”Lallar” hela dagarna?!

Vilket förtal! Jag känner mig direkt påhoppad…hade det här varit USA hade jag kunnat stämma Lellky på flera dollar (får passa på att göra det när vi kommer dit..)!

Märks tydligt att han drabbats av resfeber…han yrar om alla dessa saker som måste göras. Det är inte så mycket som det låter…det mesta är ju klart…iallafall alla viktiga saker såsom pass, visum och flygbiljetter. Han är ute efter att man ska tycka lite synd om honom…vilket, som alla nog håller med om, det inte alls är.

”Time is of essence”. Ja precis…så varför slösa bort den med att jobba? 😉 Jag och satsar på att förgylla tiden kvar till avresa med att umgås med nära och kära och njuta av lite ledighet innan det är dags att börja resa.

Tiden går snabbare och snabbare nu…dagarna bara rinner iväg…får väl se om jag också hinner med lite resfeber.

Nu har jag inte tid att sitta här och skriva, måste återgå till filmen och den stora koppen te jag dricker just nu! :)

Det känns verkligen som om jag ska dö

Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.

Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.

Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.

Slutet på början på våra liv.

Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.

Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.

Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.

Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.

Jag har nu äntligen fått komma ut ur garderoben

Igår på vårt måndagsmöte under punkten övrigt på agendan nämnde chefen att ”Jonas ska sluta”.

Jag blev helt paff, för det var jag inte riktigt beredd på. Men nu har jag äntligen fått komma ut ur garderoben och kan sluta smyga. Det känns jätteskönt!

Varje gång jag har pratat med mina kolleger så har jag velat berätta om min resa, men det har liksom inte gått. Allt som rör sig i mitt huvud nu är ju resan och det har varit så frustrerande att inte få dela med mig. Nu kan jag prata om resan och mina funderingar kring den och min vardag här hemma i Sverige fram tills vi åker.

Det är förresten roligt att alla frågar samma frågor när de får höra att man ska resa. De undrar alltid vart man ska, om man har köpt biljetter och hur länge man ska vara borta. Kom igen nu, vi ska inte åka på charter. Vi ska ut och resa! Vi vet inte när vi kommer tillbaka. Vi vet inte ens om vi kommer tillbaka.

Det här är liksom början på resten av våra liv. Det kan låta töntigt, men så är det. Vi köper en enkel biljett till ett varmt land och så får vi se vad som händer. Vi har ingen aning 😉

Planerna just nu går lite löst ut på att åka till Bangkok, stanna där nån vecka och träffa lite folk vi känner som är där, gå till tandläkaren och handla lite prylar. Sen bär det nog av till Ko Tao och träffa lillebror. Han borde vara färdig dykinstruktör då, så då kan vi starta med att dyka lite. Måste man planera så mycket?

Har ni köpt biljetter? –Nej, men vi har sagt upp lägenheten!

Flyvardagen
Flyvardagen

En av de första frågorna jag får när jag berättar att jag ska resa (det är likadant för Lellky) är “Har du köpt biljetter?”. Nej, svarar jag då och jag nästan ser hur de avfärdar mig och tänker ”jaha…säkert att du ska åka…”.. Vad är det som är så speciellt med att ha köpt biljetter egentligen? Är det inte på riktigt förrän man har gjort det? Skitsamma, nu har vi ett bra svar så jag längtar efter nästa gång någon frågar för då kan jag svara: “Nej, vi har inte köpt biljetter…men vi har sagt upp lägenheten!” Om inte det får dom att inse allvaret…ja…då vet jag inte vad som krävs.

Ju oftare jag skriver det, och säger det, desto mer sjunker det in. Vi har sagt upp lägenheten. Vi har sagt upp vår boplats. Finns det något materiellt som känns så stabilt som ens boende? Att frivilligt säga upp det är ett stort steg. Större än jag tänkt mig. Jag har bara tänkt på det och ryckt lite på axlarna, “det löser sig”. Men nu när steget är taget, nu känns det väldigt på riktigt helt plötsligt. Det är svårt att greppa. Det är stort. Det får gå som det går, skiter det sig så gör det. Då händer det någonting iallafall!