När man varit utan något som man är van vid en längre period blir upplevelsen av när man återfår detta något väldigt stark. När man är ute och vandrar i flera dagar så känner man lukten av parfym, tvättmedel, avgaser väldigt tydligt och skarpt. Smaksinnet blir också bättre. Man inser också hur van man är att få i sig socker. Det är en njutning att dricka en kall läsk som om det var första gången. En känsla av välbehag som nästan känns otillåten 😉
Liknande fenomen uppstår nu. Luktsinnet påverkas och går man omkring i en stad känner man lukten av alla som passerar väldigt tydligt. Som tur är använder människor deo och parfym så detta är en väldigt trevlig upplevelse 
Mest påtagligt är dock lukten av allt grönt. Efter öknen är detta som en drog för näsan, som uppenbarligen lidit av grav abstinens efter klorofyll. Bor man i Sverige får man en liknande känsla på våren när allt det gröna återkommer. Atacamaöknen är väldigt, väldigt ogrönt så det är väl inte så konstigt att känslan blir så stark.
Efter en dags körning är man, liksom efter en dags vandring, skönt mör och trött i kroppen. Det är en behaglig kroppslig trötthet. Man verkligen känner att man tagit sig någonstans och man är så självbelåten att man nästan skäms. Nästan.
I La Serena väntade ett hus på oss som vi fick låna av bekanta i Sverige. Det var hur fint som helst och vi kunde leva lyxliv med allt från att duscha varje dag till biobesök. Alltid när man reser med lite packning och utan att ha tillgång till alla vardagens bekvämligheter så upptäcker man just hur mycket man faktiskt uppskattar dessa. Att ha tillgång till rinnande vatten. En toalettstol. Glas och bestick. El. Spis. Bord. Dörrar. Och en miljon andra saker som man annars inte tänker på och tar som självklara.
Vi fick möjlighet att inte bara tvätta alla kläder utan även hojarna. De var väldigt dammiga och vi undrade om luftfiltret var igensatt men det visade sig att det i princip var helt rent. Bra grejer Gick igenom, smörjde, drog åt och tvättade hojarna en hel dag. De blev som nya. Liksom vi.
Från La Serena är det nära till en dal, Valle Elqui. Vi lämnade all packning i huset och tog en dagstur. Som alltid när man lämnar packningen blir hojen lätt, pigg och väldigt lättkörd.
Vägarna i dalen var asfalterade och i riktigt bra skick. Detta gjorde det väldigt roligt att köra då vägen slingrade sig fram längs med bergsväggarna (slingerbulten nära Rosenhill i all ära men den var ingenting jämfört med detta). Bara att lägga sig i kurvorna och njuta. Vi fick båda flash-backs från vår vandring genom
Tiger Leaping Gorge i Kina. Inte så konstigt då det också var en stor dal där allt var väldigt grönt.
Vi stannade vid ett tillfälle till vid vägen och köpte druvor. Det var de godaste druvorna någonsin. Små, hårda, kärnfria och söta. Koncistensen påminnde mer om äpple än om druva. Här förstod vi hur druvor egentligen ska smaka. Dessutom kostade ett kilo c:a 5 kr.
Stannade i fyra dagar och sen kände vi att det var dags att dra vidare. Huset såg ut som ett bombnedslag. Inte så att det var smutsigt utan våra grejer låg precis överallt. När man har all packning komprimerad i små väskor blir det lätt så att man sprider ut sig när man väl har möjligheten. Som om grejerna själva protesterar mot att vara nedpackade när det faktiskt inte behövs.
Tills nästa gång, ha det bäst!
(Totalt körd sträcka hittills: 4853 km. Tips: Titta på våra nya sidor. Kamerautrustningssida, fraktsida, intercomsida)
