Kina | Fly vardagen

Shanghainesisk vardag

Då har det gått ännu några veckor i denna fantastiska stad (och jag bjuder den som först orkar läsa hela inlägget på en öl, eller te om det är Roberto). Och det är med blandade känslor jag säger fantastisk. Shanghai, och Kina i allmänhet, utvecklas i rasande fart. För bara 15 år sedan så fanns inga av de höga hus man nu ser från fönstret på kontoret på 12:e våningen. Och inte kontoret eller någon tunnelbana heller för den delen.

Shanghai är världens största stad. Eller rättare sagt världens största stad men samtidigt världens sjunde, världens tionde och världens fjortonde största stad. Lite förvirrande kanske, men hur som helst så trängs väldigt många människor på väldigt liten yta. Kina har totalt ganska många invånare (1,338,612,968 st) men är å andra sidan rätt så stort (9,671,018 km²) så man behöver visserligen bara trängas i städerna.

Shanghaineserna, som lokalbefolkningen i Shanghai kallas, tycker att Shanghai är höjden av civilisation. Och visst är det häftigt med byggnader över 400m och magnet-tåg till flygplatsen som går 431km/h och allt det där. Men vardagen är inte speciellt civiliserad, tycker i alla fall inte jag. Visst kan man beställa hem ca 18069 olika maträtter från 268 restauranger nästan dygnet runt för 15kr eller få hem något från McDonalds dygnet runt för 7kr -oftast inom 20 minuter.

Jag har blivit mycket bättre på att inte klaga så mycket de senaste åren, och inte direkt säga vad jag tänker (om det är något negativt) men jag måste ändå bara få spy ur mig lite galla över vad som faktiskt blir väldigt irriterande i den kinesiska vardagen. Kalla mig gärna svensk!

Det var faktiskt en händelse idag som fick mig att skriva det här blogginlägget (förutom att jag längtar hem lite grann). Jag stod som nummer två i en liten kö, trodde jag, för att ladda mitt tunnelbanekort. Precis innan kvinnan framför mig var klar med sitt ärende (att skrika högljutt på mannen i båset) såg jag i ögonvrån hur det kom en annan tjej snett bakom mig. Jag hade kortet och en hundring beredd i ena handen, och precis när jag skulle ge mannen bakom luckan mitt kort så gled tjejen bakom lite snyggt förbi med sitt kort och sina pengar som hon stack in genom luckan. Jag blev egentligen inte alls förvånad (de gör så här), men lite ställd blev jag då vi bara var två personer i kön och inte 20. Så jag plockade beskedligt tillbaka tjejens kort och pengar till hennes stora förvåning precis innan mannen i luckan skulle ta dem och la istället dit mitt kort och mina pengar. Ett litet kines-engelskt ”solly” hördes från tjejen och jag kände mig lite mallig.

När man är så många på samma ställe så skulle man ju kunna tro att det liksom uppstått system för hur man ska bete sig mot andra, men i Kina råder motsatsen:

I rulltrappor står folk hur som helst, det finns ingen genväg om man inte vill gå i trappor. I-landsproblem kanske, men här finns ganska långa trappor.
Folk går på tunnelbanan innan folk hinner gå av. Tänk dig 10 personer som ska av tunnelbanan och tänk dig 20 personer som ska på tunnelbanan. Föreställ dig sedan det mest korkade att de 20 som ska på, slår och sparkar sig in innan de andra 10 har hunnit ut.
Allting piper, tjuter eller allmänt låter. Och då menar jag inte som ett litet pip, utan jag menar brandlarm typ; tvättmaskinen, tunnelbanedörrarna, killens telefon på tunnelbanan 4cm från mitt öra, och alla bilar/bussar som använder tutan som blinkers.
Alla tränger sig hela tiden. När man ska köpa biljetter, mat, i kassan på motsvarigheten på Ica. Det är verkligen som om alla tror att det är sista minutrarna innan kiosken, affären eller tunnelbanan stänger. Varje dag. I mataffären känns det som en marknad där alla skriker kors och tvärs. Man kan liksom inte bara gå in, plocka upp lite bröd, betala och gå ut.

