Norgetur 2012

Trots att Norge ligger så nära har jag aldrig tagit mig tiden att resa dit. Helt klart inte ok så tillsammans med Kristian och en ny bekant, Ragnar, gav jag mig iväg för att utforska Norge.

Starten gick från en bensinmack i Bålsta. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt kändes bara bra. Det är något väldigt speciellt med att sätta sig på en fullpackad hoj och ge sig ut på vägarna och se vart de tar en denna gång. Själva rutten för resan? I stora drag såg den ut såhär: ”Vi bokar en stuga vid Idre någonstans. Sen kör vi in i Norge.”

Regn, regn och åter mer regn var något vi absolut inte fick uppleva i Norge. I princip allt regn vi fick på oss under denna resa kom första dagen i Sverige. Vid det laget vi kom fram till Mon Gård där vi bokat en stuga var vi alla ganska genomblöta. Tack vare stugans el-element och frukostbuffén (som bara den är värd att resa dit för) kunde vi torra och glada fortsätta resan in i Norge.

Att komma fram är överskattat. När man är framme då är man ju framme och hur kul är det egentligen? Vägarna i Norge är kort sagt helt underbara. Tack vare dem kan man förlåta det höga bensinpriset som man tycker borde kunna ligga på blott ett par kronor…de har ju trots allt egen olja? Men de bygger som sagt mycket fina vägar med doserade kurvor och alla människor med husvagnar hade den goda smaken att hålla sig borta från de vägar vi valde. Tack tack :)

Vi valde att inte ta med oss tält utan valde att bo i ”hytter” som finns lite överallt. För att ytterligare hålla kostnaden nere valde vi att ta med i princip all mat från Sverige. En bonuseffekt av detta är att hojarna blir lättare och lättare ju längre tiden går och att man får laga mat ute i det fria.

Några höjdpunkter under resan var Trollväggen, Trollstigen, Atlanhavsvägen, Atlanthavstunneln (5,7 km lång och som djupast 250 m!) och sist men inte minst….Norge. Det går inte riktigt att köra ”fel” då man överallt möts av fina vyer, kurviga vägar och långa tunnlar, den längsta var på hela 6,7 km.
Dagarna blev långa och intensiva. Upp tidigt och sen iväg. Lika glada varje morgon över att få sätta sig på hojarna igen. Sista dagen befann vi oss mitt i Norge och resan hem blev på hela 64 mil. Vi undvek som vanligt de stora vägarna och fick på så sätt en av de bästa kördagarna på resan.

Försöker komma på en passande beskrivning av Norge och skulle säga att det är som en blandning av Alperna och Patagonien, helt ok att ha något sådant ”runt hörnet”. En sak är iallafall säker: Det blir definitivt fler resor till Norge framöver!

Andrew kör motorcykel i Vietnam

Jag pratade med Andrew igen häromdagen och nu är han i full färd med att utforska Vietnam på motorcykel.

Enligt Andrew så får man egentligen varken äga eller köra ett motorfordon i Vietnam. Men det går bra ändå, bara man ”tittar åt andra hållet” när man kör förbi poliser. Polisen verkar inte bry sig, men det är nog lika bra att vara försiktig.

Tydligen har det regnat och varit ganska kallt de senaste dagarna, men han tycker ändå att det är okej. Jag förstår honom.

Andrew berättade att han var i en nationalpark vid Keh San som ligger nordväst om Hue i norra Vetnam. Man måste ha en guide för att få komma in i nationalparken, men som vanligt när man reser så är det bara tjata lite så går det mesta bra ändå.

Motorcykeln köpte han av en annan västerlänning för 250USD och det är en 125-kubikare. Jag är osäker på fabrikatet, men det kan vara en rysk Minsk.

I TV-programmet Top Gear nämner de ett vackert bergspass som heter Hai Van pass, där var Andrew så sent som igår.

Foton med tillstånd av Pascal Kuyten, http://www.kuyten.com/

Tips på motorcykelblogg

Robert på http://blogg.panamerika.se kontaktade mig med lite funderingar om flygfrakt, efter att de hittat vår hemsida. Robert och Madde verkar vara av ungefär samma skrot och korn som mig och Roberto, då de gillar att resa, dyka, hoppa fallskärm och inte minst resa med motorcykel!

