600kr fattigare

Vi är kanske inte världsbästa på att planera, men vi gillar att vara ute i god tid. I tisdags köpte vi därför biljetterna till dagens tänkta bussresa från Buenos Aires till Santiago, varifrån vårt flyg tar oss hemåt på tisdag. Tanken var att bo hos Robertos morbror några dagar och berätta om våra äventyr och självklart fika med familjen.

Bussen skulle avgå från terminalen kl 17:00 och vi var där strax efter fyra. När klockan var ca 16:45 gick vi ut ur terminalen och in i bussen och satte oss tillrätta; med båda datorerna fullt laddade, varsin bok och helt inställda på att avnjuta en mer än 20 timmar lång bussresa. Strax innan avgång kommer en man in i bussen och meddelar oss att gränsövergången mellan Argentina och Chile pga av vädret var tillfälligt avstängd. Bussen skulle därför bara gå till Mendoza -fel sida av Anderna.

Vi hoppade av bussen och eftersom de sa att vi kunde få pengarna tillbaka gick vi till biljettkontoret. I Argentina tar de oftast inte kort. Det kostar för mycket för handlare och andra företag och cash är king. Bussbolaget tog däremot kort, och vi hade därför betalat våra bussbiljetter med kort -helt enligt svenska spelregler. Dock hade de en dum policy; betalade man kontant kunde man få tillbaka pengarna minus 10% som var någon påhittad serviceavgift. Helt okej med oss. Men hade man däremot betalat med kort så fick man inte tillbaka en enda peso. Biljetterna kunde däremot ombokas, vilket vi gjorde, men till ingen nytta då de inte visste när gränsen skulle öppnas igen. Och skulle vi chansat på att åka till Mendoza och det visat sig att gränsen inte skulle öppna på några dagar så hade vi fått åka tillbaka till Buenos Aires eller flyga in i Chile därifrån -vilket skulle blivit dyrare i slutändan.

Vi tog det säkra före det osäkra och tog våra värdelösa bussbiljetter och satte oss på närmsta café med internet. Nu skulle vi alltså försöka flyga istället. Vi insåg snabbt att det gick flyg redan samma kväll, men att det skulle kosta en del. Bussbiljetterna hade kostat 600kr per person och flyget skulle kosta ca 1600kr som billigast och 4500kr som dyrast. Det skulle gå att köpa biljetterna på flygplatsen till det dyrare priset. Men vi ringde ett par olika bolag för att köpa biljetterna direkt, vilket vi också kunde gjort om det inte varit så att de inte ville ta varken vårt VISA eller MASTERCARD eftersom de var utfärdade i Sverige. Hurra.

På Travelpartner kunde vi hitta billiga flyg (alltså exakt samma flyg, samma tid, och samma fligher), men inte förrän tidigast på måndag, vilket ändå var helt okej. Så vi köpte två flygbiljetter därifrån. Flyget går måndag morgon kl 09:40 och vi är framme i Santiago några timmar senare, med mellanlandning en gång på vägen.

Osmidigt men inte så kostsamt kan man väl beskriva dagens aktiviteter som. Ibland tar de kort i Argentina och ibland inte. Att ta ut pengar kostar pengar, men om man betalar med kort är det dyrare och man får inte tillbaka dem om exempelvis en buss blir inställd. Surt, men en del av att resa. Vi hänger därför kvar på Dakar Motos i Buenos Aires ett tag till.

Att korsa gränsen mellan Argentina och Chile

Vi hade nu tänkt åka in i Chile igen. Detta var två dagar efter jordbävningen och vi tänkte att det borde vara lugnt. Vi hade dagen innan jobbat med datorerna och skrivit en massa inlägg för att försöka komma ikapp lite med bloggen. Vi packade ihop och åkte till en bensinmack med gratis trådlöst internet för att lägga upp inläggen och sen åka vidare. 10 timmar senare var vi klara. Under denna tid la vi upp och schemalade en mängd blogginlägg (som publicerades ett om dagen) samt hann även med att starta ett företag ihop. Mer om detta kommer.

Åkte tillbaka till samma camping som från dagen innan, tröttare än efter en hel dags körning. Tittade på en må-bra-film ”Pineapple Express” och sov sedan gott. En mycket produktiv dag :)

Dagen efter var det dags att korsa gränsen till Chile igen. Gränsövergångar medför alltid en viss oro. Man vet inte riktigt vad man har att vänta sig. Inför denna resa hade vi kollat upp så mycket som vi kunde hemmifrån. Jag hade fått lite olika svar på vilka papper man behövde och om de ville ha en massa kopior på saker och ting. Vi har t.ex inget Carnet de Passages som det enligt Motormännen är krav på. Både i Chile och Argentina. Detta stämmer inte alls.

Ett litet problem, trodde vi, är att Jonas står som ägare för båda hojarna (billigare försäkring hemma). Enligt vad som står på Chilenska tullens hemsida får en person endast ta in ett fordon. När vi tog in motorcyklarna i Valparaiso sa vi helt enkelt att jag var en av ägarna och sen var det lugnt. Vi hade dock fixat ett skriftligt tillstånd på att jag fick använda hans motorcykel ifall att. Detta via en ”Notario publico”, men detta visade sig vara helt onödigt i vårt fall.

När vi korsade till Argentina la de märke till att Jonas stod som ägare för bägge men de skrev bara att jag hade tillstånd att köra den ena på en gång. Enkelt och bra.

När vi nu återigen skulle in i Chile visste vi inte hur de skulle gå med detta. Skulle jag behöva säga att jag var ägare till ena? Eller visa upp det tillstånd vi fixat innna? Inte alls. Vi fyllde i ett TITV-dokument (Título de Importación Temporal de Vehículo) där jag kryssade i rutan ”Authorizado” på frågan vems fordonet var. Jonas skrev under och sen var det klart. Inga kopior på något, de tittade bara på registreringsbevisen. Inte heller behövde man visa upp att man var försäkrad på något sätt. Nu är det väldigt enkelt att korsa gränsen mellan Chile och Argentina då dessa länder har väldigt bra relationer (finns över 50 (!) permanenta gränsövergångar). Det är betydligt krångligare och tar mycket längre tid i övriga länder i Sydamerika har vi fått höra.

Det tog oss totalt 45 minuter att först stämpla ut oss från Argentina, köra en bit till den Chilenska stationen, stämpla in oss i Chile och gå på toaletten. Sedan kunde vi glada och lättade köra vidare in i Chile mot en efterlängtad väg. La Carretera Austral! Det började väldigt bra och redan efter 10 kilometer hittade vi en perfekt camping där vi valde att stanna.