Sen är det lite annat som gör vardagen annorlunda:

Toalettdörren går alltid inåt. Och utrymmet är max 1,2 kvadratmeter stort. Nästan så man får ställa sig på toaletten när man ska stänga dörren. Och så har nån alltid precis rökt där inne.
Rökning-förbjuden-skylt betyder ”Rök med fördel här. Eller var du vill.”
Grönt ljus i korsningar betyder ingenting. Ibland kan man tro att det betyder att man får köra, men så ser man folk som går över gatan samtidigt. Se punkten ovan med blinkers.
På sommaren är det 40 grader varmt och på vintern så kallt som minus 10 grader. Isolerade fönster/dörrar eller isolerade hus i allmännhet har ingen hört talas om.
Alla här säger att -”Det är här det händer”. Jag undrar fortfarande vad det är som händer.

Det blev kanske lite mycket på en gång: 9-0 till Sverige. Men det finns jättemycket bra saker också såklart! Men jag tror nog att jag lutar mot att vara en mindre-stad-än-shanghai-människa. I alla fall om jag ska bo länge.

Länge leve Stockholm. Länge leve Hufvudstaden! Eller hur Ivan? 😉

Första arbetsdagen

Då blev det till slut dags att göra det jag kom hit för att göra -nämligen jobba.

Kontoret ligger ett par kvarter bort, och snabbaste sättet att ta sig dit är med tunnelbanan. Trots att det bara är två stationer att åka så är det inte så hemskt bekvämt. De som varit i större städer och åkt tunnelbana vet vad jag menar, för er andra kan jag berätta att det är ungefär som tunnelbanan i Stockholm någon gång mellan kl sex och kl sju på morgonen när ett par avgångar blivit inställda och det till slut kommer ett tåg -men med bara sex vagnar. Det är med andra ord helt proppfullt -fast hela tiden. En del tar bokstavligt talat sats för att komma in i vagnen. Å andra sidan är det inte så dyrt, det kostar bara 3kr…

Jag såg till att köpa ett kort som man laddar, det blir inte billigare att åka men fantastiskt mycket smidigare eftersom det bara är att blippa och åka. Inget krångel med att köpa biljett varje gång. Dessutom kan man åka taxi med kortet också.

Nästan hela dagen gick åt att få igång Outlook på datorn. Jag avskyr verkligen, sannerligen, innerligt, helt hjärtligt PC och Microsoft. Men det är en annan historia. Sen fixade jag kinesiskt telefonnummer också. Det var ungefär lika smidigt, fast jag fick lite hjälp av receptionisten (min kinesiska är lite sådär).

På vägen hem gick jag in på någon sorts motsvarighet till ica där jag (faktiskt) hittade ett rödvin för typ 39kr. Det är väldigt, väldigt billigt för att vara i Asien. Vin brukar ligga på minst en hundralapp men många gånger till och med runt 150kr. Det stod dessutom på flaskan att det var ett mycket bra franskt vin med utvalda druvor. Jag anade kinesiska ugglor i mossen, det var kinesiska tecken på etiketten.

Väl tillbaka i lägenheten insåg jag att jag inte hade mer än ett par små skruvmejslar, en pincett och lite wifi-antenner att öppna flaskan med och jag anade att det förmodligen inte skulle fungera. Alkohol, vet man ju, ska behandlas med varsamhet.

Jag gick ner till lobbyn och frågade en tjej i baren om hon hade en vinöppnare. Hon måste ha letat i säkert fem minuter i varje litet hörn i baren men hittade ingen. Då ringde hon en kollega som först kom nedför en trapp, tittade lite på flaskan, sprang iväg upp för trappen igen, och kom sedan tillbaka med en mojäng i gul plast i högsta hugg. Hon blev nog lite nervös av att jag stod och tittade medan hon öppnade flaskan. Det var ju inte direkt som att hon skulle salubrera den, bara öppna den, men hon var nervös ändå och det slutade med att hon bröt av korken. Typiskt. Men hon var snabbt på korken igen, med den gula öppnaren och nu sitter jag och skriver detta blogginlägg med ett glas vin till. Ett franskt vin, med kinesisk etikett för 39kr som inte alls var gott. Men det säger jag inte till den hjälpsamma tjejen i baren.

Nästa gång blir det ett vin från Kalifornien för 122kr. Med skruvkork.

Nu ska jag titta på ett avsnitt av Lost och sen blir det nattinatt. Jet lag har en förmåga att göra mig till en zoombie. Eller så är jag som en zoombie för att jag inte snusat sedan i torsdags förmiddag. Hurra för mig.

Ja just det. Det är sju timmars tidsskillnad. Så nu vet alla det.

