Buenos Aires och Dakar Motos

Dakar Motos i Buenos Aires är, förutom det mycket passande namnet för oss, ett mycket trevligt ställe. Det är en verkstad/hostel för motorcykelresenärer. Om man har tur får man en av de fem sängarna som finns. De står i ett avlångt rum som är avskilt från verkstaden/hojparkeringen med ett skynke. Av någon anledning är motorcykelresenärer väldigt fästa vid sina hojar och sover gärna så nära dem som möjligt. Längst in i rummet med sängarna finns en diskbänk, ett kök och ett litet bord. Utöver detta har de en trädgård på 10×10 meter där de som inte får en säng campar. Vad mer kan man önska sig?

Efter vistelsen i Azul där vi fick en stor dos av motorcykelåkare från Argentina var det skönt med en stor dos av motorcykelresenärer från hela världen. Ägarna, Javier och Sandra, är otroligt trevliga, hjälpsamma och roliga att prata med.

Sandra har hjälpt oss med frakten hem av motorcyklarna som kommer att ske med flyg. Ursprungsplanen (vad har vi sagt om att planera?) var att skicka hem dem med fartyg på samma sätt som vi skickat hit dem. Efter att ha räknat på alla kostnader visade det sig att det kostar i princip lika mycket att frakta hem hojarna med flyg som att skicka dem med fartyg. Mer detaljerad information om frakten hem kommer när det börjar närma sig.

Javier har hjälpt oss att fixa min hoj som betett sig lite konstigt den senaste tiden. Batteriet har varit väldigt trött och hojen svårstartad p.g.a detta. Kollade på batteriet och såg att batterisyran läckt ut (igen!). Detta var snabbt fixat och vi laddade batteriet (blir gel-batteri så fort jag kommer hem). Tog hojen på en provtur och då fick den för sig att det här med att svänga till vänster inte var roligt så den bestämde sig för att lägga av varje gång jag svängde ditåt. Spännande värre. Lyckades ta oss tillbaka till verkstaden där det visade sig att en kabel för strömförsörjningen gått av. Snacka om bra tajming, tänk om detta inträffat ute på den patagonska stäppen…Fixade med hjälp av Javier kabeln och passade på att köpa ny vindruta samt byta bakdäcket som efter 15.000 kilometer gått från att vara ett grymt off-road däck till ett slimmat vägdäck.

Vi har gjort det vi brukar göra i storstäder; Äta skräpmat, gå på bio och gå omkring och titta. Buenos Aires är en väldigt stor stad men känns ändå inte som en storstad. Byggnaderna är lite äldre och inte så höga. Överallt finns det träd och parker. Visst är det mycket människor och mycket trafik på vardagarna, men går man omkring på en söndag är det svårt att greppa att det här bor c:a 15 miljoner människor.

Igår var vi med om en intressant storm. Hela dagen bjöd på strålande solsken och värme. Precis innan solen gick ner vällde det in svarta moln och det började blixtra. Satt ute i trädgården och tittade på skådespelet. Sen började det regna. Satt kvar ute då det var under tak. Sen öppnade sig himelen och det började regna på riktigt. Jag gick in då taket inte längre hjälpte. Efter en stund började det smälla. Hagel. Smällarna blev obehagligt höga och vi gick ut och tittade. Visst var det hagel. Men inte sån där hagel som svider. Nej, det här var hagel ute efter att inspektera insidan av ens huvud. Hagelkorn stora som tennisbollar. Tur att ingen sov i tält iallafall. Dagen efter hörde vi på nyheterna att över 40 människor hamnat på sjukhus och kön till bilrute-reparatören var väldigt lång. Blir till att sova med hjälmen på i fortsättningen 😉

Det har nu blivit dags att röra sig norrut. Tiden för hemresan närmar sig och vi vill se Iguazu-fallen innan vi åker hem. Det är bara 1300 kilometer dit från Buenos Aires så det är snabbt avklarat :)

Encuentro Mototuristico en Azul 2010

Ett bättre mottagande har jag aldrig varit med om. I många Argentinska städer finns det ”Camping de la Municipalidad”, typ statligt ägda campingar. De är billiga (runt 15 kr natten) och har oftast både eluttag och varmvatten. Vår plan var att stanna i Azul en natt för att sedan åka till Buenos Aires dagen efter. Det gick sådär med den planen.

Utanför campingen träffade vi ett par som hälsade oss välkomna till motorcykelträffen. Vilken motorcykelträff? De tittade på oss som om vi var lite knäppa och berättade om motorcykelträffen som ägt rum i Azul på påskhelgen de senaste 21 åren. Som vanligt har vi bra timing. Vi åkte in på campingen och till stora matsalen. Ryktet hade på något sätt redan spridit sig in dit att vi var på väg så när vi steg in genom dörrarna möttes vi av glada tillrop och applåder från ett 20-tal personer. Vad gör man? Smile and wave, just smile and wave :)

Detta var onsdag kväll och träffen startade på torsdagen och höll på till söndagen. Till träffen som anornades av klubben ”Quijotes del Camino” var alla välkomna, oavsett vilken hoj man körde. Det var sällan hojarna hade större motor än 200 kubik men hojarna i sig kom i alla möjliga skick, färger och storlekar. Vädret var riktigt bra under hela träffen och på lördagen, när paraden genom staden hölls, var det ungefär 4000 hojar på plats.

Dessa dagar blev väldigt intensiva med radio- och tv-intervju, massa god mat, massor med nya vänner och en djupare inblick i just hur djup och självklar Argentinarnas gästvänlighet är. Detta är inte något unikt. Där människor har lite i termer av pengar och saker och där levnadsstandarden är lägre än den man är van vid från Sverige så har de otroligt mycket gästvänlighet och öppenhet gentemot andra. Att bjuda på det man har är en sådan självklarhet. Vi är nu stolta ”Quijotes del camino” :)

Måste påpeka att när det gäller tid så har Argentinare en än mer avslappnat attityd än Chilenare. ”Mañana mañana”, -Imorgon imorgon, känns av de flesta igen när det gäller Chilenare. Inte så bråttom med någonting. Med Argentinare är det nog mer ”Che! Mate?”, -Hej! Mate? Tid nämns inte ens. Mate är en traditionell dryck som alla dricker. Det är som grönt te och tillagas i en speciell kopp med ett speciellt sugrör. Denna kopp går sedan runt i sällskapet i en evighet. Ett mycket enkelt och trevligt sätt att umgås :)

En vecka efter att vi anlänt till Azul gav vi oss iväg mot Buenos Aires och Dakar Motos. En motorcykelverkstad som erbjuder boende också och som jag hittade på nätet när jag gjorde reasearch inför resan. De 300 kilometrarna till Buenos Aires från Azul gick relativt smärtfritt. Vi knappade in gatnamnet i gps:en och hamnade först i en helt annan del av staden. När vi hittade rätt knackade vi på en väldigt anonym garageport där endast gatnumret stod. Ingen skylt om att här skulle Dakar Motos ligga. Efter en stund rasslade det till och vi möttes av ett stort leende från en glad tysk.

-Is this Dakar Motos?”
”-Yes. yes! Welcome!”