vardag | Fly vardagen

Stormen före lugnet

Till skillnad från Roberto som bara lallar hela dagarna 😉 så jobbar ju jag in i det sista innan resan. Jag kommer sluta en fredag och vi åker på en söndag. Time is of essence!

Varje vardag måste jag hinna med saker efter jobbet. Jag har nog aldrig levt så strikt efter min kalender som nu. De kan vara småsaker som att hämta något, eller fixa en grej eller sy ett par byxor, eller ta en vaccinationsspruta. Massor av småsaker blir mycket att göra och dessutom på kort tid.

Eventuellt måste jag dessutom åka bort med jobbet ett par dagar eller en hel vecka, nu när det bara är drygt två veckor kvar till avresa! Då försvinner de dagarna och planeringen blir en aning mer kruxig.

Jag tror jag börjar känna av något som de flesta refererar till som resfeber!

En försökspersons vardag

Hittade en text jag skrev när jag var inlagd på Astra Zeneca som försöksperson i 17 dagar. Om du efter att ha läst detta fortfarande vill prova på är det bara att anmäla sig på Healthy Volunteers.

***

Märken efter nålstick på armarna. Varit försökskanin. För det ädla syftet att hjälpa människor som har ont. Så kan man ju se det. Men ärligt talat är det inte främst därför. Lätta pengar och ett trevligt sätt att tjäna dom. Inte svårt. Inte jobbigt (bara ibland). Biverkningar? Ja det kan förekomma. Inte hänt mig hittills iallafall. Inte känt ett dugg. Fått placebo ibland…dubbel vinst…få pengar för att äta sockerpiller.

Gäller att vara fullt frisk. Inga mediciner. Inga hälsokostpreparat. Inga extra vitaminer. Inga allergier. Ingen rökning, inget drickande, inga droger (förutom det man får av dom förstås 😉 Inga problem. Fullt frisk. Fysiskt iallafall. Skönt att veta. Kräver väl att man har någon störning för att ställa upp på sånt här antar jag.

Dagarna ser ganska lika ut. Mycket fritid för det mesta. Tiden går fort. Dagarna rinner iväg. Tid är intressant. 3 sekunder kan vara en evighet. 3 timmar kan kännas som en kvart.

En vanlig dag på jobbet:

06.35: Blir väckt av ett glatt ”godmorgon” alternativt av att en skärm slås på och någon drar isär gardinerna som leker väggar runt min säng.

06.36: Är ekg-markeringarna kvar? Hmm…lite suddiga. Blir ritad på med en markeringspenna som kommer lämna nya färska märken på lakan och lite överallt på mig. Men de är ju inte mina lakan så jag bryr mig inte. Svårt att bry sig om så mycket i och för sig. Tidigt.

06.40: Dags att kissa i burk. Lämna på vagnen tack.

06.42: Vägning. Vikt idag? 66.6 kg…roligt å kanske smått passande känns de som. Gäller att inte bry sig om vikten. Utseendefixerad? Jag? Näe. (lite kanske…lite. vem är inte det?).

07.20: Dags att lämna ifrån sig lite blod. Sprit. Nål. Stick. Ett av många, ibland blir de bra, ibland inte så bra. Man lär sig vilka sjuksystrar som är bra…vilka som är mindre bra..och vilka man ska akta sig för..inte för att man har nått val…men iallafall.

07.40: Ekg. Ligg absolut stilla. Kliar på näsan. Inte klia. Skitsamma…kliar ändå…kurvorna blir inte glada. Puls och blodtryck. 46 i puls. Är van att se pulsen hela tiden. Telemetri på i princip hela tiden. Skärmar överallt på avdelningen. Kul att se sin hjärtkurva. Larmar ibland. Om pulsen går över 130. Och en massa andra konstig larm.

07.50: CDR-test. Eller Cognitive-Drug-Research. Komma ihåg ord. Reagera snabbt. Trycka på rätt knapp. Komma ihåg bilder. Tråkigt som fan. Jobbigt att få ordning på tankarna på morgonen.

08.20: Dags för dosen. Anledningen till att man är där. Drogen. Eller 2066 som det heter den här gången. Ska drickas prick på tiden. Mycket viktigt. Börja drick 08.19.57. Exakt mängd vatten att skölja ner det med.

09.20: Frukosten är serverad. 30 minuter. Galet bra frukost. Hotellbuffé! Nice nice.

09.50: Lämna mer blod.

10.20: Ännu ett j**** CDR-test. Efter 10 st hatar man dom. Men å andra sidan tar det bara 20 minuter. Snabbt avklarat.

12.20: Luchen serverad. Lyx. Restaurangmat. Bra mat…nästan alltid. 95%.

