Norgetur 2012

Trots att Norge ligger så nära har jag aldrig tagit mig tiden att resa dit. Helt klart inte ok så tillsammans med Kristian och en ny bekant, Ragnar, gav jag mig iväg för att utforska Norge.

Starten gick från en bensinmack i Bålsta. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt kändes bara bra. Det är något väldigt speciellt med att sätta sig på en fullpackad hoj och ge sig ut på vägarna och se vart de tar en denna gång. Själva rutten för resan? I stora drag såg den ut såhär: ”Vi bokar en stuga vid Idre någonstans. Sen kör vi in i Norge.”

Regn, regn och åter mer regn var något vi absolut inte fick uppleva i Norge. I princip allt regn vi fick på oss under denna resa kom första dagen i Sverige. Vid det laget vi kom fram till Mon Gård där vi bokat en stuga var vi alla ganska genomblöta. Tack vare stugans el-element och frukostbuffén (som bara den är värd att resa dit för) kunde vi torra och glada fortsätta resan in i Norge.

Att komma fram är överskattat. När man är framme då är man ju framme och hur kul är det egentligen? Vägarna i Norge är kort sagt helt underbara. Tack vare dem kan man förlåta det höga bensinpriset som man tycker borde kunna ligga på blott ett par kronor…de har ju trots allt egen olja? Men de bygger som sagt mycket fina vägar med doserade kurvor och alla människor med husvagnar hade den goda smaken att hålla sig borta från de vägar vi valde. Tack tack :)

Vi valde att inte ta med oss tält utan valde att bo i ”hytter” som finns lite överallt. För att ytterligare hålla kostnaden nere valde vi att ta med i princip all mat från Sverige. En bonuseffekt av detta är att hojarna blir lättare och lättare ju längre tiden går och att man får laga mat ute i det fria.

Några höjdpunkter under resan var Trollväggen, Trollstigen, Atlanhavsvägen, Atlanthavstunneln (5,7 km lång och som djupast 250 m!) och sist men inte minst….Norge. Det går inte riktigt att köra ”fel” då man överallt möts av fina vyer, kurviga vägar och långa tunnlar, den längsta var på hela 6,7 km.
Dagarna blev långa och intensiva. Upp tidigt och sen iväg. Lika glada varje morgon över att få sätta sig på hojarna igen. Sista dagen befann vi oss mitt i Norge och resan hem blev på hela 64 mil. Vi undvek som vanligt de stora vägarna och fick på så sätt en av de bästa kördagarna på resan.

Försöker komma på en passande beskrivning av Norge och skulle säga att det är som en blandning av Alperna och Patagonien, helt ok att ha något sådant ”runt hörnet”. En sak är iallafall säker: Det blir definitivt fler resor till Norge framöver!

Strejken äntligen över!

Vägen tillbaka har varit lång. Många och långa möten mellan facket och övriga medarbetare. Arbetsmiljö och arbetsförhållanden har utretts. Avtal har skrivits, reviderats, slitits i stycken och skrivits om. Tills sist har vi dock kommit fram till en hållbar lösning som innebär att det till största del blir jag (Roberto) som tar hand om skrivandet och fotograferandet under, och efter, våra resor. Alltså är allt precis som vanligt :) Skämt åsido så har det bara varit väldigt mycket att göra.

Sist jag skrev var vi i Albanien. Vilket nu känns som en hel livstid sen. Lustigt det där, hur tiden bara…går.

Vägen hem tog oss genom Makedonien, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien och slutligen Polen. Ett inlägg som täckte allt detta skulle bli en mindre bok. Så för den här gången får det bli en liten sammanställning av de många intryck som resan genom Europa lämnade.

En av sakerna vi fick se är hur mycket levnadsstandarden skiljer sig åt mellan de olika länderna. Europa förknippas nog av många med välstånd och hög levnadsstandard. Vi såg inte den extrema fattigdomen som man ofta stöter på i exempelvis Kambodja eller Laos. Men bara runt knuten finns fattigdomen och människor som får kämpa hårt för att överleva. Vi körde genom otaliga byar och samhällen där vägarna mest används av häst och vagn. Nu betyder inte detta att alla lever i misär och elände. Tvärtom fick vi berättat för oss (av en Rumänsk hotellarbetare) att många väljer att leva som man gjorde förr av tradition trots att de inte behöver göra det rent ekonomiskt. Hur det nu än är med det så får man se mycket man inte väntat sig när man färdas genom Europas länder på småvägar.

