europa | Fly vardagen

Genom Europa med Michelin Anakee 2

All-around är en mycket bra beskrivning av Michelins Anakee 2 däck. Under en sex veckors Europa-tur på våra BMW F800GS fick de visa vad de går för då resan genom 15 länder bjöd på minst sagt skiftande vägunderlag, väderlek och temperatur.

Hojarna var fullt utrustade med diverse skyddsutrustning samt tre välpackade aluminiumväskor vilket gav en vikt, fulltankad, på uppskattningsvis 270 kg. Till det tillkommer föraren, på ena hojen + 70 kg och på den andra +140 kg.

Minst lika roligt som det ser ut att vara

Däcket är framtaget för att kunna användas lite överallt. Liksom ett zoom-objektiv till en kamera innebär detta givetvis kompromisser, speciellt vid ändarna av skalan. Michelin själva säger att däcket är slitstarkare och har lika bra grepp på torrt som vått underlag, detta genom att ”använda komponenter som hittills endast använts i tävlingsdäck”.

Däcket är mer ett vägdäck än off-road däck vilket var en av anledningarna till att vi valde däcket då det finns gott om asfalt i stora delar av Europa. I Sydamerika körde vi med Continentals TKC 80 vilket är ett underbart däck där förhållandena är omvända, dvs mer off-road än väg.

Vi kör sällan i högre hastigheter utan håller oss i spannet 5 -120 km/h och där ger Anakee 2 däcken en skön känsla av grepp vilket gör att man lätt vågar lägga hojen i kurvorna på asfalt. På grusvägarna har man givetvis inte samma grepp men de får klart godkänt och duger gott i touringsammanhang med fullpackad hoj.

Vi har tidigare även testat Michelins T63:or vilka är riktigt roliga off-road men passar inte alls lika bra på asfalt där de slits snabbt och dessutom låter en hel del. Anakee 2 däcken är tysta och har en helt ok livslängd. Efter 1800 mil är framdäcket helt slut medan bakdäcket nog har ett par mil kvar. Däcken utsattes för det mesta under dessa mil på en fullpackad hoj. I Italien, Grekland och Albanien hade vi temperaturer uppåt 40 grader. I Rumänien kördes de hårt på grus och skogsvägar. Där blev det även väldigt uppenbart att lera inte är något att rekommendera, vilket inte är så konstigt, men ger en ganska spännande upplevelse. Lite som att köra halkbanan för bil utan stödhjulen!

Slutsatsen är att däcket mycket väl lever upp till epitetet ”all-around”. Ska man ut på touring i Europa och inte bara tänker leta grusvägar (Rumänien rekommenderas för detta) passar det utmärkt då man är väl rustad för de allra flesta typer av vägunderlag som man stöter på.

Bildspel

Strejken äntligen över!

Vägen tillbaka har varit lång. Många och långa möten mellan facket och övriga medarbetare. Arbetsmiljö och arbetsförhållanden har utretts. Avtal har skrivits, reviderats, slitits i stycken och skrivits om. Tills sist har vi dock kommit fram till en hållbar lösning som innebär att det till största del blir jag (Roberto) som tar hand om skrivandet och fotograferandet under, och efter, våra resor. Alltså är allt precis som vanligt Skämt åsido så har det bara varit väldigt mycket att göra.

Sist jag skrev var vi i Albanien. Vilket nu känns som en hel livstid sen. Lustigt det där, hur tiden bara…går.

Vägen hem tog oss genom Makedonien, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien och slutligen Polen. Ett inlägg som täckte allt detta skulle bli en mindre bok. Så för den här gången får det bli en liten sammanställning av de många intryck som resan genom Europa lämnade.

En av sakerna vi fick se är hur mycket levnadsstandarden skiljer sig åt mellan de olika länderna. Europa förknippas nog av många med välstånd och hög levnadsstandard. Vi såg inte den extrema fattigdomen som man ofta stöter på i exempelvis Kambodja eller Laos. Men bara runt knuten finns fattigdomen och människor som får kämpa hårt för att överleva. Vi körde genom otaliga byar och samhällen där vägarna mest används av häst och vagn. Nu betyder inte detta att alla lever i misär och elände. Tvärtom fick vi berättat för oss (av en Rumänsk hotellarbetare) att många väljer att leva som man gjorde förr av tradition trots att de inte behöver göra det rent ekonomiskt. Hur det nu än är med det så får man se mycket man inte väntat sig när man färdas genom Europas länder på småvägar.

