Shanghainesisk vardag

Då har det gått ännu några veckor i denna fantastiska stad (och jag bjuder den som först orkar läsa hela inlägget på en öl, eller te om det är Roberto). Och det är med blandade känslor jag säger fantastisk. Shanghai, och Kina i allmänhet, utvecklas i rasande fart. För bara 15 år sedan så fanns inga av de höga hus man nu ser från fönstret på kontoret på 12:e våningen. Och inte kontoret eller någon tunnelbana heller för den delen.

Shanghai är världens största stad. Eller rättare sagt världens största stad men samtidigt världens sjunde, världens tionde och världens fjortonde största stad. Lite förvirrande kanske, men hur som helst så trängs väldigt många människor på väldigt liten yta. Kina har totalt ganska många invånare (1,338,612,968 st) men är å andra sidan rätt så stort (9,671,018 km²) så man behöver visserligen bara trängas i städerna.

Shanghai för 15-20 år sedan
Shanghai för 15-20 år sedan

Shanghaineserna, som lokalbefolkningen i Shanghai kallas, tycker att Shanghai är höjden av civilisation. Och visst är det häftigt med byggnader över 400m och magnet-tåg till flygplatsen som går 431km/h och allt det där. Men vardagen är inte speciellt civiliserad, tycker i alla fall inte jag. Visst kan man beställa hem ca 18069 olika maträtter från 268 restauranger nästan dygnet runt för 15kr eller få hem något från McDonalds dygnet runt för 7kr -oftast inom 20 minuter.

Shanghai 2010
Shanghai 2010

Jag har blivit mycket bättre på att inte klaga så mycket de senaste åren, och inte direkt säga vad jag tänker (om det är något negativt) men jag måste ändå bara få spy ur mig lite galla över vad som faktiskt blir väldigt irriterande i den kinesiska vardagen. Kalla mig gärna svensk!

Det var faktiskt en händelse idag som fick mig att skriva det här blogginlägget (förutom att jag längtar hem lite grann). Jag stod som nummer två i en liten kö, trodde jag, för att ladda mitt tunnelbanekort. Precis innan kvinnan framför mig var klar med sitt ärende (att skrika högljutt på mannen i båset) såg jag i ögonvrån hur det kom en annan tjej snett bakom mig. Jag hade kortet och en hundring beredd i ena handen, och precis när jag skulle ge mannen bakom luckan mitt kort så gled tjejen bakom lite snyggt förbi med sitt kort och sina pengar som hon stack in genom luckan. Jag blev egentligen inte alls förvånad (de gör så här), men lite ställd blev jag då vi bara var två personer i kön och inte 20. Så jag plockade beskedligt tillbaka tjejens kort och pengar till hennes stora förvåning precis innan mannen i luckan skulle ta dem och la istället dit mitt kort och mina pengar. Ett litet kines-engelskt ”solly” hördes från tjejen och jag kände mig lite mallig.

När man är så många på samma ställe så skulle man ju kunna tro att det liksom uppstått system för hur man ska bete sig mot andra, men i Kina råder motsatsen:

  • I rulltrappor står folk hur som helst, det finns ingen genväg om man inte vill gå i trappor. I-landsproblem kanske, men här finns ganska långa trappor.
  • Folk går på tunnelbanan innan folk hinner gå av. Tänk dig 10 personer som ska av tunnelbanan och tänk dig 20 personer som ska på tunnelbanan. Föreställ dig sedan det mest korkade att de 20 som ska på, slår och sparkar sig in innan de andra 10 har hunnit ut.
  • Allting piper, tjuter eller allmänt låter. Och då menar jag inte som ett litet pip, utan jag menar brandlarm typ; tvättmaskinen, tunnelbanedörrarna, killens telefon på tunnelbanan 4cm från mitt öra, och alla bilar/bussar som använder tutan som blinkers.
  • Alla tränger sig hela tiden. När man ska köpa biljetter, mat, i kassan på motsvarigheten på Ica. Det är verkligen som om alla tror att det är sista minutrarna innan kiosken, affären eller tunnelbanan stänger. Varje dag. I mataffären känns det som en marknad där alla skriker kors och tvärs. Man kan liksom inte bara gå in, plocka upp lite bröd, betala och gå ut.

