Carretera Austral: Puerto Bertrand till ruta 41 i Argentina

Sol och blå himmel fortsatte följa oss. Nu började vi dock märka att vi kom längre och längre söderut. Och med detta blev det kallare och kallare. Åkte bara en kort sträcka på morgonen innan det var dags att sätta i gore-tex-fodret och dra på halsmuffen. På med hantagsvärmen och sen var det hur bra som helst.

Kom ganska snart till Cochrane, en stad som jag läst om tidigare i en reseberättelse från ett par som reste runt i Patagonien till häst. Sen jag hörde namnet för första gången har det alltid låtit lockande av någon anledning. Det låter tufft, även om jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen ska uttalas då jag hörde det uttalas på lite olika sätt av olika personer.

Vi tankade och köpte lite kakor och åkte sedan via Paso Roballio till Argentina. Avtagsvägen till passet markerade vårt slut på resan längs med carretera austral. För den här gången. Vägen som var i eländigt skick tog oss till den minsta gränsövergången vi sett. Som vanligt gick allt smidigt och vi var snart i Argentina på väg längs med ruta 41 för att komma till ruta 40.

Det var ungefär här som det började blåsa lite mer på riktigt. Starka vindar som helt plötsligt kunde få för sig att ändra riktning. Vi åt lunch i en liten grotta längs med vägen och hittade senare en trevlig campingplats bredvid en flod. Solnedgången bjöd tillsammans med molnen på en magisk show.

Carretera Austral: Puerto Sanches till Puerto Bertrand

Vägen fortsätter. Vädret lämnar inget att klaga på; blå himmel och sol med just lagom mycket moln för att ge ännu vackrare bilder. Vyerna ändras mellan att vara blott fantastiska till att vara helt makalöst vackra. För att säga det så enkelt som möjligt: Vi älskar att resa med motorcyklar. Vi reser i precis rätt takt, vilket är precis den takt vi vill åka i. Och vi älskar Chile. Det har allt!

Carretera Austral: Villa Cerro Castillo till Puerto Sanches

Kvällen innan hade vi kört ner för en väldigt brant backe där jag lyckades lägga hojen i början av backen. Mest på grund av att jag fegade. Morgonen efter var det dags att köra upp för samma backe. När vi närmade oss backen började pulsen sakta stiga. Vi bestämde oss för att köra en i taget så att den andra skulle kunna hjälpa till…och givetvis fota/filma också :) Jag började. I med ettan och gasa. Inte för mycket. Inte för lite. Luta sig framåt så gott det går. Hjulet hoppar hit och dit. Massor med sten. Går inte att undvika dem, bara att försöka köra över de minsta av dem. Däcket träffar en stor sten. Hojen kastar sig åt vänster. Parerar. Hojen kastar sig åt höger men inte okontrollerbart. Närmar mig toppen. Undviker med nöd och näppe en stor sten som säkerligen skulle orsakat ett fall. Gasar till. Hör hur det sprutar bakåt. Stabiliserar hojen. Kör till plan mark, ner med stödet och andas ut.

Jonas tur. Jag går till halva backen för att fota och filma. Han gasar upp. Det ser så lätt ut när man tittar på. Han kör förbi mig. Ser stabilt ut. Mot toppen av backen får han kast. Han parerar. Träffar en sten, kanske samma som jag precis undvek, och han ramlar. Ställer ifrån mig fotoutrustningen och springer upp. Allt ok. Tar bort väskor och kämpar upp hojen. Ett av stöden på väskan har knäckts och väskan har delat på sig. Fixar en temporär lösning som får duga resten av dagen och sen kör vi vidare.

Resten av dagen bjöd på riktigt fina vägar längs med bergsväggar när vi körde till Puerto Sanches.

Jonas lagade väskan med hjälp av spik, superlim, en sten och primus-köket. Funkar hur bra som helst!

La Carretera Austral (Ruta 7)

Bara namnet andas äventyr. Eller det kanske bara känns så för mig då det är något jag sett fram emot sen jag först läste om den 1200 km långa grusvägen som sträcker sig genom Patagonien från Puerto Montt till Villa O’Higgings. Tyvärr håller vägen på att förstöras i dagsläget. Bit för bit förstör man vägen. Något av det värsta med detta är att det görs med stöd från folket och regeringen! Visst de sätter ett fint ord på det för att få det att låta bättre. ”Asfaltera” kallar de det och då är det helt plötsligt helt ok. Vansinne. Men som tur är så är stora delar fortfarande i originalskick…eller något sämre.

För att göra resan genom Patagonien, från Futaleufú i Chile till världens sydligaste stad Ushuaia, rättvisa behöver vi lite tid. Vi vill presentera resan på bästa sätt. Men samtidigt vill vi inte lämna alla våra hängivna läsare utan någonting så ett par dagar framöver kommer det att komma korta inlägg med störst tonvikt på bilder.

Medan dessa inlägg publiceras kommer vi att syssla med det vi numera gör bäst. Att köra motorcykel. Vi ska ta oss från Ushuaia till Buenos Aires. En sträcka på 3045 km. Våra grovmönstrade däck (Continental TKC 80) ser numera mer ut som slitna vägdäck. Mönsterdjupet i mitten på knappa milimetern, men vägen består av asfalt hela vägen så det passar bra. Tröttnar vi kan vi alltid köra på ruta 40 istället. En beskrivning på vad som väntar oss längs med ruta 3 i Argentina är ”…en låååång rak väg med en ko där och en ko där.” Bensinen kostar c:a 5.50 kr litern så det är bara att gasa. Vår plan är att fastna ett tag i Buenos Aires där det är varmt och skönt :)

Sist vi skrev hade vi kommit in i Chile till staden Futaleufú och stannat vid en fin camping. Detta är bilder från Futaleufú till  Puerto Puyuhuapi. Vi hade bland annat nöjet att träffa ett glatt mc-gäng som också var på väg till Ushuaia och vilka vi spenderade kvällen med.