14.00: Promenad 1 timme. Gå i grupp. Två sköterskor med så att man inte smiter iväg och tar lite droger…eller vad tror dom? Men allt ska vara kontrollerat. Inte så farligt som de låter. Kul och trevligt folk. Alla i ungefär samma ålder. Mycket att prata om.

15.00 Fika framställt. Eller snarare fruktstund. Som på dagis. Hela grejen är som att gå på dagis. Eller snarare ett vuxen-kollo. Inga beslut att fatta. Ingen städning. Ingen disk. Bara vara, spela pingis. Titta på film. Spela x-box, playstation eller Nintendo. Trivs. Tjänar pengar.

Passar på att duscha innan middag. Rengöra kroppen med medicinsk bensin för att få bort klistret efter telemetrilapparna. Luktar gott

16.30: Psykiatrikersnack. ”Hur mår du idag?”, ”Ingen ångest? Nedstämdhet? Panikattacker?” Dumma frågor. ”Nej nej, allt är bra. Spelar pingis. Ska se den filmen…bla bla bla”.

17.20: Middag. Mat hela tiden. Känns som om det enda man gör är att äta. God mat som vanligt. Sallad och framför allt lingondricka. Alltid lingondricka. Bara lingondricka. Eller vatten. Jag gillar inte lingondricka.

20.20: Kvällsfika. Mackor. Max 3 mackor. Max 3 koppar kaffe, te eller choklad om dagen. Konstigt att man likställder kaffe med te och choklad.

23.00: Sängdags. Sköna sängar. Höja ryggstödet, sänka benen. Skön stol. Sitta vid datorn och knappa. Prata med vänner på msn.

24.00: Dags att sova. Sova med telemetri på hela tiden. Sladdar överallt. Känner inte ens av dom. Trött. Ännu en arbetsdag avklarad. Bara 14 kvar.

***

Så kan en arbetsdag se ut för en försöksperson. Jag tycker det är ett bra sätt att tjäna pengar på och samtidigt gör man faktiskt något för att hjälpa andra människor.

Inte bara vi som sticker när det är lågkonjunktur

Det är mycket prat och skriverier om att det är lågkonjunktur nu. Och det verkar som om det kommer hålla i sig. I alla fall om man ska tro experterna och ”experterna” i de stora dagstidningarna och på nätet.

Jag personligen, naiv som jag är, har aldrig märkt av att det skulle vart varken låg- eller högkonjunktur. Man gör sitt; jobbar, semestrar, köper grejer och lever i sin inrutade vardag.

Metro skrev en artikel om en tjej från Göteborg som skulle åka till Thailand och jobba som volontär, efter att ha sagt upp lägenhet och jobb. Kul att det finns fler som gör som vi, även om vi i första hand inte ska jobba (vi kommer troligtvis göra det nån gång). Hon verkade för övrigt rätt vettig, Susan som hon heter. Jag tycker hon hade kommit till bra insikter med vad hon ville göra med sitt liv. Kolla även listan i artikeln.

Det känns verkligen som om jag ska dö

Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.

Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.

Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.

Slutet på början på våra liv.

Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.

Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.

Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.

Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.

Jag har nu äntligen fått komma ut ur garderoben

Igår på vårt måndagsmöte under punkten övrigt på agendan nämnde chefen att ”Jonas ska sluta”.

Jag blev helt paff, för det var jag inte riktigt beredd på. Men nu har jag äntligen fått komma ut ur garderoben och kan sluta smyga. Det känns jätteskönt!

Varje gång jag har pratat med mina kolleger så har jag velat berätta om min resa, men det har liksom inte gått. Allt som rör sig i mitt huvud nu är ju resan och det har varit så frustrerande att inte få dela med mig. Nu kan jag prata om resan och mina funderingar kring den och min vardag här hemma i Sverige fram tills vi åker.

Det är förresten roligt att alla frågar samma frågor när de får höra att man ska resa. De undrar alltid vart man ska, om man har köpt biljetter och hur länge man ska vara borta. Kom igen nu, vi ska inte åka på charter. Vi ska ut och resa! Vi vet inte när vi kommer tillbaka. Vi vet inte ens om vi kommer tillbaka.

Det här är liksom början på resten av våra liv. Det kan låta töntigt, men så är det. Vi köper en enkel biljett till ett varmt land och så får vi se vad som händer. Vi har ingen aning 😉

Planerna just nu går lite löst ut på att åka till Bangkok, stanna där nån vecka och träffa lite folk vi känner som är där, gå till tandläkaren och handla lite prylar. Sen bär det nog av till Ko Tao och träffa lillebror. Han borde vara färdig dykinstruktör då, så då kan vi starta med att dyka lite. Måste man planera så mycket?