Sen är det lite annat som gör vardagen annorlunda:

  • Toalettdörren går alltid inåt. Och utrymmet är max 1,2 kvadratmeter stort. Nästan så man får ställa sig på toaletten när man ska stänga dörren. Och så har nån alltid precis rökt där inne.
  • Rökning-förbjuden-skylt betyder ”Rök med fördel här. Eller var du vill.”
  • Grönt ljus i korsningar betyder ingenting. Ibland kan man tro att det betyder att man får köra, men så ser man folk som går över gatan samtidigt. Se punkten ovan med blinkers.
  • På sommaren är det 40 grader varmt och på vintern så kallt som minus 10 grader. Isolerade fönster/dörrar eller isolerade hus i allmännhet har ingen hört talas om.
  • Alla här säger att -”Det är här det händer”. Jag undrar fortfarande vad det är som händer.

Det blev kanske lite mycket på en gång: 9-0 till Sverige. Men det finns jättemycket bra saker också såklart! Men jag tror nog att jag lutar mot att vara en mindre-stad-än-shanghai-människa. I alla fall om jag ska bo länge.

Länge leve Stockholm. Länge leve Hufvudstaden! Eller hur Ivan? 😉

Det är kallt

I förrgår snöade det lite grann. En centimeter vart det och det mesta hann smälta bort samma dag. Det märks att det är vinter här -nu har till och med shanghaineserna mössa på sig. En del har till och med sånna där fåniga öronmuffar vilket gör att de ser ut som mangafigurer.

Att jobba hos kunder är inte så enkelt som i Sverige. Det verkar som om företagen hyr in sig i större kontorsbyggnader där uppvärmning inte ingår. Varje företag får därför själv värma upp sina lokaler med värmefläktar eller AC-anläggningar som går baklänges. I trapphusen, där toaletterna oftast är belägna, är det svinkallt. Lite här och var står ett fönster öppet men det spelar inte så stor roll -det är bara enkelglas i alla fall.

Nu har Andrew åkt mot varmare breddgrader men vi hann umgås lite i helgen.

Sightseeing på lördagen och middag tillsammans med Ted på kvällen. Sightseeingen bestod bland annat av att åka genom Shanghais turistfälla nummer ett -en tunnel med psykadeliska ljuseffekter (som var stängd när jag och och Roberto var här sist). 45kr kostade det, vilket är väldigt dyrt jämfört med tex mat. På kvällen blev det känd japansk restaurang med all you can eat/all you can drink och efter det gick vi på barer och pubar.

Inget bra händer efter klockan två på natten, och man ska definitivt inte börja dricka tequila efter två -egentligen ska man nog inte dricka tequila alls. Jag får skylla på att jag inte visste vad klockan var. Baksmällan på söndagen hamnade på topp-fem-listan. Aja baja.

Idag har jag jobbat på kontoret hela dagen och där är det varmt och skönt. Eftersom det är flera svenskar som jobbar där så är det värmefläktar av bra kvalité som nästan ger en lite bastuvibbar. Det är bra mycket varmare på kontoret än i min lägenhet i alla fall. På vägen hem från jobbet köpte jag en julklapp. Så nu har jag åtminstone köpt en. Jag känner inte alls för att springa runt och köpa julklappar. Tur att jag ändå inte får plats med några i resväskan.

I helgen ska jag ta det lugnt. Kanske gå en sväng, men det lär vara mycket folk i stan. Jag har träffat lite annat folk som också jobbar i Shanghai så det kanske blir en öl på någon trevlig restaurang eller bar.

Åker hem tisdag morgon och borde vara hemma på tisdag kväll, om vädret tillåter. Ska bli skönt att komma hem. Jag ser framförallt fram emot uppvärmda hus och frukost. Att det är jul och sånt där annat har jag inte riktigt förstått än.

Vi ses!

Kinesiska tomtar

Nu har jag varit här nästan en vecka och Kina är som jag minns det. Ingen förstår vad jag säger, och jag förstår inte vad någon annan säger. Lyckligtvis kan min kollega, Ted, tillräckligt med kinesiska för att jag exempelvis ska komma till rätt gata när jag åker taxi. Taxi kostar nästan ingenting, taxametern börjar på 12kr och det brukar oftast inte kosta mer än 20kr, men det är med livet som insats som man kompenserar för den billiga taxan. Höger-regel och andra smarta trafikregler tycks saknas helt.

