Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.
Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.
Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.
Slutet på början på våra liv.
Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.
Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.
Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.
Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.