Rumänien är det land som förvånade oss mest. Vacker natur, underbara vägar av alla dess typer och väldigt hjälpsamma människor. Det är nog ett av de få länderna i Europa där man fortfarande kan ta sin hoj och köra off-road utan att bli halshuggen av någon arg bonde. En ständig källa till fascination var de rumänska husen. Att ha ett eget hus är en viktig statussymbol och det läggs därför ner mycket tid och pengar på dem. Frågan ”Men vad ska grannen säga?” finns nog inte. Det finns knappt två hus som är lika i Rumänien. Det är en blandning av färger och arkitektur utan dess like, allt från kojor till mindre slott. De är nästan aldrig helt klara men likväl magnifika. Färgerna varierar lika mycket som storleken och formen, allt från chock-rosa till neon-grönt i en enda härlig blandning. Väldigt uppfriskande och man har hela tiden något att titta på.

De sista dagarna på resan blev intensiva med mycket körning då vi, på grund av att vi blev sjuka i Rumänien, fick ont om tid. Vi tror det var maten på pizza/bar/hostelet vi sov på som var boven. Tips: Ser ett ställe sunkigt ut så är det troligtvis det. Vi körde 55 mil på en dag vilket för oss är som att springa ett maraton. I och med att vi var ute i sista sekunden fick vi ingen hytt på färjan från Gdansk till Nynäshamn utan det fick bli en favorit i repris och sova på golvet

Mer om resan, och många fler bilder, kommer under hösten och vintern då berättelser om sommar, sol och äventyr gör sig allra bäst! Nu hägrar nästa resa i horisonten. Indien. Ett nytt mål och en ny dröm att sikta mot. Härligt

Bildspel

Äventyr?

Att köra hoj genom Europa är för mer äventyrsinriktade motorcyklister (ja, jag menar oss) lite som att åka på en all-inclusive charterresa. Man kan få tag på allt utan problem. Även om allt inte är bokat och klart med boende och mat är det sällan några som helst problem att bara glida in på en camping eller hitta någonstans att fri-campa. Vill man bo lite lyxigare, typ vandrarhem, hostel eller hotell är den än mindre problem då dessa finns precis överallt. Men visst blir det ett äventyr ändå, bara på ett lite annat sätt. Äventyret ligger i att köra alla småvägar. Vår Garmin gps (zumo 660) är helt underbar på hitta dessa vägar och på att lista olika boendealternativ. Tar man bara ”undvik motorväg och avgiftsvägar” så hamnar man direkt på mc-vägar. Borde finnas en mc-inställning där man även kunde ställa in ”undvik större städer och bilister”.

Fri-camping i en uttorkad flodådra någonstans i södra Italien.

Under dessa två veckor som vi varit ute har vi sovit i tält varje natt. Förutom en natt som spenderades på golvet i färjan mellan Brindisi i Italien och Patras i Grekland (dock på liggunderlag och sovsäckar så vi räknar med den som en tältnatt).

Vi har varit väldigt duktiga på att laga egen mat under resan. Fantasi och variation är två ord som faktiskt inte alls passar in i sammanhanget. Tonfisk är gott. Tonfisk med tomatsås och pasta är också gott. Så varför ändra på ett vinnande koncept? Det fungerade under Sydamerikaresan fler gånger än vi kanske vill minnas och det fungerar under denna resa. Vi varierar kryddningen och typen pasta, men det är i princip same-same. Tack vare Jenny har det dock blivit ett par rejäla lyft på matfronten ändå. Allt från goda sallader och köttfärssås till en mängd olika frukter.

Bästa campingen hittills. Ägaren, Gean Luca, fixade en trerätters äka italiensk middag för 15 euro/p. Mycket prisvärt då det var så mycket mat att det räckte till lunchen dagen efter också.