Rumänien är det land som förvånade oss mest. Vacker natur, underbara vägar av alla dess typer och väldigt hjälpsamma människor. Det är nog ett av de få länderna i Europa där man fortfarande kan ta sin hoj och köra off-road utan att bli halshuggen av någon arg bonde. En ständig källa till fascination var de rumänska husen. Att ha ett eget hus är en viktig statussymbol och det läggs därför ner mycket tid och pengar på dem. Frågan ”Men vad ska grannen säga?” finns nog inte. Det finns knappt två hus som är lika i Rumänien. Det är en blandning av färger och arkitektur utan dess like, allt från kojor till mindre slott. De är nästan aldrig helt klara men likväl magnifika. Färgerna varierar lika mycket som storleken och formen, allt från chock-rosa till neon-grönt i en enda härlig blandning. Väldigt uppfriskande och man har hela tiden något att titta på.

De sista dagarna på resan blev intensiva med mycket körning då vi, på grund av att vi blev sjuka i Rumänien, fick ont om tid. Vi tror det var maten på pizza/bar/hostelet vi sov på som var boven. Tips: Ser ett ställe sunkigt ut så är det troligtvis det. Vi körde 55 mil på en dag vilket för oss är som att springa ett maraton. I och med att vi var ute i sista sekunden fick vi ingen hytt på färjan från Gdansk till Nynäshamn utan det fick bli en favorit i repris och sova på golvet :)

Mer om resan, och många fler bilder, kommer under hösten och vintern då berättelser om sommar, sol och äventyr gör sig allra bäst! Nu hägrar nästa resa i horisonten. Indien. Ett nytt mål och en ny dröm att sikta mot. Härligt :)

Tankar om att resa från en motorcykelresenär

Länge har jag funderat på att skriva ett inlägg om hur det är att resa. Det finns mycket information på nätet om olika typer av resor -inte minst om backpacking och vagabonding.

När jag först började resa våren 2009 var allt helt nytt och främmande för mig. Vi började ju med ”lätta” Thailand, som är lätt att resa i just för att så många reser där. Många av semesterorterna i Thailand är som små västerländska oaser och man behöver inte kunna prata thailändska utan engelska räcker gott.

Nu har vi rest i Sydamerika i några månader och vi har gjort det med motorcyklar. Att ha ett eget fordon när man reser (och det kan vara vad som helst; cykel, bil eller motorcykel mm) så kan man åka till platser som man annars inte skulle åka till. När man backpackar tenderar man att hamna på alla vanliga backpackerställen såsom hostels och restauranger. Vi har verkligen hamnat mitt i ingenstans ett flertal gånger och det är då man verkligen kommer nära ett land, ett folk och en kultur.

Mat

Spontant skulle jag säga att jag älskar att resa men det är verkligen upp till var och en hur man upplever olika typer av resor. Vi lever i en tid där det är lätt att resa och lätt att hålla sig i kontakt med ”verkligheten”. Jag älskar mat, och att leva i en tillvaro där man hela tiden gör det man älskar (cykla, köra motorcykel, träffa människor etc) och varje dag äter mat på restaurang eller hos ”locals” är verkligen en resa i sig.

Thailand har den bästa maten, kanske i världen. Så fort jag blev lite hungrig när vi var i Thailand längtade jag verkligen tills det var dags att äta. Man får lära sig att mat är olika i olika delar av världen och ibland får man tom äta något man egentligen inte tycker är så gott.

Pengar

Det som gör det möjligt att göra längre resor är såklart att man lever billigt hemma först så att man kan spara pengar, men en av utmaningarna -och min svaghet- är också att leva så billigt som möjligt när man väl reser. Då kan man resa längre.

Vår svenska valutan, dollarn och en del andra valutor är starka valutor och man får mycket för sina pengar utomlands. Detta är lite nyckeln till att resa länge, och också en av anledningarna till att många reser i Sydostasien där det är extremt billigt att leva.

Just nu gör vi en motorcykelresa så det går inte riktigt att jämföra med att backpacka -det är så många kostnader som är motorcykelspecifika.

Människor

Att träffa människor är också en av sakerna som gör resande så extremt roligt, lärorikt och utvecklande. Oavsett vad man träffar för människor så kan jag konkludera att man träffar fler människor när man reser än när man är hemma i sin vardag och lever inom sina egna ramar.

De mest intressanta människor jag träffat när jag rest är också de resenärer, från olika länder i världen. Men även människor man träffar från de platser man besöker ger en fina minnen och mycket att prata om. Men här kommer språket in som en barriär. Jag pratar bara svenska och engelska och ska man ha en vettig konversation med någon från ex.vis Chile så ska man helst prata spanska, eftersom de i Sydamerika generellt inte pratar värst mycket engelska. Detta gör det i längden roligare för mig att träffa andra resenärer, för oavsett om de kommer från Polen, England, Tyskland eller någon annanstans ifrån så pratar de oftast bra engelska. Dessutom har man mycket gemensamt. Man är ju liksom i en extrem miljö hela tiden och alla intryck kan man diskutera och dela. Oftast träffar man också människor som tänker på samma sätt som en själv. Ironiskt nog kan man aldrig träffa dessa resande människor hemma eller i deras hemland för de är ju precis som jag själv oftast ute och reser.

