Chile | Fly vardagen

From Puerto Varas to Antofagasta

My birthplace. Antofagasta. Back to the roots It took us a little more than two weeks to travel from green to yellow. From wet to extremely dry. The Atacama desert is one of the worlds driest places, but still feels very alive. The colours of the mountains shift constantly and although not even cactuses live here there is always something new to see.

On our way here we alternated between the Andes and the beach, often on the same day. We found really nice camping spots along the coast, wild camps as well as campgrounds.

We heard about a green lagoon high up in the mountains and decided to seek it out. We wanted to see the lagoon and also test how the bikes handled high altitude and how far we could get with roughly 21 liters of gas per bike.

The bikes had no problem climbing from ocean level to 4800 meters. We, on the other hand, handled it worse. We read up on altitude sickness and then went straight on ignoring most of the advice we found. We slept one night at around 2500 meters in a small village called El Salvador and then climbed up to the lagoon at around 4500 meters where we put up our tent. Here the altitude really affected us and led to a quite horrible cold and sleepless night. But the way up to the lagoon was beautiful! The desert shifted color constantly and we took a lot of pictures and video. Our heads felt fine even though we felt the altitude every time we jumped of the bikes.

The day after our heads felt…not so very fine and the focus was just on getting down fast. We started early which led to the added bonus of cold on top of a head splitting headache. But in the end we came down to the coast and found a beautiful spot right on a beach. We learned that oxygen really is a good thing to have a lot of

Oh, and that our bikes easily gives us more than 600 km with 21 liters of gas which feels really good since it can be quite long between gas stations here in the desert. The last week we have been searching for a 5 liter gasoline tank that we can bring with us on our bikes. It has proven quite impossible. To the lagoon we used a 6 liter water bottle, but that isn’t a good solution. Hopefully we’ll find something here in Antofagasta…but so far no luck.

Next stop is Calama where we hope to be able to do the 10.000 km service on Christians bike (we did mine i Chillan). After that San Pedro de Atacama and on to Bolivia!

Santiago de Chile

Nu är det (verkligen ) på tiden att skriva resans första blogg-inlägg! Har haft lite problem med att posta inlägg vilket gör att detta blir lite extra långt.

Vi landade här i Santiago de Chile för snart två (!) veckor sen. Resan hit gick bra, först till London, vidare till Madrid och sedan över det stora blå. En smidig resa utan förseningar med Iberia samt LAN.

Personligen älskar jag att flyga och faktiskt även flygplatser. Flygplatser skapar förväntan (oavsett om det är på väg hem eller på väg bort). Själva flygningen ger en speciell slags ro. Du färdas mot ditt mål i runt 1000 km/h samtidigt som du bokstavligen kan luta dig tillbaka och läsa en bok, titta på en film eller ta en tupplur. Du gör väldigt mycket samtidigt som du har lyxen att göra absolut ingenting.

Det bästa just nu är faktiskt inte den oerhört sköna värmen. Temperaturen ligger på mellan 25-30 grader. Utan det är snarare mängden ljus som är det bästa. Solen går upp runt halv sju på morgonen och går inte ner förrän runt halv tio. Vintern hemma skulle vara så väldigt mycket enklare att ta sig igenom om dagarna var normallånga!

I tisdags (för två dagar sedan men känns som en vecka) hämtade vi hojarna på flygplatsen. Tiden fram till dess spenderades med att turista i staden, äta god Chilensk mat, gå på bio och såklart träna Vi gillar båda att gå så mycket har skett till fots. Att gå i flip-flops är underbart, men jag rekommenderar att man gör det i stigande grad och inte ett par kilometer den första dagen…

Själva uthämtningen av hojarna blev en ganska utdragen historia, även om det faktiskt inte var allt pappersarbete som tog längst tid. Vi blev väldigt väl bemötta överallt med många frågor om vår kommande resa. Företaget som tog emot hojarna i Santiago (Depo Cargo) gjorde sig inga problem när vi bad om att få montera hojarna inne på deras område innan vi tog ut dem genom tullen. Företaget som fixade själva skeppningen från Sverige var Centurion Cargo där Torbjörn var till stor hjälp under hela processen vilket vi tackar för!

På resande fot hamnar man ofta i situationer där man behöver hjälp av andra. Redan nu två veckor in på vår resa har vi behövt, och fått hjälp, ett flertal gånger. Morbröder som skjutsar och fixar hotellrum. Personal som tar sig tid att förklara saker när de märker att man inte har någon aning om vad man håller på med. Men även mer handfast som när vi står och monterar ihop hojarna och märker att bromsklossarna lossnat på bägge hojarna. Värmen och stressen över att behöva få klart allt snabbt gör att det snabbt blir snurrigt i huvudet. Ett par äldre herrar som kör lastbil erbjuder sig att hjälpa till och med deras hjälp får vi ordning på allt. Vi tackar och bugar (och ger en liten peng), slänger på all packning, sätter oss på hojarna och kör iväg….nästan. Christians hoj vägrar starta. Från att ha stått i shorts och t-shirts står vi nu med fullt mc-ställ och en hoj som inte startar. Vi beslutar att rulla ut hojen så att vi kommer ut ur tullområdet i alla fall. Sagt och gjort, Christian promenerar bort och vi kommer snabbt ut. Eller in i Chile kanske man ska säga.

