Norrut efter 3 månader söderut

Ushuaia stoltserar med att vara världens sydligaste stad. Detta betyder givetvis att det är kallt där. Vi gillar inte kyla. Det mesta vi såg av staden var genom fönstret på hostellet :)

Den tredje dagen bestämde vi oss för att börja köra norrut. Givetvis trädde den tidigare nämnda naturlagen (gårdagens inlägg) i kraft även denna gång och vi kom inte iväg förrän efter 11. Denna gång var det ett litet temporärt pengaproblem som snabbt fixades via Skype och vår goda vän Alex. Nu när jag skriver detta kommer jag på att jag inte betalat tillbaka än…

Vid det här laget var vi trötta på kyla så vi bestämde oss för att åka ruta 3 till Buenos Aires i ganska högt tempo. Ruta 3 börjar i Ushuaia och slutar i Buenos Aires. Den är 3045 kilometer lång. Vi åkte varenda millimeter av den och var och en av dessa millimetrar var lika tråkiga. En lång rak väg genom ingenting. Vi hade fått berättat för oss innan att vägen var en låååång väg med en ko där och en ko där. Det fanns inga kor. Det fanns inget här och där. Det var bara vinden, vinden, vinden, vägen och du. Jag minns vid ett tillfälle ett vägen svängde lite och vi fick medvind. Det var som att flyga. Som att glida utan friktion. Solen värmde helt plötsligt. Nacken fick vila från att slängas hit och dit. Världen såg helt plötsligt mycket ljusare ut. 10 kilometer senare svängde vägen tillbaka…

Två höjdpunkter hade dock resan norrut. Peninsula Valdes och staden Azul där vi återigen för en stund blev muy famosos och där värmen hittade oss igen. Ok, jag ska inte klaga allt för mycket på kylan. Det var aldrig under nollan, det regnade väldigt lite i förhållande med hur det kan vara och dessutom så var dessa veckor med lite lägre temperatur vår vinter. Med andra ord: En mycket bra vinter.

I Peninsula Valdes tittade vi på pingviner. Misslyckade med att se valar och träffade ett mycket trevligt Nya Zeeländskt par. Båda var närmre 60 och såg ut som 40. De hade rest runt i stora delar av världen och hade ingen som helst tanke på att sluta. Kolla in deras blogg. Det är människor som dessa som ger mig inspiration. Det är aldrig för sent. Jag älskar att hitta exempel på detta. Jag har rest en hel del och inför varje större resa har jag minst 10 gånger fått kommentaren ”Passa på medans du är ung” sagd till mig i olika former. Snälla. Säg aldrig den frasen till mig. Jag får utslag 😉 Givetvis finns det undantag. Man kan ha otur eller råka ut för saker som man inte kan rå för. Men jag tror på att dessa är just undantag. Bor man i Sverige har man alla möjligheter i världen att göra det man vill med sitt liv. En lyx som många inte ens inser att de har och allt för lättvindigt kastar bort. Det handlar om att gå genom livet med lite mer bestämda steg bara

Nästa gång: Azul och vår berömmelse når nya höjder!

Torres del Paine till Ushuaia

Tredje dagen i parken kom vinden tillbaka igen. Inte nog med att den är mordisk, den är schizofren också. Gårdagens paus var ett minne blott och det blåste än mer. Så pass att Jonas vid en krök blåste av vägen. Jag låg före och kunde inte stanna utan att själv ramla av. Körde en bit till och sprang sedan tillbaka för att se att allt var ok. Som tur var så hade intercom-systemet kopplat ner så jag slapp höra Jonas vrål av ilska och svordomar i hjälmen (enligt egen utsaga). Vinden låg bakom mig och när jag skulle stanna knuffade den mig framåt så hårt att jag gled framåt och nästan in i Jonas hoj. Vi tog av alla väskor för att kunna lyfta hojen. Fick upp den och Jonas körde den dit jag ställt min. Sen var det bara att släpa väskor i motvind och uppförsbacke. En härlig start på dagen :) Inte undra på att parken av många kallas ”Torres del Pain” – Smärtans torn. Men vacker är det!

