Asfaltsdag – besökte Los Angeles

Asfalt är så lättkört. Hojen spinner jämt på 3000 varv i runt 80 km/h och jag bara svävar fram genom ett landskap som mer och mer påminner om Sverige. Visiret uppe för att maximera intaget av lukter och för första gången på resan känner jag riktig jordlukt. En stark känsla av välbehag infinner sig.

Detta tills det knäpper till och sen svider på kinden. Med mera vegetation följer fler insekter. Väljer att stänga visiret en stund och tur var det. En stund senare smackar det till ordentligt och något nu oidentiferbart lämnar en slemmig brun sträng längs med visiret. Resterna av något stort hänger och dinglar och en stark känsla av obehag infinner sig. Stannar till, Jonas fotar, torkar av och sen upp på hojen igen.

Dagen bjöd på ett besök i Los Angeles där vi hittade en mc-butik (Moto Mania) där vi köpte nya handskar. När det gäller handskar så har det länge varit den svaga punkten i vår annars fullständiga mc-utrustning. I norra Chile behövdes inget annat än tunna cross-handskar då det aldrig var direkt kallt, inget handtagsvärmarna inte kunde klara av iallafall. Dessa var dock de enda handskarna jag hade och vi närmade oss snabbt områden där regn var mer och mer troligt. Handskarna jag hade var från Biltema och hade funkat väldigt bra men var nu på gränsen att falla isär. Samma gällde Jonas handskar. Vi hittade inga regnhandskar men köpte nya fina crosshandskar istället. Vi blundade med andra ord för problemet och hoppades att det skulle lösa sig på något magiskt sätt längre fram.

Med hjälp av gps:en lyckades Jonas hitta en flod där det verkade gå en väg bredvid. Hälsade på ett äldre par som bodde i en fin stuga och frågade om de visste hur man tog sig dit och om man kunde campa där. De sa att det gick bra och pekade ut vägen.

Återigen in bland åkrar, denna gång med ett litet tillskott av gyttja, och vi kom fram till floden som visade sig ha utmärkta ställen att campa på. Åt en middag bestående av piroger som var hur goda som helst, badade, gjorde upp en eld, fiskade och sen var den dagen slut. Förutom ett väldigt högljudd grupp som festade nästan hela natten var det ännu en mycket bra dag.

Laguna del Laja och tankar om mc-åkning i Chile

Vi åkte österut från agro-campingen för att komma till nationalparken ”Laguna del Laja” där vi eventuellt skulle stanna över natten. Resan dit bjöd på underbara grus- och asfaltsvägar. Som om inte detta i sig räckte hade vi det stora nöjet att hela dagen se vulkanen Antuco avteckna sig mot klarblå himmel och komma närmare och närmare.

Vi kom till nationalparken ganska sent på eftermiddagen vilket gjorde att inträdet var gratis (hade kostat runt 40 kr annars). Vi insåg när vi kört in i parken att det var en skidanläggning och att pisterna faktiskt låg på själva vulkanen. En aktiv vulkan. Körde runt i parken i c:a två timmar, hittade en camping men den var för dyr så vi valde att åka ut ur parken och köra till en camping som vi sett tidigare under dagen.

Ett mycket bra beslut då vi på campingen blev ”muy famosos” (mycket berömda) igen och tillbringade en väldigt trevlig timme med en stor familj som ville veta allt om oss och givetvis ta en massa bilder. En god middag bestående av en särdeles god tonfiskröra med pasta och en underbar natthimmel blev en perfekt avslutning på denna dag.

Att resa med motorcykel genom Chile är bjuder på väldigt omväxlande terräng. Min erfarenhet av att köra motorcykel var innan resan, minst sagt, begränsad. Första gången jag överhuvudtaget satte mig på en motorcykel var i Kambodja ett par månader innan denna resa. Sen blev det ett par intensiva månader i Sverige med övningskörning för att ta körkort för tung mc. Erfarenhet av att köra med en fullastad hoj på alla möjliga typer av terräng? I princip noll. Vi tog en tur på fyra dagar upp till Östersund men det var mest asfalt (även om vi hittade ett par mil med väldigt bra grusväg också).