Väl ute ställer vi oss och funderar på hur vi ska lösa problemet. En bil stannar till och frågar om vi har problem. Han tipsar direkt om en man som står och svetsar och föreslår att vi ska be honom om hjälp. Vi felsöker och kommer fram till att batteriet måste vara urladdat. Eller vi hoppas på att detta är problemet då det är ganska lätt att fixa. Mannen hjälper oss med kablar (som han gör på plats) och vi lyckas få igång Christians hoj. Ett par liter svett senare är vi äntligen på rull mot hotellet i Santiago! Känslan av att sitta på sin egen hoj på andra sidan jorden är svår att förklara. Kort sagt känner du en oerhört stark glädje

Ett par lärdomar att ta med sig när man ska hämta ut motorcyklar från tullen:
• Ta med vatten
• Ta med något att äta
• Om du blir kissnödig: Ignorera det och fortsätt jobba. När du svettats tillräckligt mycket går kissnödigheten över.

Igår packade vi toppboxen och gav oss ut på en dagstur till Cajon del Maipu. En 70 km lång dal som går rakt österut in i Anderna. Klarblå himmel och underbara vägar med lite trafik. Bergen är helt underbara, inte bara de snötäckta topparna utan även själva berggrunden som skiftar i alla möjliga färger. Även igår lyckades vi svettas bort ett antal liter vatten då vi på vägen tillbaka hamnade i rusningstrafik. Aldrig skoj att sitta i rusning, extra mindre skoj att sitta i rusning med mc-ställ i ett annat land De sista 7 kilometrarna gick långsammare än de övriga 200 kändes det som. Dagen avslutades med middag tillsammans med familjen. Maten var fantastiskt god vilket blev en suverän avslutning på dagen.

Idag har vi köpt lite allt möjligt (extra slang, däckjärn, locktight, punkasprej, blinkerslampa) samt bytt olja. VI har även hunnit med att titta på filmen ”The East” som var överraskande bra. Fascinerande hur snabbt tiden går. Planen är att lämna Santiago nu på lördag och styra söderut mot Patagonien. Det är dryga 3000 kilometer dit så det lär ta en stund att komma fram!

Torres del Paine till Ushuaia

Tredje dagen i parken kom vinden tillbaka igen. Inte nog med att den är mordisk, den är schizofren också. Gårdagens paus var ett minne blott och det blåste än mer. Så pass att Jonas vid en krök blåste av vägen. Jag låg före och kunde inte stanna utan att själv ramla av. Körde en bit till och sprang sedan tillbaka för att se att allt var ok. Som tur var så hade intercom-systemet kopplat ner så jag slapp höra Jonas vrål av ilska och svordomar i hjälmen (enligt egen utsaga). Vinden låg bakom mig och när jag skulle stanna knuffade den mig framåt så hårt att jag gled framåt och nästan in i Jonas hoj. Vi tog av alla väskor för att kunna lyfta hojen. Fick upp den och Jonas körde den dit jag ställt min. Sen var det bara att släpa väskor i motvind och uppförsbacke. En härlig start på dagen

Inte undra på att parken av många kallas ”Torres del Pain” – Smärtans torn. Men vacker är det!

När vi kommit ut ur parken kom den vänliga vinden tillbaka igen. Bad om ursäkt och knuffade till och med på när vi återvände till Puerto Natales. Där tog vi in på samma hostel som Andrew. Vi led av akut grönsaksbrist (för mycket skräpmat och lathet) så vi lagade till en rejäl middag med massor av grönsaker tillsammans.

Det är förundransvärt hur mycket man sprider ut sig på ett hostel. Det tar oss längre tid att komma iväg efter en natt i ett hostel än efter en natt i tältet. Vi hade tänkt åka till Punta Arenas men valde att åka mot Ushuaia direkt istället. Vi siktade på byn Cerro Sombrero som låg på lagom avstånd. En mil innan staden fick vi korsa ett sund med färja och där träffade vi en intressant motorcykelresenär, Yarets Vladimir Alekseevich. En döv-stum kille som är inne på sitt 10:e år av resande med motorcykel. Hans mål är att komma med i guinness världsrekord. Han är väldigt bra på att kommunicera med universella tecken och vi stannade på samma hostel där han kom och berättade om sin resa och visade oss en massa bilder.

