Hemma i Sverige igen

I onsdags landade vi på Arlanda efter nästan 24 timmars resande. Resan gick smidigt och hyffsat snabbt -tricket är att titta på TV-serier och filmer på datorn. Vi flög med TAM och de har eluttag vid varje säte.

Underbar känsla att komma ut från Arlanda och känna värmen och lukten av sommar! Perfekt tajming skulle man kunna säga. Direkt efter vi hade hämtat ut en av tre väskor vid bagageutlämningen (två väskor kom bort) åkte vi till Cargo Center för att se om vi kunde hämta ut motorcyklarna på en gång. Tyvärr var tullen stängd så vi fick snällt vänta en dag.

Dagen efter åkte vi bil med pappa Kent som chaufför till Arlanda för att hämta ut motorcyklarna. Vid Cargo Center fick vi betala 940kr i terminalavgift och sedan skulle vi ”bara åka till tullen för att få ett papper stämplat”. Riktigt så enkelt är det aldrig -och det är vi vana vid vid det här laget.

Kvinnan på tullen började med att titta på alla våra papper men konstaterade efter en liten stund att det var dags att ta lunch så en kollega fick ta över. Denna kollega meddelade direkt att vi var tvugna att visa någon form av export-bevis. Det hade vi ju såklart inte så vi fick ringa till Tellus Shipping, som i november hade skickat hojarna med båt till Chile, för att få ett exportnummer. På Tellus Shipping är de hjälpsamma och trevliga och de fick fram numret på några minuter.

Med numret kunde de på tullen se att vi hade exporterat en tre kubikmeter stor låda från Göteborg till Valparaiso med kläder. Men nu skulle vi ju importera två motorcyklar. Kvinnan bakom disken muttrade lite om att vi skulle få betala moms och importavgifter (på våra egna svensk-registrerade motorcyklar). Anledningen till missförståndet var förmodligen att det på första raden i innehållsförteckningen stod kläder och tullen kunde av någon anledning bara se den raden.

Vi bläddrade igenom bunten med papper och hittade till slut ett av dokumenten vi hade fått i Chile där det stog specificerat att vi skulle importera två stycken motorcyklar med tillhörande chassi- och motornummer. Nu kunde tullen istället göra vad de kallade en retur, dvs något man exporterar för att sedan importera igen. Hela ärendet tog väl tillslut lite mer än en timme men vi fick vår stämpel och ett papper som sa att vi returnerade två motorcyklar.

Nu åkte vi tillbaka till Cargo Center där en jättetrevlig kvinna körde ut våra två kollin på en asfaltsplan där vi i lugn och ro monterade ihop motorcyklarna, hällde i lite bensin, och packade in vår packning i bilen.

Ingen kontrollerade att de motorcyklar vi sedan körde ut ur området var de som var beskrivna i importdokumentet så man undrar ju varför de är så nitiska vad gäller innehållet i våra kollin…

Hojarna gick hur bra som helst hela vägen genom Stockholm söderut mot Tumba. Men strax innan Slagsta tog min bensin slut. Jag ropade på Roberto genom intercomen medans jag fortfarande hade fart kvar och han knuffade mig upp till Shell. Vi blev smått chockerade av bensinpriset och tillråga på allt fick vi tanka helt själva! Usel service… 😉

Nu börjar nästa del av resan; Vi har massor av aktiviteter under sommaren och kommer deltaga i ett par stora evenemang. Håll utkik på bloggen och på vår facebook-sida framöver!

Välkommen till landet Argentina!

Det var bättre väder denna dag då vi skulle åka till Argentina. När vi packade såg vi till att vi hade alla viktiga papper lättåtkomliga för den kommande gränsövergången. Väg 215, från Osorno i Chile till San Carlos De Bariloche i Argentina, är en bred asfalterad svart remsa som ringlar sig upp och ner bland låga berg, smaragdgröna sjöar och regnskog. Det var svårt att köra långsammare än 100, och bilarna tycktes bromsas av någon kraft som inte verkade på motorcyklar. Det var bra omkörningsförhållanden så förmiddagen var ren lycka.

Efter några kilometer från där vi sett tältet vid sidan av vägen dagen innan så träffade vi tre cyklister från Schweich som skulle cykla in i Argentina. Två av de tre hade cyklat kontinuerligt i tre år, och den tredje hade varit med någon månad. De två som cyklat i tre år var pensionärer och hade hyrt ut sitt hus hemma i Schweich. Vad kan man säga om det? Att det aldrig är för sent att resa! 😉

Väl framme vid Chilenska gränsen fick vi våra utresestämplar i passen, fick lämna ifrån oss titv-dokumentet (ett tillfälligt import-tillstånd för motorcyklarna) och sedan befann vi oss i ingemansland. Vägen slingrade sig uppåt genom vackra bergspass och turkosa bäckar och floder. Regnskogen transformerades till grov skog och vyerna var fantastiska. Anderna är lägre så här långt söderut men eftersom det är kallare luft ju längre söderut man kommer är det mer och mer snö på topparna.

Vid den Argentinska gränsen fick vi nya inresestämplar och nya turistvisum. 90 dagar får vi stanna, samma som i Chile.

En liten detalj som vi nästan glömt bort, men som började göra sig påmind nu, var att båda motorcyklarna står skrivna på mig. När det var dags att ”importera” motorcyklarna lämnade vi fram registreringsbevisen och mannen bakom luckan knappade oroande länge på en dator tills han tillslut ropade på sin kollega. Skulle det bli problem? Han frågade Roberto hur det stod till egentligen och Roberto förklarade att jag ägde båda men att Roberto körde den ena som sin egen (jag äger båda för att försäkringen i Sverige ska vara billigare). Mannen bakom luckan bet ihop och fick ihop ett papper som gav oss tillstånd att köra hojarna i Argentina så länge som till oktober 2010, dvs typ åtta månader.

Nu var vi i Patagonien, och i skidorten Villa La Angostura (som påminde om svenska Åre) och det var dags att tanka. Bensinen kostade 3,75 Argentinska pesos vilket är 7,50 kr. En markant skillnad mot Chile, och framförallt mot Sverige!

Vi körde inte så långt innan vi hittade en agrocamping som lovade Chorizo till middag så där stannade vi. 25 pesos per person kostade campingen, också det klart billigare än Chile.