gästvänlighet | Fly vardagen

Encuentro Mototuristico en Azul 2010

Ett bättre mottagande har jag aldrig varit med om. I många Argentinska städer finns det ”Camping de la Municipalidad”, typ statligt ägda campingar. De är billiga (runt 15 kr natten) och har oftast både eluttag och varmvatten. Vår plan var att stanna i Azul en natt för att sedan åka till Buenos Aires dagen efter. Det gick sådär med den planen.

Utanför campingen träffade vi ett par som hälsade oss välkomna till motorcykelträffen. Vilken motorcykelträff? De tittade på oss som om vi var lite knäppa och berättade om motorcykelträffen som ägt rum i Azul på påskhelgen de senaste 21 åren. Som vanligt har vi bra timing. Vi åkte in på campingen och till stora matsalen. Ryktet hade på något sätt redan spridit sig in dit att vi var på väg så när vi steg in genom dörrarna möttes vi av glada tillrop och applåder från ett 20-tal personer. Vad gör man? Smile and wave, just smile and wave

Detta var onsdag kväll och träffen startade på torsdagen och höll på till söndagen. Till träffen som anornades av klubben ”Quijotes del Camino” var alla välkomna, oavsett vilken hoj man körde. Det var sällan hojarna hade större motor än 200 kubik men hojarna i sig kom i alla möjliga skick, färger och storlekar. Vädret var riktigt bra under hela träffen och på lördagen, när paraden genom staden hölls, var det ungefär 4000 hojar på plats.

Dessa dagar blev väldigt intensiva med radio- och tv-intervju, massa god mat, massor med nya vänner och en djupare inblick i just hur djup och självklar Argentinarnas gästvänlighet är. Detta är inte något unikt. Där människor har lite i termer av pengar och saker och där levnadsstandarden är lägre än den man är van vid från Sverige så har de otroligt mycket gästvänlighet och öppenhet gentemot andra. Att bjuda på det man har är en sådan självklarhet. Vi är nu stolta ”Quijotes del camino”

Måste påpeka att när det gäller tid så har Argentinare en än mer avslappnat attityd än Chilenare. ”Mañana mañana”, -Imorgon imorgon, känns av de flesta igen när det gäller Chilenare. Inte så bråttom med någonting. Med Argentinare är det nog mer ”Che! Mate?”, -Hej! Mate? Tid nämns inte ens. Mate är en traditionell dryck som alla dricker. Det är som grönt te och tillagas i en speciell kopp med ett speciellt sugrör. Denna kopp går sedan runt i sällskapet i en evighet. Ett mycket enkelt och trevligt sätt att umgås

En vecka efter att vi anlänt till Azul gav vi oss iväg mot Buenos Aires och Dakar Motos. En motorcykelverkstad som erbjuder boende också och som jag hittade på nätet när jag gjorde reasearch inför resan. De 300 kilometrarna till Buenos Aires från Azul gick relativt smärtfritt. Vi knappade in gatnamnet i gps:en och hamnade först i en helt annan del av staden. När vi hittade rätt knackade vi på en väldigt anonym garageport där endast gatnumret stod. Ingen skylt om att här skulle Dakar Motos ligga. Efter en stund rasslade det till och vi möttes av ett stort leende från en glad tysk.

-Is this Dakar Motos?”
”-Yes. yes! Welcome!”

Bildspel

Varför det blir grönare och grönare

Det är ju väldigt fint med allt grönt. Men givetvis kommer detta till ett pris.

Dagen började med att vi kom iväg lite senare än vanligt då vi smörjde våra kedjor och sköljde av hojarna lite. En rolig grej som alltid händer är att det kommer fram folk och vill prata precis när vi ska till och åka. Så där står man med stället på, hjälmen i handen och svarar på en massa frågor. Trevligt, men man undrar varför de inte frågat lite tidigare

Kom iväg klockan ett så ganska snart blev det lunch-stopp. Vi letade efter empanadas (piroger), vilket är påfallande svårt att hitta någon annan dag än söndagar. Vi kom fram till en almacen (liten butik) som inte hade empanadas men som kunde fixa mackor. Det lät som en bra idé och vi gick in i affären. Vi blev väldigt väl omhändertagna av en man som hette Rodrigo som även bjöd på te. Det visade sig att affären i vanliga fall inte alls sålde mackor utan det var bara han som var snäll och som ville veta mer om oss. Han frågade om vi ville skölja av hojarna och helt plötsligt var vi i full gång med att tvätta hojarna med god hjälp av Rodrigo. När det sedan var dags att betala för kalaset ville han inte ha betalt utan bjöd på allt. Hur schysst som helst.

