resa med motorcykel | Fly vardagen

Att komma hem

Vår resa är nu väldigt nära dess slut. För två dagar sedan körde vi till flygplatsen med hojarna, lastade dem och all packning på en ranglig pall, lindade in allt i plast och skickade iväg dem. Allt gick väldigt smidigt och de som hjälpte oss på flygplatsen var väldigt effektiva och visste vad de gjorde.

Kände mig naken när jag gick från flygplatsen, som om jag tappat eller förlorat något stort och väsentligt. Som en arm eller ett ben. Att köra motorcykel varje dag sätter sina spår. Även om vi inte körde precis varje dag så fanns alltid möjligheten där. Ville vi var det bara att dra på stället, sätta sig på hojen och köra. Kommer definitivt att sakna den otroliga frihetskänsla detta ger. Redan igår kom rastlösheten smygande, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Det kändes som om vi var fast. Som tur är kommer vi hem till sommaren så helt utan hojåkning blir vi inte.

Är kluven inför hemresan. Som vanligt när det är dags att åka hem efter en längre resa. Det ska bli riktigt kul att träffa familj och vänner. Att ha ett kylskåp. Att andas frisk luft. Att köra motorcykel utan packning. Att ha en fast punkt. Det jag inte ser fram emot är att inte ha nya horisonter att köra mot varje dag. Att vakna upp på morgonen och åka till jobbet. Att känna rastlöshet. Att ha en fast punkt…vardag.

Jag har ”kommit hem” ett par gånger och vet ungefär vad som väntar. När jag är borta framstår allt hemma som väldigt bra. När jag hela tiden byter omgivning och människor omkring mig längtar jag ibland efter en fast punkt. Ett exempel är att längta efter att bara sitta i soffan och slötitta på tv. När jag har hemlängtan framstår detta som något otroligt lyxigt och avslappnande. Får för mig att jag skulle kunna göra det i timtal. När jag sedan kommer hem och sätter mig i soffan inser jag att det fortfarande bara visas skit på tv och tröttnar innan det gått ens 5 minuter. Ett annat exempel är att längta efter någon maträtt eller dryck. Som mjölk eller makaroner och köttbullar. Kan längta så mycket att det nästan gör ont. Sen kommer jag hem och ja…det är bara köttbullar och makaroner och jag ångrar då att ha lagt tid under resan på att längta till dessa saker. Jag har lärt mig vilka saker jag verkligen längtar efter (familj och vänner) och vilka saker som är, vad jag bäst kan beskriva som, ”romantiserad hemlängtan”. Saker som framstår mycket bättre än vad de verkligen är när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Hur mycket jag än längtat efter något så har detta ”behov” uppfyllts inom en eller två veckor. Sen är jag redo att åka igen. Kommer det att bli så denna gång? Vet inte. Har mycket på gång hemma och jag ser med förväntan fram emot de närmaste månaderna. Efter det? Alldeles för långt fram i tiden för att oroa mig för det 😉

Kan dock säga redan nu är att denna resa bara var början. Det kommer definitivt bli fler hojäventyr.

Bildspel

Laguna del Laja och tankar om mc-åkning i Chile

Vi åkte österut från agro-campingen för att komma till nationalparken ”Laguna del Laja” där vi eventuellt skulle stanna över natten. Resan dit bjöd på underbara grus- och asfaltsvägar. Som om inte detta i sig räckte hade vi det stora nöjet att hela dagen se vulkanen Antuco avteckna sig mot klarblå himmel och komma närmare och närmare.

Vi kom till nationalparken ganska sent på eftermiddagen vilket gjorde att inträdet var gratis (hade kostat runt 40 kr annars). Vi insåg när vi kört in i parken att det var en skidanläggning och att pisterna faktiskt låg på själva vulkanen. En aktiv vulkan. Körde runt i parken i c:a två timmar, hittade en camping men den var för dyr så vi valde att åka ut ur parken och köra till en camping som vi sett tidigare under dagen.

Ett mycket bra beslut då vi på campingen blev ”muy famosos” (mycket berömda) igen och tillbringade en väldigt trevlig timme med en stor familj som ville veta allt om oss och givetvis ta en massa bilder. En god middag bestående av en särdeles god tonfiskröra med pasta och en underbar natthimmel blev en perfekt avslutning på denna dag.

Att resa med motorcykel genom Chile är bjuder på väldigt omväxlande terräng. Min erfarenhet av att köra motorcykel var innan resan, minst sagt, begränsad. Första gången jag överhuvudtaget satte mig på en motorcykel var i Kambodja ett par månader innan denna resa. Sen blev det ett par intensiva månader i Sverige med övningskörning för att ta körkort för tung mc. Erfarenhet av att köra med en fullastad hoj på alla möjliga typer av terräng? I princip noll. Vi tog en tur på fyra dagar upp till Östersund men det var mest asfalt (även om vi hittade ett par mil med väldigt bra grusväg också).