Just det igen. Dagen i-landsproblem är att internetanslutningen i lägenheten inte fungerar, så man måste gå ner och frysa i lobbyn. Där spelas det sån där skräckfilms-julmusik på repeat. Stackars de som jobbar där.

Hej!

Mount Huangshan (黄山) och Shanghai

Ta en kopp te (eller kaffe), stäng av telefonen, andas djupt ett par gånger…och börja läsa

Efter att ha läst lite i Lonely Planet bestämde vi oss för att gå upp för ett berg som heter Huangshan (aka Yellow Mountain). Det visade sig vara ett väldigt bra beslut (förutom kanske för våra ben som var tvugna att genomföra beslutet). För att ta oss dit åkte vi till Huangzgou från Hong Kong med ett 17-timmars tåg. Eftersom 2:a-klassbiljetterna var slut fick det bli 1:a-klass…mycket trevligt

För att komma till foten av berget från Huangzhou krävdes det tre bussar, en arg kanadensare och en konstig taxitur. Mest roligt faktiskt, även om sista bussen körde som om den inte alls tog upp 99% av den 3 meter breda vägen…

Kina är väldigt bra på att ta betalt för sina ”attraktioner” och sevärdheter. Så för att få privilieget att gå upp för berget ville de ha c:a 250 kr /person. Galet. De hade dock studentrabatt…så med en blandning av våra körkort, pass och PADI-dykcertifikat lyckades vi bli studenter och betalade bara hälften av kostnaden…ibland är det bra att inte kunna kommunicera med varandra 😉

Det tog oss c:a 4 timmar att ta oss upp till en höjd av 1860m. Trappsteg hela vägen. Vi har nu ”buns of steel”. På vägen mötte vi springande kineser på väg ner…hur tänker man då? Galet brant och i princip det värsta man kan utsätta sina knän för. Men glada var de iallafall. Vi mötte även bärare som jobbade med att ta alla möjliga saker både upp och ner för berget. Galet tunga saker och vi funderade ofta på varför de inte bara använde cable-car systemet som skeppade alla som inte orkade gå upp eller ner för berget.

Väl uppe visade det sig att vi inte var uppe och det blev en hel del fler trappsteg innan vi kom till vårt hostel. Men det var så galet fint överallt och det luktade så gott (svensk skog mitt i sommaren) att det inte gjorde så mycket.

Dagen efter började strax innan 05 på morgonen med en liten skön promenad på c:a 1 kilometer uppför. Detta för att se soluppgången. Helt klart värt det. Magiskt.

Sen var det dags att börja gå nerför berget. Vägen upp var c:a 9 kilometer. Vägen vi valde ner var c:a 23 kilometer. Det hela började väldigt bra och vyerna var minst sagt fantastiska. Vi fick dock lite panik efter att vi gått c:a 5 kilometer nedåt. Där satt nämligen en skylt och ett skynke som ganska klart visade att vägen vi tänkte ta var stängd. En fin pil pekade glatt på en väg som skulle ta oss tillbaka till där vi börjat. Vi ville gråta. 5 kilometer i princip rakt nedåt är väldigt mycket lättare än 5 kilometer rakt uppåt. Vi satte oss ner, åt lite solrosfrön och väntade på att det skulle lösa sig. Det gjorde det som tur var. Ett gäng kineser kom förbi. Tittade på skylten. Rådgjorde med varandra. Tittade på oss och gick sedan förbi skynket. Vi följde snabbt efter. Det visade sig att vägen var avstängd för underhåll så det var helt öde hela vägen. Väldigt skönt och fridfullt. Lite för lugnt och fridfullt kanske då det inte gick att köpa något på hela vägen ner. Som tur hade vi lite godis och solrosfrön men det blev lite tugnt sista biten ändå.

Vägen från foten av berget tillbaka till Huangzhou blev ett äventyr i sig. Eftersom vägen var avstängd fanns det inga bilar eller bussar. Dessutom visade det sig att vägen vi gick ner tog oss utanför den karta vi hade. Mannen som satt vid ingången var snabb med att försöka utnyttja situationen och ville ha c:a 450 kr för att köra oss 3 mil till närmsta stad. Galet med tanke på att samma resa med en taxi skulle kosta runt 20 kr…Vi satte oss ner, åt lite solrosfrön och väntade på att det skulle lösa sig. Det gjorde det som tur var och vi lyckades åka med en annan person för 60 kr istället. Två bussturer senare, varav den ena var spännande och den andra väldigt obekväm, var vi tillbaka i Huangzhou och kunde ta en väldigt efterlängtad dusch.