I onsdags tog Ted och hans fru med mig på lyxrestaurang som var känd för sina starka maträtter. I ett väldigt stort och lyxigt köpcentrum (tänk NK fast större) på tredje våningen låg en restaurang som någon väldigt rik person äger en kedja utav. Utanför stod det säkert fyra-fem värdinnor som tog emot oss. Restaurangen var inredd helt i vitt och det var säkert ett tjugotal anställda servitörer/servitriser som sprang kors och tvärs. På en normal varken billig eller dyr restaurang brukar en rätt gå på mellan 10 och 30kr. Man brukar beställa in ett antal rätter och dela så att varje person äter minst lika många olika rätter som det är matgäster runt bordet. På den här lyxrestaurangen fanns det ingen övre gräns för vad en rätt kunde kosta. Vissa rätter kostade 150kr, andra 3-400kr men det fanns även rätter för mer än 800kr, och det kunde exemplvis vara en hel fisk, en skål med nudlar eller en gryta. Maten var riktigt bra och jag tror det kostade några hundralappar per person i slutändan.

Igår träffade jag Andrew, killen som cyklade i Patagonien. Det kändes helt overkligt att träffa honom igen i Kina, när sist vi träffades var i Buenos Aires för mer än ett halvår sedan. Vi gick ut på en restaurang-gata i närheten av där han bodde och käkade fantastisk kinesisk gatu-mat för några tior. En rätt gick på ca 8kr. Jag fick värsta deja vu-känslan när vi åt friterat ris precis som jag, Roberto och Jeanette gjorde efter vi klättrat upp för Yellow Mountain och efter det gick vilse och till slut hittade ett litet hak i någon by någonstans i Kina.

Andrew berättade att efter vi åkte hem från Buenos Aires så åkte han till Colorado för att sedan åka vidare till London där han köpte en bil, osedd, som han körde med sin bror (nästan) hela vägen till Ulan Bataar i Mongoliet. Efter det åkte han till Beijing där han jobbade som privat engelskalärare ett tag för att sedan åka till Shanghai och hänga ett par dagar. Ikväll ska vi ut allihop och käka och i helgen blir det lite sightseeing med Andrew.

Jag får nästan be om ursäkt för mina bilder 😉 Av någon anledning är inte kameran med när jag vill fota, så det blir mobilfoton. Sorry Roberto… :)

Första arbetsdagen

Då blev det till slut dags att göra det jag kom hit för att göra -nämligen jobba.

Kontoret ligger ett par kvarter bort, och snabbaste sättet att ta sig dit är med tunnelbanan. Trots att det bara är två stationer att åka så är det inte så hemskt bekvämt. De som varit i större städer och åkt tunnelbana vet vad jag menar, för er andra kan jag berätta att det är ungefär som tunnelbanan i Stockholm någon gång mellan kl sex och kl sju på morgonen när ett par avgångar blivit inställda och det till slut kommer ett tåg -men med bara sex vagnar. Det är med andra ord helt proppfullt -fast hela tiden. En del tar bokstavligt talat sats för att komma in i vagnen. Å andra sidan är det inte så dyrt, det kostar bara 3kr…

Jag såg till att köpa ett kort som man laddar, det blir inte billigare att åka men fantastiskt mycket smidigare eftersom det bara är att blippa och åka. Inget krångel med att köpa biljett varje gång. Dessutom kan man åka taxi med kortet också.

Nästan hela dagen gick åt att få igång Outlook på datorn. Jag avskyr verkligen, sannerligen, innerligt, helt hjärtligt PC och Microsoft. Men det är en annan historia. Sen fixade jag kinesiskt telefonnummer också. Det var ungefär lika smidigt, fast jag fick lite hjälp av receptionisten (min kinesiska är lite sådär).

På vägen hem gick jag in på någon sorts motsvarighet till ica där jag (faktiskt) hittade ett rödvin för typ 39kr. Det är väldigt, väldigt billigt för att vara i Asien. Vin brukar ligga på minst en hundralapp men många gånger till och med runt 150kr. Det stod dessutom på flaskan att det var ett mycket bra franskt vin med utvalda druvor. Jag anade kinesiska ugglor i mossen, det var kinesiska tecken på etiketten.

Väl tillbaka i lägenheten insåg jag att jag inte hade mer än ett par små skruvmejslar, en pincett och lite wifi-antenner att öppna flaskan med och jag anade att det förmodligen inte skulle fungera. Alkohol, vet man ju, ska behandlas med varsamhet.