När vi kommit ut ur parken kom den vänliga vinden tillbaka igen. Bad om ursäkt och knuffade till och med på när vi återvände till  Puerto Natales. Där tog vi in på samma hostel som Andrew. Vi led av akut grönsaksbrist (för mycket skräpmat och lathet) så vi lagade till en rejäl middag med massor av grönsaker tillsammans.

Det är förundransvärt hur mycket man sprider ut sig på ett hostel. Det tar oss längre tid att komma iväg efter en natt i ett hostel än efter en natt i tältet. Vi hade tänkt åka till Punta Arenas men valde att åka mot Ushuaia direkt istället. Vi siktade på byn Cerro Sombrero som låg på lagom avstånd. En mil innan staden fick vi korsa ett sund med färja och där träffade vi en intressant motorcykelresenär, Yarets Vladimir Alekseevich. En döv-stum kille som är inne på sitt 10:e år av resande med motorcykel. Hans mål är att komma med i guinness världsrekord. Han är väldigt bra på att kommunicera med universella tecken och vi stannade på samma hostel där han kom och berättade om sin resa och visade oss en massa bilder.

Morgonen efter gick vi upp tidigt då vi ville ha gott om tid på oss att nå Ushuaia. Varje gång vi försöker att komma iväg tidigt händer det något. Vid det här laget är vi inne på att det är någon typ av naturlag. Denna gång var det Yarets. Han kom in i rummet, visade att vi skulle följa med till hans rum och där fick vi en demonstration av rysk morgongymnastik. Förutom det tveksamma nöjet att se en 69-årig gubbe utföra diverse gymnastiska övningar iförd illasittande kalsonger var det väldigt lärorikt. Han var onekligen i bra form och han visade entusiastiskt hur han gick tillväga för att bibehålla hälsan.

En och en halv timme senare än tänk satte vi av mot Ushuaia. Det var kallt och småregnigt och vi hade c:a 45 mil körning framför oss, varav c:a 10 på blöt grusväg. Gick hur bra som helst och vi kom fram till Ushuaia innan solen gått ner. Tog in på ett riktigt backpacker-hostel, Torres al Sur, och kände oss genast som hemma.

La Carretera Austral (Ruta 7)

Bara namnet andas äventyr. Eller det kanske bara känns så för mig då det är något jag sett fram emot sen jag först läste om den 1200 km långa grusvägen som sträcker sig genom Patagonien från Puerto Montt till Villa O’Higgings. Tyvärr håller vägen på att förstöras i dagsläget. Bit för bit förstör man vägen. Något av det värsta med detta är att det görs med stöd från folket och regeringen! Visst de sätter ett fint ord på det för att få det att låta bättre. ”Asfaltera” kallar de det och då är det helt plötsligt helt ok. Vansinne. Men som tur är så är stora delar fortfarande i originalskick…eller något sämre.

För att göra resan genom Patagonien, från Futaleufú i Chile till världens sydligaste stad Ushuaia, rättvisa behöver vi lite tid. Vi vill presentera resan på bästa sätt. Men samtidigt vill vi inte lämna alla våra hängivna läsare utan någonting så ett par dagar framöver kommer det att komma korta inlägg med störst tonvikt på bilder.

Medan dessa inlägg publiceras kommer vi att syssla med det vi numera gör bäst. Att köra motorcykel. Vi ska ta oss från Ushuaia till Buenos Aires. En sträcka på 3045 km. Våra grovmönstrade däck (Continental TKC 80) ser numera mer ut som slitna vägdäck. Mönsterdjupet i mitten på knappa milimetern, men vägen består av asfalt hela vägen så det passar bra. Tröttnar vi kan vi alltid köra på ruta 40 istället. En beskrivning på vad som väntar oss längs med ruta 3 i Argentina är ”…en låååång rak väg med en ko där och en ko där.” Bensinen kostar c:a 5.50 kr litern så det är bara att gasa. Vår plan är att fastna ett tag i Buenos Aires där det är varmt och skönt :)

Sist vi skrev hade vi kommit in i Chile till staden Futaleufú och stannat vid en fin camping. Detta är bilder från Futaleufú till  Puerto Puyuhuapi. Vi hade bland annat nöjet att träffa ett glatt mc-gäng som också var på väg till Ushuaia och vilka vi spenderade kvällen med.