Hmm, deja vu -jag har visst varit med om det här förut…

Jag kom precis på att jag har varit med om att säga upp mig från ett jobb förut. Ett jobb som jag gillade.

Deja vu!

När jag jobbade på Siemens som service-tekniker för flera år sedan, det var direkt efter gymnasiet, så sa jag faktiskt upp mig från jobbet. Anledningen till att jag slutade då var att jag skulle börja plugga. På jobbet var det ingen som förstod mig, chefen försökte dessutom övertala mig att jag minsann skulle kunna komma upp i samma lön på de fem åren jag skulle ha jobbat istället för att plugga som när jag skulle vara klar med högskolan. Det hade jag svårt att tro på, det var ju inte pengarna som avgjorde om jag skulle sluta eller jobba kvar. Dessutom var jag yngst på jobbet och ville väl egentligen göra något mer stimulerande.

Att jag slutade den gången har jag aldrig ångrat. Det kanske är som man brukar säga; Man ångrar bara det man inte gjorde.

Idag gjorde jag någonting riktigt dumt…

Idag gjorde jag någonting riktigt riktigt dumt. Och korkat. Och oortodox. Det känns konstigt i hela kroppen. Det känns nästan som om jag bryter mot någon moralisk kod eller rentav mot lagen.

Mår nästan illa när jag tänker på det.

Visserligen bestämde jag mig för jättelänge sedan att jag skulle göra det. Men ändå känns det som om jag redan ångrat mig. Men jag kan inte få det ogjort heller…

Att säga upp sig från det bästa jobb jag hittils haft (och troligtvis ett av de bättre jobben jag någonsin kommer att ha haft) känns som att sparka någon annan, någon med ett sämre jobb, i ansiktet. Hårt.

Den konstigaste känslan hittils dock, på den här resan (för den har ju redan börjat), är ensamheten. Det finns ingen att prata med. Ingen förstår. Eller vill förstå. Den enda jag kan prata med är min resekamrat Roberto. Vi sitter ju i samma båt så att säga.

Jag får nog ta och smälta det här några dagar.