Morgonen efter gick vi upp tidigt då vi ville ha gott om tid på oss att nå Ushuaia. Varje gång vi försöker att komma iväg tidigt händer det något. Vid det här laget är vi inne på att det är någon typ av naturlag. Denna gång var det Yarets. Han kom in i rummet, visade att vi skulle följa med till hans rum och där fick vi en demonstration av rysk morgongymnastik. Förutom det tveksamma nöjet att se en 69-årig gubbe utföra diverse gymnastiska övningar iförd illasittande kalsonger var det väldigt lärorikt. Han var onekligen i bra form och han visade entusiastiskt hur han gick tillväga för att bibehålla hälsan.

En och en halv timme senare än tänk satte vi av mot Ushuaia. Det var kallt och småregnigt och vi hade c:a 45 mil körning framför oss, varav c:a 10 på blöt grusväg. Gick hur bra som helst och vi kom fram till Ushuaia innan solen gått ner. Tog in på ett riktigt backpacker-hostel, Torres al Sur, och kände oss genast som hemma.

Bildspel

Nationalparken Torres del Paine

Parque Nacional Torres del Paine, södra patagonien, Chile. Denna plats har länge varit med på min lista över ställen som jag vill besöka (denna lista innehåller i princip alla platser på jorden och blir aldrig kortare, men iallafall). Parken ligger c:a 10 mil från Puerto Natales. Det går att åka på asfalterade vägar hela vägen dit men vi hittade en mindre grusväg som var mycket roligare. Det kanske framgått vid detta laget att vi verkligen gillar grusvägar?

Vyerna började med en gång. Sakta men säkert växte ”Los Cuernos del Paine” fram vid horisonten och ju närmare vi kom, desto mer imponerade blev vi. Vädret var toppen. Inget blött som föll på oss, ingen kyla som kylde oss och framför allt, inget tryckande, vinande djävulskap som försökte kasta oss av vägen.

Inträdet till parken är 15.000 pesos (c:a 225 kr) för utlänningar. Jag sa att jag var chilenare, visade mitt svenska pass där det stod att jag var född i Chile, sa att jag inte kom ihåg mitt chilenska id-nummer och betalade 5000 pesos istället (75 kr). Very nice

Vi stannade i tre dagar i parken. På andra dagen började det blåsa. I Patagonien vet vinden vad den håller på med. Den gör inget halvdant eller halvhjärtat. Vind som susar i säven? Vinden som smeker ens kind? Vinden som böljar i gräset? Glöm det. Här är den ute efter att döda. Den vill smaka blod. Säven slits isär, man kan se tändernas kontur genom kinden och gräset har ingen som helst chans att bölja utan lägger sig bara platt ner och väntar på bättre tider 😉

I en passage där vinden pressades ihop och gick från att vara galen till vansinnig, träffade vi på Andrew igen. Oavsett åt vilket håll man åkte fick man motvind då vinden vände fyra-fem gånger vart 100:e meter ungefär. Han var fast och kom ingenstans så han väntade på någon att lifta med. Vi stannade till och tog en blåsig paus, önskade honom lycka till och fortsatte sedan vidare. 15 minuter senare kom vi runt en krök. Vinden fick uppenbarligen något mycket brådskande att göra och försvann helt. Lättade stannade vi till bredvid vägen och lagade lunch. Precis när matlagningsklockan skulle plingat om vi haft någon stannade en bil till och Andrew hoppade ur och vi bjöd på en god lunch i värmande solsken och med en vind som verkade vilja be om ursäkt och mjukt smekte våra kinder.

Bildspel

Carretera Austral: Puerto Bertrand till ruta 41 i Argentina

Sol och blå himmel fortsatte följa oss. Nu började vi dock märka att vi kom längre och längre söderut. Och med detta blev det kallare och kallare. Åkte bara en kort sträcka på morgonen innan det var dags att sätta i gore-tex-fodret och dra på halsmuffen. På med hantagsvärmen och sen var det hur bra som helst.

Kom ganska snart till Cochrane, en stad som jag läst om tidigare i en reseberättelse från ett par som reste runt i Patagonien till häst. Sen jag hörde namnet för första gången har det alltid låtit lockande av någon anledning. Det låter tufft, även om jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen ska uttalas då jag hörde det uttalas på lite olika sätt av olika personer.

Vi tankade och köpte lite kakor och åkte sedan via Paso Roballio till Argentina. Avtagsvägen till passet markerade vårt slut på resan längs med carretera austral. För den här gången. Vägen som var i eländigt skick tog oss till den minsta gränsövergången vi sett. Som vanligt gick allt smidigt och vi var snart i Argentina på väg längs med ruta 41 för att komma till ruta 40.

Det var ungefär här som det började blåsa lite mer på riktigt. Starka vindar som helt plötsligt kunde få för sig att ändra riktning. Vi åt lunch i en liten grotta längs med vägen och hittade senare en trevlig campingplats bredvid en flod. Solnedgången bjöd tillsammans med molnen på en magisk show.

Bildspel