Cuevas de las Manos och Ruta 40

Vi är nu i Buenos Aires och ikväll ska det grillas. Det är min födelsedag idag och vädret är fantastiskt: blå himmel, svag vind och 25 grader varmt. Tack för alla gratulationer på facebook och på mail.

Bloggen ligger lite efter eftersom vi de senaste två veckorna dels har kört långa sträckor och campat längs med Argentinas tråkiga östkust och för att vi ”fastnade” i en vecka i en stad som heter Azul där det var motorcykelträff. Mer om det senare. Nu åter till resan…

Något

som jag inte skrivit om än är Cuevas de las Manos (Händernas grotta, fritt översatt), ett världsarv som ligger mitt i ingenstans i den Patagoniska stäppen ca 100km från Ruta 40 (väg 40). I princip är det en grotta med en massa mysteriska handavbildningar runtomkring. Grottan går rakt in i en klippvägg på ena sidan av en gammal flodfåra och beboddes av människor för ca 9000 år sedan. Vi åkte dit på breda grusvägar i växlande vind, tog en guidad tur med en guide som pratade rolig engelska och spanska och sedan åkte vi tillbaka till Ruta 40 som tog oss vidare söderut till den tidigare omskrivna stormen (där det nu finns lite nya bilder).

Dagen efter stormen blåste det fortfarande mycket. Vinden kom mestadels från sidan vilket gjorde att vi fick luta hojen medans vi navigerade i spåren på den dåliga vägen. Vägen var bred, men all tung trafik hade skapat höga vallar av löst grus som vi inte ville hamna i. När det hade passerat lunchdags hittade vi en avfart mot någon form av vandrarhem. Vi tog avfarten och körde några kilometer tills vi kom fram till en stor gård. Det var skönt att få komma in och värma sig, men maten de sålde kostade 20USD per person vilket vi varken ville eller kunde betala. Vi tog varsin kopp med varm dryck och vilade en stund innan vi gav oss ut i blåsten igen och lagade vår egen mat.

Dagen

fortsatte med kraftig sidovind och vid ett tillfälle stannade vi och pratade med en cyklist som stod vid vägkanten och liftade. Andrew som han hette kunde knappt hålla balansen på cykeln och valde därför att lifta, vilket det senare skulle visa sig fungerade väldigt bra.

Någon timme senare hittade vi ett litet hotell med camping där vi stannade. Det var ju sand överallt så att ta en dusch var helt underbart. Resten av dagen och kvällen åt vi middag och läste.

Parque Nacional Los Alerces

Efter att vi skruvat ihop Robertos hoj kvällen innan träffade jag tre trevliga argentinska killar och en trevlig och vacker argentinsk tjej. Vi satt och pratade allihop på knackig spanska och knackig engelska några timmar på hostellet och sedan blev det tydligen utgång.

I Argentina (och i Chile) köper man inte en liten ölflaska själv, utan man köper in en eller ett par stora flaskor att dela på, och det var precis vad vi gjorde denna kväll. En liter kall öl på flaska kostade 20 pesos (ca 40kr) och det var allt jag fick bidra med denna kväll, resten av ölen stod argentinarna för.

Vaknade aningen tröttare än vanligt och på detta hostel (kanske det enda i världen) var man tvungen att vara ute ur rummet kl 10. Så det var bara till att masa sig upp ur sängen, bita sig i läppen och börja packa.

Efter frukosten satte vi kurs söderut på den magiska vägen Ruta 40. En bred, svart, perfekt asfalterad väg som slingrade sig nerför berg och dalar kilometer efter kilometer. Jag kan inte minnas att vi åkte uppför alls faktiskt, men enligt GPS:en var vi på höjder mellan 600 och 800 meter hela förmiddagen. Vägen passerade till slut ett lunchställe vid ett vattenfall där vi stannade och åt. En milanesa är en stor platt köttbit panerad i ströbröd, som en snitzel, i ett stort bröd (dubbelt så stort som ett vanligt 150g-bröd) med sallad, tomat, majonäs, senap och ketchup. Vi skulle ha fått pommes också till vår milanesa, men den glömdes bort -vilket inte gjorde nåt för vi blev proppmätta ändå.

Efter lunchen svängde vi av Ruta 40 mot den breda (och förskräckligt misshandlade) grusvägen Väg 71 mot nationalparken Los Alerces, en gigantisk nationalpark med ett sjö- och flodsystem som bjöd på en mängd aktiviteter. Många tog med egen båt och utforskade parken flytandes. Andra fiskade och badade, men de flesta ville bara tillbringa helgen i lugn och ro -ett med naturen. Inträdet var 30 pesos per person och denna gång slapp vi inte betala men vi fick å andra sidan stanna i parken hur länge vi ville.

Vi åkte längs med en av de största sjöarna där de flesta gratiscampingarna låg och hittade en mysig och glest befolkad camping precis vid vattnet på tredje försöket. Middag blev en av våra favoriter: tonfiskröra med pasta. Och efter maten det vinnande konceptet: film i tältet. Denna kvälls föreställning var den tredje filmen i X-men-serien. Jag vet, det låter helt galet med filmtittning i ett tält mitt i obygden. Men råkar man ha med sig en dator med bra batteritid samt en hel drös filmer så blir det lätt så. Hade vi vandrat och inte åkt motorcykel är det ytterst tveksamt om vi hade haft bärbar dator med oss 😉 Är man 80-talist och yberbloggare så är man.