Tagg: olycka

Vaknade utvilade efter en god natts sömn i sköna mjuka sängar. Jonas gick iväg och fixade lite frukost bestående av avocado, nybakat bröd och ost. Vi upphör inte att förvånas över hur goda avocados det finns här.

Att resa med motorcykel är inget för folk som inte gillar pyssel eller har bråttom. Det tar tid att packa av hojarna och att ta fram saker ur packningen. Oavsett hur mycket man tänker efter så måste man oftast öppna minst 3 väskor för att få tag på allt man behöver Sen tar det minst en timme att lasta på hojarna igen. Allt måste packas noga och precis rätt så att allt får plats och än viktigare; att det blir balanserat viktmässigt så inte hojen ligger och drar åt något håll hela dagen. Som tur är gillar vi allt detta (än så länge) och vi får mer och mer rutin för varje dag som går.

Upp på hojarna och sen är det bara att köra. Som jag nämnt tidigare så känns allt så bra när man väl sitter på hojen. Vi bestämde oss för att besöka ett par laguner i el ”Salar de Atacama”.

Vägen dit var minst sagt spännande. Den största delen av vägen var bra grusväg med omväxlande antal gropar och ”tvättbräde-partier”, men sen fanns det partier av bara lös sand. Spännande värre och jag la ner hojen för första gången på denna resa här. Helt odramatiskt och i låg fart men ändå! Vänster väska tog lite stryk men inget bestående.

Jag lär mig nya saker varje gång jag sätter mig på hojen och jag får mer och mer kontroll. Riktigt kul! Att köra i sand är läskigt men i slutändan inte så farligt. Man får kämpa men man ska inte kämpa emot för mycket för då får man kast. I de flesta situationer när man kör på löst underlag så gäller regeln ”Mera gas!” för att rädda situationen. Den naturliga reflexen när det börjar bli lite vingligt är att trycka in kopplingen och bromsa. Helt fel. Det gäller att våga gasa till istället, då stabiliserar sig hojen (i de flesta fall iallafall).

Den första lagunen vi besökte var otroligt salt och man flyter som en kork (Laguna de Cejas). Vi valde dock att inte bada där då vi inte ville ta på oss kläderna när vi var täckta av salt. Vi åkte vidare till nästa ställe som var två hål i marken fyllda med vatten. Dessa kallas ”Ojos de mar” som betyder ”havets ögon”. Det är hål som är 20-30 meter djupa och vattnet är i princip sötvatten. Vi slog upp tarpen för att få lite skugga och tog ett dopp. Vattnet var kallt och otroligt uppfriskande. Lite lunch bestående av piroger med avocado som efterrätt och sen var det bara att köra vidare. Sämre kan man ha det.

Vi lyckades sedan köra fel vilket gjorde att det hann bli mörkt innan vi lyckats hitta en tältplats. Som tur var vi precis vid en liten by, Peine, så vi beslöt oss för att ta en titt och se om det fanns något där. Det första vi ser är ett hostel. Vi frågar om rum och de säger att de bara har ett rum med två sängar för en natt…perfekt! Och motorcyklarna kunde vi parkera precis utanför vårt fönster. Vet inte hur vi hade gjort om vi inte hittat något i Peine…lite tur får man ha ibland.

Dagen efter blev en lång kördag på oändligt raka vägar genom öknen. Riktigt skön körning även om vi var ganska möra i kroppen efteråt. Men vad väntade då i Antofagasta? Jo ett födelsedagskalas för min mormor med massor av goda kakor och roligt folk. Återigen….sämre kan man ha det!

Planen nu? Go south!

Ha det bäst allihopa!