Jonas hörde innan avresan av sig till en av chefsredaktörerna på DN Motor för att se om de var intresserade av vår historia och möjligen skriva en artikel om oss. Han fick då berättat för sig att jag var alldeles för kort för att köra en Dakar och att vi skulle vara tvungna att sänka den för att jag överhuvudtaget skulle ha en chans att nå ner till marken. Ja, han verkde ju ha full koll så det var bara att hålla med. Tyvärr blev det ingen artikel men vi fick iallafall klart för oss att jag inte skulle kunna köra min hoj (som jag redan då hade kört ett par hundratal mil). Nu, cirka 8500 kilometer senare, känns det som om jag på ganska goda grunder kan säga att han hade tokfel.

Min poäng med allt detta? Lyssna på dig själv, tro på dig själv, sikta dit du vill och kör på bara!

Ha det bäst :)

Vägen till La Serena

Man kan åka motorväg (ruta 5) ända från Arica i norr till Puerto Montt i söder. En sträcka på ungefär 3080 km. Vägen är i väldigt bra skick och gillar man att köra på raka fina vägar av asfalt så är det en drömväg. Gillar man som vi att åka på mindre vägar, gärna bestående av grus och med mycket kurvor, är den ett ibland nödvändigt ont. Man tar sig fort dit man vill utan att behöva svänga särskilt mycket (titta på den här kartan från Copec, om inte annat för att den är väldigt rolig att bläddra i).

En sträcka man gärna bara kör en gång är sträckan genom Atacamaöknen. I bil tar den c:a 5 timmar och består av rak asfaltsväg genom ingenting. För oss var ingenting väldigt fascinerande, en gång. Sen blir det lätt lite jobbigt. Speciellt med tanke på att det ofta blåser väldigt mycket.

Denna gång tog vi väg 1 (ruta 1) istället. Den går längs med kusten och man slipper stora delar av öknen. Vägen består av allt annat än asfalt och efter 180 km av körning på omväxlande tvättbräde-partier (Jonas undrar hur detta fenomen uppstår, kan någon förklara det?), sand-partier och underbara hårt-grus-partier var vi ganska möra i kroppen men väldigt nöjda och glada.

Campade precis vid havet (nästan lite för nära) och sov gott till havets dånande. Det är något speciellt med havet. Någon som kan förklara denna fascination? I Chile finns ingen allemansrätt. Däremot gör alla lite som dom vill 😉 Det är fri camping på så gott som alla stränder längs med Chiles kust. Det är inga problem att hitta campingplats, iallafall inte hittills. Får se nu när vi närmar oss Santiago och mer tätbefolkat område.

Turiscom ger ut en guide till Chiles campingar och vägar som heter Turistel. Där ser man alla Chiles vägar (de som borde finnas iallafall, inte alltid det stämmer med verkligheten) samt alla campingar och lite information om dem. En mycket bra guide där även många gratiscampingar listas. Nu har vi inte campat på något av dessa då vi alltid hittat vår egen plats istället.

En sak som förundrat oss båda på vägen söderut är hur vi lyckades köra från Valparaiso till Antofagasta på två dagar? Det är en sträcka på 1320 km. Vi körde ungefär 70 mil första dagen och 60 mil andra dagen. Vi körde i 100-110 km/h. Galet. Nu klarar vi knappt 30 mil per dag och kör inte snabbare än 80. Vårt svar på frågan är: Abstinens och lyckorus :)

Om det inte redan framgått så älskar vi att resa med motorcyklar. Att kunna ta allt i egen takt. Att hitta ställen man aldrig skulle åkt till annars. Att kunna stanna precis vart man vill. Ett bra exempel är Parque nacional Pan de azucar (sockerbrödsnationalparken som inte har något som helst med bröd att göra). Vi såg att det gick en väg genom den och bestämde oss för att ta den. Där hittade vi den bredaste stranden vi någonsin sett. Vit sand så långt ögat kunde nå. Knappt så att man såg havet. Kändes helt overkligt och den var i princip tom på folk också. Very, very nice.

Ha det bäst!