Planering av Europaresan 2011

Var börjar man? Jag brukar börja med något litet, kan vara ett ställe eller en aktivitet och sedan söker jag runt på nätet lite på måfå. Detta brukar leda till att klockan är två på natten, jag har 50 flikar öppna och en massa bokmärken som jag lagt någonstans för att titta på ”senare”. Efter detta försöker jag organisera mig lite och gör en liten kladd med saker jag vill göra eller se.

För den här resan blev listan inte så lång: Världsarv, Vacker natur, Höga bergspass och grusvägar. Sen börjar sökandet igen. Söker på ”gravel roads in Europe” vilket leder mig vidare till en sida om ”The highest road in Europe”. Nästkommande timme ägnas åt att gräva bland bergspass och forum där det friskt debateras om vilket pass som verkligen är det högsta. Det råder väldigt många meningar om detta tydligen. Hur svårt kan det vara? Och vem bryr sig? Men men, det leder till att jag hittar en massa pass som verkar roliga, bland annat Stelvio Pass i Italien. 

Hittar en sidan med bilder på vackra vägar vilket snabbt får mig att inse att Italien verkar vara ett trevligt ställe.

Söker på ”cool churches” eftersom jag är på jakt efter en kyrka som jag sett på bild någongång någonstans…den var nergrävd i berget. Men tydligen låg dessa i Etiopien (Bet Giyorgis heter en av dem) så det får bli en annan gång. Jag och religion går inte direkt hand i hand, men det finns många fina kyrkor.

Ok, dags att ge sig på världsarven. Går in på UNESCO World Heritage List och förstår att här finns lite att göra. Den briljanta komikern Eddie Izzard säger det bäst i showen Dressed to kill: ”- I grew up in Europe, where the history comes from”. Och tittar man på listan över världsarv så ser man att han har en poäng. Ett axplock av några som verkar intressanta: Meteora i Grekland där det finns en massa tempel på bergstoppar. Plitvice Lakes National Park i Kroatien som påminner väldigt mycket om Patagonien samt Dolomiterna i Italien. Om du har några tips på platser att besöka och se tar vi tacksamt emot dem!

En realistisk och mer exakt resrutt börjar så sakta materialisera sig. Riktigt kul. Men om jag känner oss rätt så kommer vi glömma bort att ta med den och sen kör vi bara och ser vad som händer. Det hände flera gånger under resan i Chile och Argentina att någon av oss utbrast ”Just det! Detta var ett av de där ställena som vi skulle besöka!”. Och det är precis som vi vill ha det. Som den filmnörd man är tar jag denna gång hjälp av Frodo för att försöka uttrycka vad jag menar: ”Remember what Bilbo used to say: It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to”.

Vi är nöjda med att bara köra hoj varje dag. Sen om man råkar få se en massa fint på vägen är det en bonus. Vägen kallar, tjusningen ligger i att man inte riktigt vet var den kommer att ta en.

“The Road goes ever on and on down from the door where it began. Now far ahead the Road has gone, and I must follow, if I can, pursuing it with eager feet, until it joins some larger way where many paths and errands meet. And whither then? I cannot say.” /Bilbo Baggins

Cuevas de las Manos och Ruta 40

Vi är nu i Buenos Aires och ikväll ska det grillas. Det är min födelsedag idag och vädret är fantastiskt: blå himmel, svag vind och 25 grader varmt. Tack för alla gratulationer på facebook och på mail.

Bloggen ligger lite efter eftersom vi de senaste två veckorna dels har kört långa sträckor och campat längs med Argentinas tråkiga östkust och för att vi ”fastnade” i en vecka i en stad som heter Azul där det var motorcykelträff. Mer om det senare. Nu åter till resan…

Något

som jag inte skrivit om än är Cuevas de las Manos (Händernas grotta, fritt översatt), ett världsarv som ligger mitt i ingenstans i den Patagoniska stäppen ca 100km från Ruta 40 (väg 40). I princip är det en grotta med en massa mysteriska handavbildningar runtomkring. Grottan går rakt in i en klippvägg på ena sidan av en gammal flodfåra och beboddes av människor för ca 9000 år sedan. Vi åkte dit på breda grusvägar i växlande vind, tog en guidad tur med en guide som pratade rolig engelska och spanska och sedan åkte vi tillbaka till Ruta 40 som tog oss vidare söderut till den tidigare omskrivna stormen (där det nu finns lite nya bilder).

Dagen efter stormen blåste det fortfarande mycket. Vinden kom mestadels från sidan vilket gjorde att vi fick luta hojen medans vi navigerade i spåren på den dåliga vägen. Vägen var bred, men all tung trafik hade skapat höga vallar av löst grus som vi inte ville hamna i. När det hade passerat lunchdags hittade vi en avfart mot någon form av vandrarhem. Vi tog avfarten och körde några kilometer tills vi kom fram till en stor gård. Det var skönt att få komma in och värma sig, men maten de sålde kostade 20USD per person vilket vi varken ville eller kunde betala. Vi tog varsin kopp med varm dryck och vilade en stund innan vi gav oss ut i blåsten igen och lagade vår egen mat.

Dagen

fortsatte med kraftig sidovind och vid ett tillfälle stannade vi och pratade med en cyklist som stod vid vägkanten och liftade. Andrew som han hette kunde knappt hålla balansen på cykeln och valde därför att lifta, vilket det senare skulle visa sig fungerade väldigt bra.

Någon timme senare hittade vi ett litet hotell med camping där vi stannade. Det var ju sand överallt så att ta en dusch var helt underbart. Resten av dagen och kvällen åt vi middag och läste.