Det var lite mulet på morgonen och det blev bara gråare och gråare. Efter lunchen körde vi genom mer skog och kom sedan fram till kusten. Det var där det hände.

Det började falla något från himmelen. Först lite och sen väldigt mycket. Vi drog på gore-tex-innerfodret i en busskur och körde vidare. Efter lång tid med bara blå himmel och sol kändes det extra tungt med regn. Vi behövde lite värme och hittade ett hostal i Quirhue som tog 5000 pesos per person (c:a 75 kr). För detta fick vi eget rum, var sin stor säng, varm dusch och givetvis kabel-tv

Köpte godsaker för 6000 pesos och spenderade resten av dagen i rummet och tittade på film. Allt som allt en mycket bra dag.

Ha det bäst!

Bildspel

VIP behandling i en halvfärdig restaurang

Fortsättning på förra inlägget

Upp på hojen igen för att fortsätta köra på grusvägar som sakta men säkert tog oss nedför berget vi dagen innan jobbat oss upp för. En nedförsbacke som varade flera kilometer. Det kom fler tunnlar, en minnesvärd var en som svängde ganska kraftigt och som kort och gott hette, ”Tunel Curvo”. Ingen av dem hade järnvägsspåret kvar så den mest minnesvärda var ändå den första från dagen innan.

Att köra på grusvägar tar på krafterna och när det var dags att äta lunch befann vi oss i en liten by (se Lunch 5 i närheten av Salamanca på vår karta på förstasidan) där vi gick in i en almacen (liten jourbutik typ) och frågade om de hade piroger eller något annat ätbart. Damen bakom disken säger först nej men tänker sedan efter och ropar till ett av barnen som sitter och spelar datorspel i butiken ”Spring och fråga din mamma om hon har lite mat att erbjuda dessa ungdomar som är hungriga”. Lillkillen springer iväg och återkommer snart med ett ”Ja fast det är inte riktigt klart än”. En minut senare dyker mamman upp och frågar om vi kan tänka oss att vänta medans hon gör klart maten. Visst, inga problem alls, säger vi, vi har inte bråttom någonstans. Hon ler och ber oss vänta så ska hon fixa iordning.

Det visar sig efter ett tag att de ska öppna en restaurang inom kort men att det inte är färdigbyggt än. Vi får VIP-behandling och blir nyfiket utfrågade av först sonen och sedan en bekant. Efter en 20 minuter kommer mamman och hämtar oss och vi får sätta oss i en ej färdigbyggd, men likväl fin, liten lokal. Sedan kommer mamman in med nybakat bröd, två skålar med getost och en stor flaska coca-cola. Förätten. Allt producerat i byn (förutom colan då). Sen kommer varmrätten som visar sig vara ”Pastel de Choclo” som är en ungsbakad majsgratäng och är himmelsk god. Hon förklarar att alla ingredienser kommer från byn, allt från majsen till oliverna. Varje portion skulle räckt för att mätta en mindre familj. Vi kämpade tappert i oss så mycket vi orkade och lyckades faktiskt få i oss minst 2/3. Vad kostade då hela kalaset? 75 kr. För båda.

Vi får en guidad tur runt huset och trädgården där allt odlas. Hur fint som helst och mamman var tydligt stolt och blev väldigt glad över vår uppskattning. Vi förvånas än en gång över den otroliga gästvänligheten vi hela tiden stöter på i Chile.

Sen upp på hojarna igen för att rulla vidare. En väldans tur att vi har motorer på hojarna då det var med nöd och näppe som vi ens orkade gasa 😉

Dagen var inte slut än och bjöd på ännu en upplevelse, nämligen kustvägen mellan La Ligua och Viña del Mar som var, kort och gott, magisk.

