Dags att återigen sälja min kropp

Ja så var det dags igen. Det var ett par månader nu sen sist. Mars tror jag. Då gick det väldigt bra och trots att jag var instängd ganska länge så var det en trevlig upplevelse. Det är lite som att vara på kollo.

Att vara försöksperson (kanin) för Astra Zeneca är ett bra “jobb”. De senaste åren har jag varit med på en hel del studier och har inte fått några biverkningar av det…inte hittills…vad jag vet iallafall 😉 Givetvis finns risken där, men det är en risk jag är villig att ta.

Det var inför förra resan som jag kom på idén. Jag satt framför datorn och letade efter sätt att tjäna pengar på, gärna på ett så enkelt sätt som möjligt. På något forum nämndes försöksperson…lite google…och vips var min karriär igång! Nu, c:a fyra år senare, har jag Astra Zeneca att tacka för många fina resor!

Att vara inneliggande för en studie är, som jag nämnde, lite som att vara på kollo. Förutom alla sprutor då. Man får mat, blir uppassad och får umgås med andra trevliga, fullt friska personer. Dagarna flyter förbi snabbt och förutom att lämna lite blod med jämna mellanrum, göra lite datatester samt prata med en psykolog så använder man resten av tiden till att spela tv-spel, pingis, titta på film, läsa, gå på gemensamma promenader och läsa böcker. Jag ser det som betald semester.

Kraven för att få vara med skiljer sig från studie till studie, men oftast söker de killar som är fullt friska i åldern 20-45. Det finns en hel del studier för äldre, 50+ typ. Kolla här för mer information: Astra Zeneca – Försökspersoner.

Pengarna för den här studien kommer att gå till flygbiljetten till Thailand och till två nya fina glasögon och ett par solglasögon…very nice :)

Det var bara en dröm…

Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 30/9 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:

När jag vaknade i morse insåg jag att jag hade drömt, som så månge gånger tidigare, att vi redan var ute på en resa. Jag hade en skön känsla i kroppen hela morgonen men jag var ändå lite besviken när jag vaknade och förstod att jag inte var i ett varmt land utan i vårt kära, 5 grader kalla, hemland Sverige. Inget ont om Sverige. Absolut inte. Men det är bara det att sommaren alltid tar slut så fort och man går fortfarande i ”sommartankar” men inser varje morgon när man väntar på bussen att man skulle ha tagit en varmare jacka. För att inte tala om att det blir mörkare på kvällarna nu.

Det är väl det jag tror jag kommer uppskatta mest med att resa; att man får välja om man vill ha det varmt eller kallt. Vill man ha det kallt så åker man till ett kallt land. Så enkelt är det 😉

Försöker fortfarande fatta vad mitt beslut för ett och ett halvt år sedan kommer innebära i praktiken. Tror inte jag riktigt förstår vad jag ger mig in i. Eller rättare sagt; jag förstår faktiskt inte det. Jag har ju aldrig gjort något sånt här tidigare. Hur skulle jag kunna förstå? Det är ju skillnad för Roberto. Han har ju redan varit på resande fot flera gånger och under längre perioder. Vad har jag gjort? Tågluffat i Europa. Vad räknas det som?

Nu planerar vi att vara borta länge. Alltså riktigt länge. Längre än vad jag nånsin har varit på semester tidigare. Längre än ett sommarlov.

Kul tanke att tänka; att man ska åka på sommarlov och får komma hem när pengarna är slut snarare än när någon bestämmer att man ska komma hem.