Deras plan är att köra från Vancouver, Kanada till Buenos Aires, Argentina via Ushuaia. En resa jag själv skulle vilja göra, även fast jag redan gjort de sydligare delarna av resan.

Just nu är de i santiago verkar det som.

Kolla in deras hemsida http://www.panamerika.se/ och kolla på google maps var de är just nu!

(lite avundsjuk blir man ju)

Hoj

Ursäkta stölden av er bild :)

Tankar om att resa från en motorcykelresenär

Länge har jag funderat på att skriva ett inlägg om hur det är att resa. Det finns mycket information på nätet om olika typer av resor -inte minst om backpacking och vagabonding.

När jag först började resa våren 2009 var allt helt nytt och främmande för mig. Vi började ju med ”lätta” Thailand, som är lätt att resa i just för att så många reser där. Många av semesterorterna i Thailand är som små västerländska oaser och man behöver inte kunna prata thailändska utan engelska räcker gott.

Nu har vi rest i Sydamerika i några månader och vi har gjort det med motorcyklar. Att ha ett eget fordon när man reser (och det kan vara vad som helst; cykel, bil eller motorcykel mm) så kan man åka till platser som man annars inte skulle åka till. När man backpackar tenderar man att hamna på alla vanliga backpackerställen såsom hostels och restauranger. Vi har verkligen hamnat mitt i ingenstans ett flertal gånger och det är då man verkligen kommer nära ett land, ett folk och en kultur.

Mat

Spontant skulle jag säga att jag älskar att resa men det är verkligen upp till var och en hur man upplever olika typer av resor. Vi lever i en tid där det är lätt att resa och lätt att hålla sig i kontakt med ”verkligheten”. Jag älskar mat, och att leva i en tillvaro där man hela tiden gör det man älskar (cykla, köra motorcykel, träffa människor etc) och varje dag äter mat på restaurang eller hos ”locals” är verkligen en resa i sig.

Thailand har den bästa maten, kanske i världen. Så fort jag blev lite hungrig när vi var i Thailand längtade jag verkligen tills det var dags att äta. Man får lära sig att mat är olika i olika delar av världen och ibland får man tom äta något man egentligen inte tycker är så gott.

Pengar

Det som gör det möjligt att göra längre resor är såklart att man lever billigt hemma först så att man kan spara pengar, men en av utmaningarna -och min svaghet- är också att leva så billigt som möjligt när man väl reser. Då kan man resa längre.

Vår svenska valutan, dollarn och en del andra valutor är starka valutor och man får mycket för sina pengar utomlands. Detta är lite nyckeln till att resa länge, och också en av anledningarna till att många reser i Sydostasien där det är extremt billigt att leva.

Just nu gör vi en motorcykelresa så det går inte riktigt att jämföra med att backpacka -det är så många kostnader som är motorcykelspecifika.

Människor

Att träffa människor är också en av sakerna som gör resande så extremt roligt, lärorikt och utvecklande. Oavsett vad man träffar för människor så kan jag konkludera att man träffar fler människor när man reser än när man är hemma i sin vardag och lever inom sina egna ramar.

De mest intressanta människor jag träffat när jag rest är också de resenärer, från olika länder i världen. Men även människor man träffar från de platser man besöker ger en fina minnen och mycket att prata om. Men här kommer språket in som en barriär. Jag pratar bara svenska och engelska och ska man ha en vettig konversation med någon från ex.vis Chile så ska man helst prata spanska, eftersom de i Sydamerika generellt inte pratar värst mycket engelska. Detta gör det i längden roligare för mig att träffa andra resenärer, för oavsett om de kommer från Polen, England, Tyskland eller någon annanstans ifrån så pratar de oftast bra engelska. Dessutom har man mycket gemensamt. Man är ju liksom i en extrem miljö hela tiden och alla intryck kan man diskutera och dela. Oftast träffar man också människor som tänker på samma sätt som en själv. Ironiskt nog kan man aldrig träffa dessa resande människor hemma eller i deras hemland för de är ju precis som jag själv oftast ute och reser.

Jag kan bara konstatera hela tiden för mig själv hur bra vi har det -vi som kommer från ”rika” länder. Vi kan spara pengar och resa, eller göra något annat, och denna möjlighet är det få människor i världen som har.