Och räckte det med detta? Nej, i Viña väntade världens snällaste moster med familj som bjöd på en riktig,riktigt god middag. Sen väntade två sköna sängar och en god natt sömn efter en minst sagt händelserik dag.

Ha det bäst!

Bildspel

Going south!

Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Antofagasta och vila ut efter turen till San Pedro. Vi arbetade en hel del med bloggen. Jonas gjorde en video och jag skrev en massa inlägg och jobbade med alla bilder. Passade på att tvätta ställen också som nu är skinande och rena…eller de var de tills vi satte oss på hojarna igen iallafalll

Det var tungt att säga hej då till släkten. Speciellt mormor. Denna gång kommer vi troligtvis inte tillbaka till Antofagasta men vi har lovat att försöka komma och fira jul och nyår det här året också. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och de ville inte alls att vi skulle åka; ”Kan ni inte stanna till helgen då vi ska till stranden?”, ”Det är bara en vecka till”, och så vidare…vi var tvugna att säga nej och åka annars hade hela resan blivit en enda lång fika-rast. Kan inte säga att det inte lockar, men det får bli någon annan gång.

Överlag har vi bara mött gästvänlighet och nyfikenhet här. Som turist på motorcykel blir man väldigt väl bemött, det gäller att vara beredd på att bli fotograferad bara. Skulle vara intressant att veta hur många face-book album vi är med i nu.

En annan iaktagelse är att det är väldigt säkert här. Vi har inte stött på några problem hittills och alla varningar verkar faktiskt vara något obefogade. Vi har varit lite paranoida p.g.a alla som säger att det är så farligt och att det händer så mycket dåligt. Detta både från folk i Sverige och chilenare själva. Och självklart händer det tråkigheter, liksom i vilket land som helst i världen. Om du baserar ditt beslut på om du ska åka till ett land eller inte utifrån dess nyheter så kommer man inte ens vilja stanna i sitt eget land. Medier lever på misär och elände. Eller hur ofta läser man om solskenshistorier på löpsedlarna?

Klasskillnaderna här i Chile är så mycket större än hemma i Sverige. Det finns extremt fattiga människor och extremt rika människor. Det sociala skyddsnätet är inte alls lika finmaskigt som i Sverige så det är klart man tar hand om det man har. Det blir dock lite extremt och folk är rädda för allting. Allt okänt är farligt och bör undvikas. Det var inte länge sedan det var diktatur här och mycket kommer nog därifrån. Michael Moore skriver om samma mentalitet i stora delar av USA. Folk styrs av sin rädsla för det okända. State of fear. Jag hoppas att detta minskar i takt med Chiles utveckling.

Iallafall, vi kom iväg från Antofagasta vid fyra-tiden och satte kursen söderut. Först var vi dock tvugna att hitta ut. Körde längs en väg som finns med på kartorna och som går längs kusten. ”Schysst!”, tänkte vi och satte av. Först tog asfalten slut. ”Yes!”, tänkte vi. Sen blev det lite tvättbräda. ”Suck”, tänkte vi. Sen blev det mindre och mindre väg. ”Kul!”, tänkte vi. Sen övergick det till en liten stig längs med en brant bergsvägg. ”Jahapp”, tänkte vi och vände.

Kom till slut ut på motorvägen (ruta 5) men valde att ta av mot orten Tal Tal som ligger vid kusten. Helt underbara grusvägar som tog oss upp ovanför molnen. Riktigt kul körning! Känner mig mer och mer hemma på hojen. Vi har kört massa olika typer av terräng, precis som vi hoppats på. För var dag som går känns hojen mindre och mindre. Bara svänga och gasa. Gruskörningen blir mer och mer avslappnad. Jag påminns dock då och då om att hojen faktiskt väger en 250 kg när jag råkar luta den lite för mycket åt något håll eller när framhjulet släpper i sanden. Då får man kämpa

Slog läger i ett hål i berget. Fullt med grön-blåa stenar överallt så det är troligtvis början på en gruva eller dylikt. Middag bestående av tonfisk, tomatsås och pasta med efterföljande kopp te och kakor. Tittade på två avsnitt av ”How I met your mother” och sen var det dags att sova. Vi slår oftast läger vid sju-tiden då solen går ner strax efter åtta. Det blir helt mörkt vid halv tio och vid halv elva så sover vi redan.