Vad är sensmoralen av denna långa historia? Jo att: Solrosfrön is the shit! Löser alla problem.

Nu är vi i Shanghai och njuter av storstadsliv…igen Vår favoritrestaurang är för närvarande Subway där vi äter ”sub of the day” för 15 kr. Galet gott och billigt. Idag har vi gått omkring och låtsas-shoppat (vi köpte ingenting) samt åkt upp i galet hög byggnad, den var så hög att man fick tryckutjämna öronen tre gånger på vägen upp i hissen Väldigt fin utsikt från restaurangen på 87:e våningen!

Det roligaste med shoppingen var när vi följde med folk som lockade med kopior. Man fick följa med till en liten gata. Gå in i en liten annonym affär. I ena affären drog de undan en bokhylla och bakom fanns en helt ny affär med kopior på allt man kan tänka sig. Helt galet. I en annan affär gick vi upp för en liten trappa och sen genom väggen bakom ett par tavlor…hur kul som helst Gäller att pruta om man ska köpa något. En vinterjacka började på 1800 kr och slutpriset vi fick var 230 kr…hehe.

De närmsta dagarna blir det mer Shanghai. Sen vidare till Xi’an för att titta på lite ler-soldater och tempel. Sen Peking för mer tempel, någon mur alla pratar om och troligtvis galet mycket shopping.

Vi flyger alla hem den 28:e juni. Så se gärna till att det slutat regna tills dess.

Ha de bäst och en guldmedalj till den som orkat läsa allt

Bildspel

Hong Kong – AMC, KFC, BMW, Subway, Jeanette, stränder och shopping

Som vanligt ligger vi efter med bloggen…nu kommer ett inlägg jag skrev i Hong Kong men aldrig postade då vi reste vidare. Jag är för lat för att ändra det nu så jag postar det nu iallafall. Vi är nu i närheten av Shanghai och har det som vanligt bra. Förhoppningsvis kommer ett till inlägg snart med det senaste vi gjort…som var helt fantastiskt! Nu till inlägget:

Vi har gjort det vi brukar göra i storstäder, ätit skräpmat, tittat på bio och tittat på tv. Nice nice Och så har Jeanette kommit! Vi hämtade henne på flygplatsen med en mycket fin skylt så att hon skulle se oss:

Med Jeanette kom också lite regn…inte så att vi skyller regnet på henne. Inte alls. Men det kom samtidig som hon kom 😉

Hong Kong är rent. Väldigt rent. Och så är alla rädda för svininfluensan. Allt steriliseras och rengörs, ofta varannan timme. Till exempel har de en skyddande plastfilm över alla hissknappar som byts ut 10ggr om dagen. Ansiktsmasker är vanliga och överallt uppmanas man på olika sätt att inte föra smittor vidare. I en stad med c:a 7 miljoner invånare är detta väldigt bra och det gör nog stor nytta. Men det är väldigt mycket big-brother över många saker. Allt övervakas och det är böter på allt möjligt. Till exempel kostar det 2000 hkd (c:a 2100 kr) att äta i tunnelbanan och 5000 hkd att röka på offentlig plats.

En av dagarna åkte vi till Lamma. En ö som ligger c:a 20 minuter från Hong Kong. Det fanns inga bilar och det kändes som om storstaden var väldigt långt bort. Vi badade i havet och blev lite myggbitna…ahh…ö-liv

Lellky har för övrigt köpt en fin liten kamera och en liten stor hårddisk. Mer shopping än så har det inte blivit då de flesta affärer i Hong Kong är märkesaffärer (Rolex, Hugo Boss…osv). Kläder får vänta till Peking där det är mycket billigare eftersom allt är kopior 😉

Det är lite annorlunda att resa tre och det märkte vi av ganska snabbt. Tre viljor istället för två. Men nu har vi samkört oss och glider med lyxtåg mot Huangzhou i närheten av Shanghai. Där ska vi klättra upp för ett heligt berg, förhoppningsvis se lite munkar och lite fina vyer.

Det är skönt att vara tillbaka i Kina igen. Hong Kong är visserligen en del av Kina men det är som att vara i ett annat land. Allt är annorlunda. Direkt när man går över gränsen märker man detta. Ena sidan är klinisk ren och alla pratar engelska. Andra sidan är…mindre ren och ingen pratar engelska. Men det är väldigt skönt att en coca-cola kostar 3 kronor igen!

Hörs och ses!

Bildspel