Jag gick ner till lobbyn och frågade en tjej i baren om hon hade en vinöppnare. Hon måste ha letat i säkert fem minuter i varje litet hörn i baren men hittade ingen. Då ringde hon en kollega som först kom nedför en trapp, tittade lite på flaskan, sprang iväg upp för trappen igen, och kom sedan tillbaka med en mojäng i gul plast i högsta hugg. Hon blev nog lite nervös av att jag stod och tittade medan hon öppnade flaskan. Det var ju inte direkt som att hon skulle salubrera den, bara öppna den, men hon var nervös ändå och det slutade med att hon bröt av korken. Typiskt. Men hon var snabbt på korken igen, med den gula öppnaren och nu sitter jag och skriver detta blogginlägg med ett glas vin till. Ett franskt vin, med kinesisk etikett för 39kr som inte alls var gott. Men det säger jag inte till den hjälpsamma tjejen i baren.

Nästa gång blir det ett vin från Kalifornien för 122kr. Med skruvkork.

Nu ska jag titta på ett avsnitt av Lost och sen blir det nattinatt. Jet lag har en förmåga att göra mig till en zoombie. Eller så är jag som en zoombie för att jag inte snusat sedan i torsdags förmiddag. Hurra för mig.

Ja just det. Det är sju timmars tidsskillnad. Så nu vet alla det.

Just det igen. Dagen i-landsproblem är att internetanslutningen i lägenheten inte fungerar, så man måste gå ner och frysa i lobbyn. Där spelas det sån där skräckfilms-julmusik på repeat. Stackars de som jobbar där.

Hej!

Snökaos

Det här skrev jag på flyget i fredags:

Jag skulle egentligen flugit igår, men det var snökaos i Tyskland så mitt flyg var inställt. Hurra för att vänta i en kö i två timmar bara för att få veta att man blivit ombokad till dagen efter. Men det gjorde ingenting, jag tog tillfället i akt och gick på bio. Harry Potter är ju en av favoriterna, åtminstone så tillhör Harry Potter en av mina favorit-film-genres -sagofilmer 😉

Nu sitter jag i alla fall på flyget från Arlanda till Moskva och har precis ätit nån italiensk sallad med ett glas rödvin till. Ett tecken på att man börjar bli vuxen? Rödvinet alltså.

Det känns aningen virrigt faktiskt. Jag undrar om jag trodde att jag skulle fatta vad jag gett mig in i? Jag har inte fattat det än i alla fall. Jobba i Kina tre månader. En fras som för den som åtminstone varit i Kina låter ganska spännande.

I Shanghai ryktas det vara ca 15 grader i alla fall, till skillnad från frusna Stockholm. Men det var väldigt fint i Stockholm i morse om än lite väl kallt för min smak.

Ska bli skönt att inte frysa när man går till jobbet.

När jag kom till Shanghai hann jag bara checka in och ta en dusch innan min kollega Ted kom och hämtade mig för en brunch. Trött och allmänt snurrig (har inte snusat på tre dagar) så gick vi till ett trevligt brunch-ställe som hette element fresh. Det kändes som att ta en vår-promenad i maj. Det är typ 17grader varmt och man kan lätt gå i T-shirt utan att frysa.

Efter brunchen gick vi runt lite, bland annat till en sjukt stor apple-butik. Det var hundratals människor därinne av nån anledning. Helt galet. Vad alla tittade på var lite oklart. Jag tittade på MacBook Air 11.6″. Jag önskar mig den i julklapp.

Ted skulle på svensk julbuffé på kvällen och fixade en extra biljett till mig. Jag skulle bara sova några timmar innan tänkte jag och sa att jag skulle komma vid sju. Halv åtta ringde telefonen. Jag hade missat middagen. Jag somnade om, och 17 timmar senare vaknade jag igen och var alldeles utvilad -dock fortfarande lite jetlagad och nikotinabstinent.

Jag har inte full koll på vilka områden som är vilka, men jag bor tydligen väldigt nära ett av de mer kända shopping-områdena. Nanjing st ligger bara någon gata bort. Idag har jag i alla fall gått runt lite och tittat. Det är väldigt mycket folk ute och shoppar julklappar och julpyntet hänger tätt i butikerna. Är det bara jag som inte känner julstämningen? 😉

Nu ska jag tillbaka till min lägenhet snart och se till att de fixar internet åt mig.