Ha det bäst!

Bildspel

Vid ”Los Géiseres del Tatio”

(Det mesta skrevs 14:e januari)

Öknen på 4200m höjd är varm, kall, ogästvänlig men samtidigt väldigt, väldigt vacker. På dagen är det iskallt i skuggan och tokvarmt i solen. På natten är det bara kallt. Riktigt kallt. Lägg till en sprängande huvudvärk p.g.a höjden så får du en väldigt lång natt. Halvsov mig igenom den för att på morgonen hälsas välkommen av frost på tältet, frusna vattenflaskor och stela mc-ställ som inte gick att ta på sig förräns efter en halvtimme i solen då skydden mjuknat.

Allt har gått som i slow-motion sen vi kom upp på hög höjd. Huvudvärk som gör att man inte riktigt vill röra på huvudet och anfåddhet så fort man rört sig. De extrema temperaturskillnaderna har också tagit på krafterna.

Dagens körning på ungefär 5 mil var riktigt tuff. Vägen såg ömsom ut som en tvättbräda och ömsom som en sandstrand. Det krävdes full koncentration från första sekund. Hojen är tung med all packning vilket gör den lite mer svårmanövrerad. En molande huvudvärk gjorde inte saken bättre. Inte heller att vi tagit med oss lite för lite vatten…hur smart är inte det? Men vi räknade kallt med att det skulle finnas när vi kom fram till geisrarna.

Trötta och stela, men väldigt glada, kom vi fram till en stuga som såg ut som en fjällstation. Utanför vinkar en kvinna åt oss med ett stort leende på läpparna och en nyfiken blick.

”Hola como están?” (Hej hur mår ni?)
”Bien, cansados, pero muy bien” (Bra, trötta, men mycket bra).
”Que bueno. Bienvenidos” (Vad bra. Välkomna)
”Gracias. Tienen agua?” (Tack. Har ni vatten?”
”Si, por supuesto.” (Ja, självklart)
”Que bueno. Cuanto cuesta?” (Vad bra. Vad kostar det?)
”Nada. Yo le doy” (Inget. Jag ger er)
”Muchas gracias!” (Tack så mycket!)

Och så fortsatte det. Gästvänligt och trevligt. Det visade sig att det mycket riktig var en ”fjällstation” och att man kunde bo där. Det kostade 2000 pesos (c:a 30 kr) per person att campa utanför och 3000 pesos att sova i huset…gissa vad vi valde

Jag frågade om de möjligtvis hade coca-blad att göra te på (hjälper mot huvudvärken som kommer sig av höjden). Givetvis har vi det och kvinnan gick genast iväg och gjorde två koppar åt oss, självklart utan kostnad (och detta innan vi sagt att vi skulle stanna där). Vart man än kommer i världen är människor som mest gästvänliga i landsbygden.

Efter lite vila hoppade vi upp på våra motorcyklar igen. Vi lämnade all packning och gav oss in i geiser-området. Det var grusvägar och det är otroligt hur lätt en 200 kilos motorcykel känns när man tagit av all packning.

Vi tittade på lite geisrar och hoppade sedan ner i en varm källa där vattnet var runt 35-40 grader. Känslan är svår att beskriva. De senaste dagarnas ansträngning bara rann iväg. Detta var runt sju på kvällen och vi hade hela området för oss själva. Vi låg i det varma vattnet och tittade på bergen i det magiska ljuset som uppstår varje gång solen är på väg att gå ner.

Här blev det så uppenbart hur otroligt bra det är att ta sig fram själv. Geisrarna är nämligen mest aktiva på morgonen mellan sex och sju ungefär. Allt turer startar därför från San Pedro runt fyra på morgonen. Sen åker alla runt elva på morgonen. Sen är det i princip tomt. Very nice

Efter en god middag bestående av pulvermos, tonfisk,små coctail-korvar, en kopp te och kakor gick vi och la oss på våra dubbelmadrasser med tjocka varma filtar. Hur skönt som helst!

Bildspel