredvid en flod. Solnedgången bjöd tillsammans med molnen på en magisk show.

Bildspel

Ja må jag leva, ja må ja leva!

Grattis till mig själv

Hur känns det? Känns bra! En god frukost i gott sällskap och en galet god middag igår bestående av 97% grillat kött har gjort detta till en väldigt bra födelsedag…och dagen har bara börjat så jag har en hel dag fylld med socker och godsaker att se fram emot. Är i staden El Calafate i Argentina och har det tokbra.

Ha det bäst allihopa!

Att korsa gränsen mellan Argentina och Chile

Vi hade nu tänkt åka in i Chile igen. Detta var två dagar efter jordbävningen och vi tänkte att det borde vara lugnt. Vi hade dagen innan jobbat med datorerna och skrivit en massa inlägg för att försöka komma ikapp lite med bloggen. Vi packade ihop och åkte till en bensinmack med gratis trådlöst internet för att lägga upp inläggen och sen åka vidare. 10 timmar senare var vi klara. Under denna tid la vi upp och schemalade en mängd blogginlägg (som publicerades ett om dagen) samt hann även med att starta ett företag ihop. Mer om detta kommer.

Åkte tillbaka till samma camping som från dagen innan, tröttare än efter en hel dags körning. Tittade på en må-bra-film ”Pineapple Express” och sov sedan gott. En mycket produktiv dag

Dagen efter var det dags att korsa gränsen till Chile igen. Gränsövergångar medför alltid en viss oro. Man vet inte riktigt vad man har att vänta sig. Inför denna resa hade vi kollat upp så mycket som vi kunde hemmifrån. Jag hade fått lite olika svar på vilka papper man behövde och om de ville ha en massa kopior på saker och ting. Vi har t.ex inget Carnet de Passages som det enligt Motormännen är krav på. Både i Chile och Argentina. Detta stämmer inte alls.

Ett litet problem, trodde vi, är att Jonas står som ägare för båda hojarna (billigare försäkring hemma). Enligt vad som står på Chilenska tullens hemsida får en person endast ta in ett fordon. När vi tog in motorcyklarna i Valparaiso sa vi helt enkelt att jag var en av ägarna och sen var det lugnt. Vi hade dock fixat ett skriftligt tillstånd på att jag fick använda hans motorcykel ifall att. Detta via en ”Notario publico”, men detta visade sig vara helt onödigt i vårt fall.

När vi korsade till Argentina la de märke till att Jonas stod som ägare för bägge men de skrev bara att jag hade tillstånd att köra den ena på en gång. Enkelt och bra.

När vi nu återigen skulle in i Chile visste vi inte hur de skulle gå med detta. Skulle jag behöva säga att jag var ägare till ena? Eller visa upp det tillstånd vi fixat innna? Inte alls. Vi fyllde i ett TITV-dokument (Título de Importación Temporal de Vehículo) där jag kryssade i rutan ”Authorizado” på frågan vems fordonet var. Jonas skrev under och sen var det klart. Inga kopior på något, de tittade bara på registreringsbevisen. Inte heller behövde man visa upp att man var försäkrad på något sätt. Nu är det väldigt enkelt att korsa gränsen mellan Chile och Argentina då dessa länder har väldigt bra relationer (finns över 50 (!) permanenta gränsövergångar). Det är betydligt krångligare och tar mycket längre tid i övriga länder i Sydamerika har vi fått höra.

Det tog oss totalt 45 minuter att först stämpla ut oss från Argentina, köra en bit till den Chilenska stationen, stämpla in oss i Chile och gå på toaletten. Sedan kunde vi glada och lättade köra vidare in i Chile mot en efterlängtad väg. La Carretera Austral! Det började väldigt bra och redan efter 10 kilometer hittade vi en perfekt camping där vi valde att stanna.

Bildspel

Trevelin

Vi stannade två dagar på campingen i nationalparken Los Alerces för att tvätta våra kläder. När vi hade tvättat kläderna med packrullen som tvättmaskin åkte Roberto för att handla. När han kom tillbaka fick jag höra att det inte alls var några problem att hålla 100+ på grusvägen, som vi dagen innan (med packning) bara kört mellan 40 och 60 på… 😉

Till lunch köpte Robero kött. Inte vilket kött som helst utan 800g med vad som måste ha varit rostbiff eller liknande. I Argentina är det billigt med kött och det här köttet kostade 40 pesos/kg (eller 80kr). Vi hade ingen marinad men våra snälla grannar gav Roberto en hel flaska med vitlöksmarinad och när vi hade grillat köttet så smälte det i munnen. Dubbel lycka var att vi åt grillat kött till både lunch och middag. Grillat är godast; ett beprövat koncept som håller fortfarande.