Just nu längtar jag faktiskt hem till min familj och mina vänner och det ”enkla livet” med att ha en fast tillvaro. Jag är dessutom väldigt sugen på att ta tag i nytt jobb och nytt boende och en mängd andra små och stora projekt.

Resan kommer fortgå två veckor till och just nu håller vi på och trixar och fixar med hur vi ska kunna skicka hem motorcyklarna så billigt som möjligt. När det är klart åker vi till Santiago igen där vårt flyg hem väntar på oss.

Vi ses!

Viña del mar till Antofagasta dag 1

På måndagen fick vi äntligen våra motorcyklar. Vi hade dock bara ett fungerande batteri, så på tisdagen införskaffades batterisyra till det dåliga batteriet. Båda batterierna laddades och sedan gjorde vi i ordning det sista på hojarna; alla kåpor sattes fast ordentligt, några dekaler klistrades fast samt lite annat småpill.

Sedan började det monstruösa arbetet med att packa ner alla våra prylar i väskorna. Verktygen delades upp. Tält, kök och annan gemensam utrustning fördelades. Vi monterade vår nyinköpta intercom på hjälmarna.

När hojarna var körklara tog vi på oss hjälmarna och ställen och åkte och tankade hojarna och fyllde på med luft. 2.1 bar fram och 2.3 bar bak fick det bli (enligt manual, fungerar bra). Sedan tog vi en liten tur för att känna på hojarna och allt fungerade suveränt.

Vi fortsatte packa, och var nog inte klara med allt förräns vid elva på kvällen, och sedan däckade vi båda och sov till sju på morgonen på onsdagen.

Starten gick från Vina del Mar klockan 09:00 och vi hade ca 1300km till Antofagasta där vi skulle vara framme på nyårsafton på eftermiddagen. Våra erfarenheter ifrån körningen i somras är att man mår bäst av att köra ca 1-2 timmar i taget och sedan vila en stund. Att ta rast är jätteviktigt när man kör hoj, det är inte som att köra bil direkt.

Planen var att vi skulle köra 800km på onsdagen och resten, ca 500km, på torsdagen. Det tog någon timme från Vina innan vi kom ut på motorvägen, Ruta 5 som den heter lokalt, eller Pan-American Hghway. Motorvägen är jättefin; tvåfilig för det mesta, svart asfalt med fina landskap runtomkring. På onsdagen åkte vi genom tre vägtullar och fick betala den lägsta avgiften på prislistan, eftersom vi hade motorcykel, på 700 pesos (ca 10kr 091230) vilket inte är så farligt.

Dagen gick och vi snittade ca 100km/h. Hastighetsbegränsningen ligger mellan 100 och 120km/h. Vi stannade bara för lunch och toa-paus, och för att tanka. Vi tog det säkra före det osäkra och tankade ofta. Hojarna drog 0.42 liter/mil fullpackade (mätt på en delsträcka på ca 800km) vilket vi tycker är mycket bra.

Mot slutet på dagen hade vi bara kört runt 500km och målet var ju 800km. Vi beslutade att det var bättre att lägga några extra timmar första dagen för att slippa köra så länge dagen efter, så vi körde på. Solnedgången över landskapet som nu började bli mer och mer öken var fantastiskt vackert och temperaturen föll några grader. Det är svårt att tro att en plats som Atacama-öknen faktiskt är kall på natten. Några mil till och hungern började infinna sig, vi hade inte handlat och klockan var efter åtta. Vi hittade en liten restaurang och en liten mack där vi åt lite emapadas (Chilensk pirog), drack en kopp te och sedan tankade vi hojarna.

Ett par mil till sedan svängde vi helt enkelt av asfaltsvägen och följde en mindre sand-väg någon kilometer. En perfekt tältplats helt för oss själva och hojarna fick sin välförtjänta vila. Vi hade kört 700km och det fick räcka för dagen. Vi satte upp tältet och borstade tänderna. Tror vi gick och la oss runt klockan elva och vi somnade direkt. Jag vaknade tidigt på morgonen, före klockan som skulle ringa vid sju, av att det lät som om någon var utanför tältet. Det var bara sand på tältduken som lät, jag var nog bara oroad i onödan -vem skulle hitta oss mitt i ingenstans mitt i natten? Ingen.