Mycket snack om mat. Men det är något man gör minst tre gånger per dag och således en ganska stor del av en resa. Det blir mycket sötsaker, speciellt coca-cola som vi är något beroende av vid detta laget. Frukosten består oftast av två delar. En first-breakfast med havregrynsgröt. Sen en second-breakfast efter mellan 1-2 timmars körning då det oftast blir lite mackor. Men nog om mat!

Resan söderut genom Italien toppades av med att köra längs med Amalfi-kusten. Området är klassat som ett världsarv och vägen slingrar sig längs med lodräta klippor i ungefär 50 kilometer. Det blev många fotostopp och mycket svettande då temperaturen låg på ungefär 35 grader under dagen. Blev dock en hel del fina kort. Vill man bli bra på att ta kurvor är Italien helt rätt ställe att köra i. Roligaste hojåkningen på asfalt vi stött på hittills.

Allt för denna gång, nästa inlägg handlar lite om hur våra ställ från Lindstrand klarar 38-gradig värme samt hur vår fortsatta resa ser ut. Tills dess, ha det bäst!

Bildspel

En busschaufför

En busschaufför är en man med glatt humör. Och det kan man minst sagt säga att jag har nu.

Varje sommar sedan ett par år tillbaka så har jag hjälp till att köra buss ner till Taize med Mats. I Taize ligger ett kloster till vilket en massa ungdomar åker och lär känna en massa andra ungdomar från Sverige och andra länder. Jag har tidigare bara kört ner och sedan flugit hem, eller flugit ner och kört bussen hem. Men i år så kör jag både ner och upp vilket ger nästan en hel vecka att turista i Frankrike.

Mats bokade en hyrbil redan innan vi åkte hemifrån som vi hämtade ut efter att vi lastat ut barnen och all packning ur bussen. Sen åkte vi och köpte lite mat och vin och bestämde oss för att åka mot Alperna.

Taize ligger nära Chalon och från Chalon är det nära till staden Annecy som fick bli vårt första stopp. Men vägen dit gick absolut inte på några motorvägar utan vi valde att köra med hjälp av GPS på småvägar. Snacka om underbara vägar! Slingerbulten som många kör hoj på hemma, väg 257 mellan Café Rosenhill och Tungelsta, har lite mer att önska efter att man kört på vägarna i södra Frankrike. Vi körde uppskattningsvis 370 km på vägar som mest kan liknas vid en jättestor labyrint lik en berg-och-dalbana. Fågelvägen var det bara ca 200 km…

I Annecy bodde vi på ett F1-hotell som kostade 30 euro för ett rum med plats för tre. Efter vi hade checkat in så blev det dags att leta middag. Klockan var lite sent men vi lyckades ändå hitta en restaurang som serverade oss varsin entrecot med potatisgratäng.

Följande morgon gav vi oss av, återigen på småvägar, mot Chamonix. I Frankrike så slutar inte ens den minsta väg i en återvändsgränd, utan alla vägar vi valde slingrade sig upp över berg och ner genom dalar, in i skogar och ut på ängar. Och varje väg hittade till slut ut på en större väg där man kunde välja att köra vidare, eller svänga av mot nästa småväg.

I Chamonix var det nästan inte en människa när vi kom dit. Alla hotell skyltade med bra priser, men vi valde att bo på ett vandrarhem som kostade 17 euro per person (dagen efter kom helgen, och med den allt folk. Hotellen skyltade snabbt om och ett rum kostade nu ca 60 euro). På hostellet stannade vi två nätter och dagen emellan tog vi en liten promenad upp på berget mittemot Mont Blanc. Vädret blev bättre och bättre och runt lunchtid så kunde man se hela härligheten. Mont Blanc är över 4000m högt och breder ut sig som en massiv vägg mellan Frankrike och Italien. Kanske tar vi samma väg om ett par veckor när vi ska ner till Italien?