Jonas hörde innan avresan av sig till en av chefsredaktörerna på DN Motor för att se om de var intresserade av vår historia och möjligen skriva en artikel om oss. Han fick då berättat för sig att jag var alldeles för kort för att köra en Dakar och att vi skulle vara tvungna att sänka den för att jag överhuvudtaget skulle ha en chans att nå ner till marken. Ja, han verkde ju ha full koll så det var bara att hålla med. Tyvärr blev det ingen artikel men vi fick iallafall klart för oss att jag inte skulle kunna köra min hoj (som jag redan då hade kört ett par hundratal mil). Nu, cirka 8500 kilometer senare, känns det som om jag på ganska goda grunder kan säga att han hade tokfel.

Min poäng med allt detta? Lyssna på dig själv, tro på dig själv, sikta dit du vill och kör på bara!

Ha det bäst

Bildspel

San Pedro till Antofagasta – första ”olyckan”

Vaknade utvilade efter en god natts sömn i sköna mjuka sängar. Jonas gick iväg och fixade lite frukost bestående av avocado, nybakat bröd och ost. Vi upphör inte att förvånas över hur goda avocados det finns här.

Att resa med motorcykel är inget för folk som inte gillar pyssel eller har bråttom. Det tar tid att packa av hojarna och att ta fram saker ur packningen. Oavsett hur mycket man tänker efter så måste man oftast öppna minst 3 väskor för att få tag på allt man behöver

Sen tar det minst en timme att lasta på hojarna igen. Allt måste packas noga och precis rätt så att allt får plats och än viktigare; att det blir balanserat viktmässigt så inte hojen ligger och drar åt något håll hela dagen. Som tur är gillar vi allt detta (än så länge) och vi får mer och mer rutin för varje dag som går.

Upp på hojarna och sen är det bara att köra. Som jag nämnt tidigare så känns allt så bra när man väl sitter på hojen. Vi bestämde oss för att besöka ett par laguner i el ”Salar de Atacama”.

Vägen dit var minst sagt spännande. Den största delen av vägen var bra grusväg med omväxlande antal gropar och ”tvättbräde-partier”, men sen fanns det partier av bara lös sand. Spännande värre och jag la ner hojen för första gången på denna resa här. Helt odramatiskt och i låg fart men ändå! Vänster väska tog lite stryk men inget bestående.

Jag lär mig nya saker varje gång jag sätter mig på hojen och jag får mer och mer kontroll. Riktigt kul! Att köra i sand är läskigt men i slutändan inte så farligt. Man får kämpa men man ska inte kämpa emot för mycket för då får man kast. I de flesta situationer när man kör på löst underlag så gäller regeln ”Mera gas!” för att rädda situationen. Den naturliga reflexen när det börjar bli lite vingligt är att trycka in kopplingen och bromsa. Helt fel. Det gäller att våga gasa till istället, då stabiliserar sig hojen (i de flesta fall iallafall).

Den första lagunen vi besökte var otroligt salt och man flyter som en kork (Laguna de Cejas). Vi valde dock att inte bada där då vi inte ville ta på oss kläderna när vi var täckta av salt. Vi åkte vidare till nästa ställe som var två hål i marken fyllda med vatten. Dessa kallas ”Ojos de mar” som betyder ”havets ögon”. Det är hål som är 20-30 meter djupa och vattnet är i princip sötvatten. Vi slog upp tarpen för att få lite skugga och tog ett dopp. Vattnet var kallt och otroligt uppfriskande. Lite lunch bestående av piroger med avocado som efterrätt och sen var det bara att köra vidare. Sämre kan man ha det.

Vi lyckades sedan köra fel vilket gjorde att det hann bli mörkt innan vi lyckats hitta en tältplats. Som tur var vi precis vid en liten by, Peine, så vi beslöt oss för att ta en titt och se om det fanns något där. Det första vi ser är ett hostel. Vi frågar om rum och de säger att de bara har ett rum med två sängar för en natt…perfekt! Och motorcyklarna kunde vi parkera precis utanför vårt fönster. Vet inte hur vi hade gjort om vi inte hittat något i Peine…lite tur får man ha ibland.

Dagen efter blev en lång kördag på oändligt raka vägar genom öknen. Riktigt skön körning även om vi var ganska möra i kroppen efteråt. Men vad väntade då i Antofagasta? Jo ett födelsedagskalas för min mormor med massor av goda kakor och roligt folk. Återigen….sämre kan man ha det!

Planen nu? Go south!

Ha det bäst allihopa!

Bildspel