Jag kan bara konstatera hela tiden för mig själv hur bra vi har det -vi som kommer från ”rika” länder. Vi kan spara pengar och resa, eller göra något annat, och denna möjlighet är det få människor i världen som har.

Just nu längtar jag faktiskt hem till min familj och mina vänner och det ”enkla livet” med att ha en fast tillvaro. Jag är dessutom väldigt sugen på att ta tag i nytt jobb och nytt boende och en mängd andra små och stora projekt.

Resan kommer fortgå två veckor till och just nu håller vi på och trixar och fixar med hur vi ska kunna skicka hem motorcyklarna så billigt som möjligt. När det är klart åker vi till Santiago igen där vårt flyg hem väntar på oss.

Vi ses!

Att blogga medans man reser

Tänkte dela med mig av hur det är att jobba med bloggen medans vi reser. Ungefärlig tidsåtgång:

Skriva inlägget 2 timmar
Redigera inlägget 10 min
Lägga upp inlägget 5 min
Välja ut bilder 1 timme
Välja bort bilder 10 min
Skriva bildtexter 20 min
Redigera de valda bilderna 15 min
Exportera bilderna 5 min
Lägga upp bilderna på bloggen 5 min
Lägga in bilder i blogginlägget 5 min
Tagga inlägget, lägga till kartposition och dylikt 5 min
Total tid: 4 tim 20 min

Det är med andra ord lite jobb bakom ett blogginlägg. Ibland tar det ”bara” 2 timmar att göra ett inlägg, men ofta hamnar man på runt 4 timmar totalt. Detta inkluderar lite pauser för att koka te eller göra iordning en mate givetvis :) Tid har man gott om när man reser iallafall. Detta inlägg blev till i Buenos Aires en regnig dag. Just nu inne på min 10:e tekopp, min 5:e mate-omgång och det har tagit 4 timmar hittills p.g.a ett par trevliga avbrott för att prata resande med Sebastian, en mycket trevlig kille från Tyskland. Life is good :)

Varför ta sig tiden? Jag gör det för att jag gillar det (mestadels). Jag gillar att skriva om mina upplevelser och jag gillar att visa mina bilder. Förhoppningsvis ger det något för den som läser. Sen är det otroligt givande när man kommit hem. Att bläddra igenom blogginlägg och titta på alla bilder ger väldigt starka flash-backs och lyckokänslor.

Att hålla bloggen uppdaterad är svårt. Att hela tiden på bloggen vara där man verkligen är. Det är ingen större vits med detta och kräver alldeles för mycket arbete. Vi ligger oftast 2-3 veckor efter med bloggen och detta har fler för- än nackdelar. Till exempel så får man under resans gång tillfälle att återuppleva resan. När jag 2 veckor efter att ha varit i Torres del Paine sätter mig ner och skriver om det kommer allt tillbaka. Det är enklare att välja ut bilder också då man fått en viss distans till själva upplevelsen och man kan vara någorlunda selektiv. Vi märkte dock att det är väldigt viktigt att ha en ”Här är vi just nu”-ruta för att undvika, om än osannolika, upplevelser som denna: Resan fortsätter

Hur man sen skriver är något jag ofta funderat på. Hur personlig ska man vara? Vad är intressant att läsa om? Jag har skrivit ganska mycket om mina resor vid detta laget och har mitt sätt att skriva på. Jag märker dock att detta sätt ändras med tidens gång och att jag har utvecklat mitt skrivande en hel del…förhoppninsvis åt rätt håll :)

Ingen tveksamhet

Köper man en Saab ser man plötsligt Saab-bilar överallt. Skaffar man en mobil ser man plötsligt liknande mobiler överallt. På samma sätt är det med att resa. All fokus är riktad mot det som kommer. Allt jag ser och gör kopplas till resan. Inte så konstigt nu när det bara är dagar kvar men det har varit så ett tag nu.

Sammanträffanden sker hela tiden, nästan lite läskigt. Häromdagen satt jag och läste ur  boken “Medmänniskor” och hela tiden sammanföll det jag läste med musiken och med mina egna tankar om den kommande resan. Som om någon lyssnade. Men tänker man efter lite så beror det ju på att allt jag gör är riktat åt samma håll. Jag har valt låtarna som spelas, jag har valt boken jag läser för att den tar upp saker som jag ofta funderar på. Så dessa “slumpmässiga” sammanträffanden är kanske inte så slumpmässiga ändå. Detta betyder inte att de inte är speciella. De är snarare roliga och ger en känsla av säkerhet samtidigt som det ger en känsla av spänning.

På gott och ont(?) finns ingen tveksamhet. De allra flesta av mina val har lett mig dit jag är nu och jag är glad över att trivas med att vara där jag är.

Lika svårt som det är att slicka sig på armbågen (prova!), lika svårt är det att föreställa sig att inte åka iväg :)