Från Chamonix tog vi sedan lite större vägar som ledde till Geneve i Schweitz. På gränsen fick vi betala 40 euro bara för att få köra på de Schweitchiska vägarna. Lite dyrt när vi bara tillbringade några timmar i det underbart vackra landet (de har väldigt goda bagetter med ost och salami).

Igår, fredag, kom vi tillbaka till Taize och tillbringade kvällen med 3500 16-åringar och sen gick vi och sov i bussen. Idag lämnar vi tillbaka hyrbilen och imorgon ger vi oss av hem mot Sommarsverige!

Just det; Roberto är uppe i norra Sverige och kör hoj med Tunare och en annan vän. Det ska bli kul att höra om deras äventyr (kör försiktigt)!

Anm. Hur stavar man till Shcweitz?

Bildspel

Planering av Europaresan 2011

Var börjar man? Jag brukar börja med något litet, kan vara ett ställe eller en aktivitet och sedan söker jag runt på nätet lite på måfå. Detta brukar leda till att klockan är två på natten, jag har 50 flikar öppna och en massa bokmärken som jag lagt någonstans för att titta på ”senare”. Efter detta försöker jag organisera mig lite och gör en liten kladd med saker jag vill göra eller se.

För den här resan blev listan inte så lång: Världsarv, Vacker natur, Höga bergspass och grusvägar. Sen börjar sökandet igen. Söker på ”gravel roads in Europe” vilket leder mig vidare till en sida om ”The highest road in Europe”. Nästkommande timme ägnas åt att gräva bland bergspass och forum där det friskt debateras om vilket pass som verkligen är det högsta. Det råder väldigt många meningar om detta tydligen. Hur svårt kan det vara? Och vem bryr sig? Men men, det leder till att jag hittar en massa pass som verkar roliga, bland annat Stelvio Pass i Italien.

Hittar en sidan med bilder på vackra vägar vilket snabbt får mig att inse att Italien verkar vara ett trevligt ställe.

Zigzagging road lined by Cypress trees in the Tuscan landscape, Province of Siena, Region of Tuscany, Italy, Europe.

View of the Town of Pienza (UNESCO World Heritage Site), surrounded by the Tuscan landscape, Province of Siena, Region of Tuscany, Italy, Europe.

Söker på ”cool churches” eftersom jag är på jakt efter en kyrka som jag sett på bild någongång någonstans…den var nergrävd i berget. Men tydligen låg dessa i Etiopien (Bet Giyorgis heter en av dem) så det får bli en annan gång. Jag och religion går inte direkt hand i hand, men det finns många fina kyrkor.

Ok, dags att ge sig på världsarven. Går in på UNESCO World Heritage List och förstår att här finns lite att göra. Den briljanta komikern Eddie Izzard säger det bäst i showen Dressed to kill: ”- I grew up in Europe, where the history comes from”. Och tittar man på listan över världsarv så ser man att han har en poäng. Ett axplock av några som verkar intressanta: Meteora i Grekland där det finns en massa tempel på bergstoppar. Plitvice Lakes National Park i Kroatien som påminner väldigt mycket om Patagonien samt Dolomiterna i Italien. Om du har några tips på platser att besöka och se tar vi tacksamt emot dem!

En realistisk och mer exakt resrutt börjar så sakta materialisera sig. Riktigt kul. Men om jag känner oss rätt så kommer vi glömma bort att ta med den och sen kör vi bara och ser vad som händer. Det hände flera gånger under resan i Chile och Argentina att någon av oss utbrast ”Just det! Detta var ett av de där ställena som vi skulle besöka!”. Och det är precis som vi vill ha det. Som den filmnörd man är tar jag denna gång hjälp av Frodo för att försöka uttrycka vad jag menar: ”Remember what Bilbo used to say: It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to”.

Vi är nöjda med att bara köra hoj varje dag. Sen om man råkar få se en massa fint på vägen är det en bonus. Vägen kallar, tjusningen ligger i att man inte riktigt vet var den kommer att ta en.

“The Road goes ever on and on down from the door where it began. Now far ahead the Road has gone, and I must follow, if I can, pursuing it with eager feet, until it joins some larger way where many paths and errands meet. And whither then? I cannot say.” /Bilbo Baggins