Innan det blev ”bio i tältet” fick vi höra av en förbipasserande flugfiskare och av vår snälla granne att de hade känt ett skalv mitt i natten. Det hade till och med kommit en våg på sjön (och vi var alltså mer än 700km från Conceptión, epicentrum). På morgonen efter kände Roberto av efterskalvet med lätt yrsel, och på förmiddagen fick vi en första rapport från en parkvakt. Vi fattade inte allvaret än utan packade som vanligt och åkte vidare. Vi hade tänkt åka till Chile samma dag och stannade därför på en mack i det sömniga och pitoreska lilla samhället Trevelin för att fylla på med billig bensin.

På macken fanns det trådlöst internet och vi passade på att stanna där en stund för att höra av oss hem. När vi startade datorerna blev vi alarmerade om hur pass alvarligt det faktiskt var; kommentarer på bloggen, mail, frågor på facebook och allmänna kommentarer. Så vi ringde våra mammor, uppdaterade bloggen lite snabbt och såg till att alla förstog att vi var okej. Det kanske inte skulle vara någon bra idé att åka tillbaka in i Chile denna dag, så vi stannade på en camping i Trevelin bredvid en liten flod. Precis innan vi kom till campingen får vi se ett litet gäng promenera på vägen. En av killarna i sällskapet bar på en fisk som de, visade det sig, inte hade fiskat upp utan jagat i vattnet och till slut fångat med bara händerna. Fisken måste ha vägt 8-10kg och jag som flugfiskare tröstade mig med att det måste ha varit den sista (så kan jag på så sätt bortförklara att jag aldrig får någon stor fisk när jag fiskar).

Bildspel

Välkommen till landet Argentina!

Det var bättre väder denna dag då vi skulle åka till Argentina. När vi packade såg vi till att vi hade alla viktiga papper lättåtkomliga för den kommande gränsövergången. Väg 215, från Osorno i Chile till San Carlos De Bariloche i Argentina, är en bred asfalterad svart remsa som ringlar sig upp och ner bland låga berg, smaragdgröna sjöar och regnskog. Det var svårt att köra långsammare än 100, och bilarna tycktes bromsas av någon kraft som inte verkade på motorcyklar. Det var bra omkörningsförhållanden så förmiddagen var ren lycka.

Efter några kilometer från där vi sett tältet vid sidan av vägen dagen innan så träffade vi tre cyklister från Schweich som skulle cykla in i Argentina. Två av de tre hade cyklat kontinuerligt i tre år, och den tredje hade varit med någon månad. De två som cyklat i tre år var pensionärer och hade hyrt ut sitt hus hemma i Schweich. Vad kan man säga om det? Att det aldrig är för sent att resa! 😉

Väl framme vid Chilenska gränsen fick vi våra utresestämplar i passen, fick lämna ifrån oss titv-dokumentet (ett tillfälligt import-tillstånd för motorcyklarna) och sedan befann vi oss i ingemansland. Vägen slingrade sig uppåt genom vackra bergspass och turkosa bäckar och floder. Regnskogen transformerades till grov skog och vyerna var fantastiska. Anderna är lägre så här långt söderut men eftersom det är kallare luft ju längre söderut man kommer är det mer och mer snö på topparna.

Vid den Argentinska gränsen fick vi nya inresestämplar och nya turistvisum. 90 dagar får vi stanna, samma som i Chile.

En liten detalj som vi nästan glömt bort, men som började göra sig påmind nu, var att båda motorcyklarna står skrivna på mig. När det var dags att ”importera” motorcyklarna lämnade vi fram registreringsbevisen och mannen bakom luckan knappade oroande länge på en dator tills han tillslut ropade på sin kollega. Skulle det bli problem? Han frågade Roberto hur det stod till egentligen och Roberto förklarade att jag ägde båda men att Roberto körde den ena som sin egen (jag äger båda för att försäkringen i Sverige ska vara billigare). Mannen bakom luckan bet ihop och fick ihop ett papper som gav oss tillstånd att köra hojarna i Argentina så länge som till oktober 2010, dvs typ åtta månader.

Nu var vi i Patagonien, och i skidorten Villa La Angostura (som påminde om svenska Åre) och det var dags att tanka. Bensinen kostade 3,75 Argentinska pesos vilket är 7,50 kr. En markant skillnad mot Chile, och framförallt mot Sverige!

Vi körde inte så långt innan vi hittade en agrocamping som lovade Chorizo till middag så där stannade vi. 25 pesos per person kostade campingen, också det klart billigare än Chile.

Bildspel