Vi hade upprepade gånger fått höra historier om poliserna längs med Ruta 14. Det finns visserligen andra vägar att ta när man ska till och från Iguazu-fallen, men de innebär ganska långa omvägar. När vi satte av från Iguazu-fallen visste vi inte att vi skulle få uppleva både poliskorruption och de långa alternativa vägarna…men nu hoppar jag fram för långt i historien, åter till början.
Regnet som plågat oss under ett par dagar (eller ärligt talat hade det inte plågat oss så värst mycket då vi fick en ursäkt för att bara vara på hostelet och titta på en massa avsnitt av ”How I met your mother”) lättade och vi bestämde oss för att resa tillbaka till Buenos Aires. Vi hade planerat att åka upp i Brasilien en sväng men efter att ha räknat på dagarna så kände vi att det skulle bli för stressigt. Brasilien får vänta till nästa gång!
Första dagen körde vi på kuperade vägar kantade av tät djungel. Solen sken, marken var i princip torr och humöret på topp. En sån dag då man bara vill köra och köra. Hela dagen påmindes vi om Kambodja och vår lilla resa där. Det blev mycket prat via intercomen och vi har en del planer när det gäller nästa resa
När det blev dags att sova hittade vi en liten infart som ledde till en öppen yta där vi valde att slå upp tältet. Det var ganska nära vägen men trafiken avtog när det blev mörkt. Att köra långa sträckor tar på krafterna så det var ändå inga problem att sova.
Andra dagen övergick landskapet gradvis från kuperad djungel till betesmark. Plötsligt var det återigen bara raka vägar genom ett oändligt platt landskap. Vi har båda för länge sen kommit fram till att vi är soldyrkare. Bara det är sol blir humöret på topp och 500 kilometer platt, rak väg blir plötsligt intressant och till och med rolig att köra.
Nu ska jag inte dra ut på det längre utan komma till den tredje dagen. Vi hade dagen innan stannat på en väldigt fin camping och ätit den godaste potatis- och pumpamoset någonsin. Vi tog det lugnt på morgonen då vi inte hade så långt att köra till Buenos Aires och vi visste vart vi skulle. Kom iväg vid 11. Vid halv ett blev vi stoppade av polisen vid en vägkontroll. ”Suck”, tänkte jag men trodde att det bara var en rutinkoll som den vi råkat ut för förr. Det började så och vi visade försäkringspapper, registreringsbevis och körkorten. Sen sa polismannen ”Jag fick en rapport om att ni kört om över en spärrlinje, det kommer en polisbil snart som ska prata med er om detta.”. Suck, då var det dags. Vi skulle nu alltså själva få en historia att berätta om den ökända polisen längs med Ruta 14. Frågan var bara just hur intressant historien skulle bli.
Efter bara någon minut kom en polisbil och en tuff polismann hoppar ur. Frågar återigen om alla papper och säger sedan att vi kört för fort (inget om spärrlinje alltså) och att vi blev uppmätta till 110 km/h med radar. Tydligen båda två. Detta gav oss böter på 821 pesos per person (c:a 1600 kr var) som skulle betalas på plats. Jag säger att jag vet att man inte betalar böter till polisen direkt utan till ”La Municipalidad”, typ tingshuset.
– Jo, det stämmer i övriga Argentina. Men just i denna kommun som ni befinner er i har vi fått tillstånd att ta betalt längs med vägen. Enda stället i hela Argentina, säger han.
– Vi har inte de pengarna på oss, ge oss en böteslapp så åker vi och betalar den, säger jag.
– Om ni inte kan betala kommer vi att beslagta era motorcyklar. De får stanna här tills ni åkt och tagit ut pengar. I detta fall blir det böter på 2500 pesos per person (c:a 5000 kr).
Detta fortsatte fram och tillbaka. De var tre poliser. Den kvinnliga polisen agerade chef och gav vänligt nog en av oss tillstånd att åka till banken för att ta ut pengar. Den andra skulle få stanna kvar. Inte en chans. De förklarade reglerna, visade mig böteslapparna. En för Argentinare och en för turister. Man fick t.ex 15 % ”rabatt” på bötesbeloppet om man betalade direkt eller med kort(!). Lyckades vid ett tillfälle prata enbart med den kvinnliga polisen och lyckades få henne att säga att vi kunde få en böteslapp. Detta ändrades dock direkt när de andra poliserna kom. Vi frågade om vi kunde se radarresultatet. Nej det gick såklart inte för sig. Jag fortsatte neka och tillslut tröttade de på oss, men gav inte på upp.
De skrev istället en väldigt stor böteslapp (den som bara var för Argentinare ursprungligen) där de listade lite olika saker vi gjort oss skyldiga till. De förklarade att de var snälla nog att låta oss själva åka till nästa kontroll 50 kilometer längre fram. Där fanns en stad med banker där vi kunde ta ut pengar och betala. ”Skriv bara under här så får ni åka”. Inte en chans. Lite dividerande fram och tillbaka och tillslut skriver han bara ”Skrev inte under” och sen fick vi åka vidare till nästa kontroll.
Vi valde att inte åka vidare på Ruta 14 utan tog istället av till mindre vägar. Detta innebar en omväg på c:a 150 kilometer men det var det helt klart värt för att slippa fler problem. Vi mötte lite polisbilar på vägen men inget mer hände. När kvällen kom, kom även myggen fram. I otroliga mängder. Vi fick stanna ett par gånger för att torka rent visiret. Allt detta tog såklart lite tid och det hann bli mörkt innan vi kom fram till Buenos Aires. En liten trafikstockning på det och det hann bli ännu senare. Humöret var dock på topp efter att ha klarat av poliserna relativt smidigt och att återigen möta Sebastian på Dakar Motos, vårt hem i Argentina, gjorde oss ännu gladare.
Så på det blev tillslut en ganska intressant historia att berätta. Om jag skrivit allt som sades skulle detta inlägg bli väldigt mycket längre Nu jobbar vi med att få hem hojarna så att vi kan fortsätta köra hemma!
