Underbar känsla att komma ut från Arlanda och känna värmen och lukten av sommar! Perfekt tajming skulle man kunna säga. Direkt efter vi hade hämtat ut en av tre väskor vid bagageutlämningen (två väskor kom bort) åkte vi till Cargo Center för att se om vi kunde hämta ut motorcyklarna på en gång. Tyvärr var tullen stängd så vi fick snällt vänta en dag.

Dagen efter åkte vi bil med pappa Kent som chaufför till Arlanda för att hämta ut motorcyklarna. Vid Cargo Center fick vi betala 940kr i terminalavgift och sedan skulle vi ”bara åka till tullen för att få ett papper stämplat”. Riktigt så enkelt är det aldrig -och det är vi vana vid vid det här laget.

Kvinnan på tullen började med att titta på alla våra papper men konstaterade efter en liten stund att det var dags att ta lunch så en kollega fick ta över. Denna kollega meddelade direkt att vi var tvugna att visa någon form av export-bevis. Det hade vi ju såklart inte så vi fick ringa till Tellus Shipping, som i november hade skickat hojarna med båt till Chile, för att få ett exportnummer. På Tellus Shipping är de hjälpsamma och trevliga och de fick fram numret på några minuter.

Med numret kunde de på tullen se att vi hade exporterat en tre kubikmeter stor låda från Göteborg till Valparaiso med kläder. Men nu skulle vi ju importera två motorcyklar. Kvinnan bakom disken muttrade lite om att vi skulle få betala moms och importavgifter (på våra egna svensk-registrerade motorcyklar). Anledningen till missförståndet var förmodligen att det på första raden i innehållsförteckningen stod kläder och tullen kunde av någon anledning bara se den raden.

Vi bläddrade igenom bunten med papper och hittade till slut ett av dokumenten vi hade fått i Chile där det stog specificerat att vi skulle importera två stycken motorcyklar med tillhörande chassi- och motornummer. Nu kunde tullen istället göra vad de kallade en retur, dvs något man exporterar för att sedan importera igen. Hela ärendet tog väl tillslut lite mer än en timme men vi fick vår stämpel och ett papper som sa att vi returnerade två motorcyklar.

Ingen kontrollerade att de motorcyklar vi sedan körde ut ur området var de som var beskrivna i importdokumentet så man undrar ju varför de är så nitiska vad gäller innehållet i våra kollin…

Hojarna gick hur bra som helst hela vägen genom Stockholm söderut mot Tumba. Men strax innan Slagsta tog min bensin slut. Jag ropade på Roberto genom intercomen medans jag fortfarande hade fart kvar och han knuffade mig upp till Shell. Vi blev smått chockerade av bensinpriset och tillråga på allt fick vi tanka helt själva! Usel service…

Nu börjar nästa del av resan; Vi har massor av aktiviteter under sommaren och kommer deltaga i ett par stora evenemang. Håll utkik på bloggen och på vår facebook-sida framöver!

Bildspel

[View with PicLens]

 

Kände mig naken när jag gick från flygplatsen, som om jag tappat eller förlorat något stort och väsentligt. Som en arm eller ett ben. Att köra motorcykel varje dag sätter sina spår. Även om vi inte körde precis varje dag så fanns alltid möjligheten där. Ville vi var det bara att dra på stället, sätta sig på hojen och köra. Kommer definitivt att sakna den otroliga frihetskänsla detta ger. Redan igår kom rastlösheten smygande, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Det kändes som om vi var fast. Som tur är kommer vi hem till sommaren så helt utan hojåkning blir vi inte.

Jag har ”kommit hem” ett par gånger och vet ungefär vad som väntar. När jag är borta framstår allt hemma som väldigt bra. När jag hela tiden byter omgivning och människor omkring mig längtar jag ibland efter en fast punkt. Ett exempel är att längta efter att bara sitta i soffan och slötitta på tv. När jag har hemlängtan framstår detta som något otroligt lyxigt och avslappnande. Får för mig att jag skulle kunna göra det i timtal. När jag sedan kommer hem och sätter mig i soffan inser jag att det fortfarande bara visas skit på tv och tröttnar innan det gått ens 5 minuter. Ett annat exempel är att längta efter någon maträtt eller dryck. Som mjölk eller makaroner och köttbullar. Kan längta så mycket att det nästan gör ont. Sen kommer jag hem och ja…det är bara köttbullar och makaroner och jag ångrar då att ha lagt tid under resan på att längta till dessa saker. Jag har lärt mig vilka saker jag verkligen längtar efter (familj och vänner) och vilka saker som är, vad jag bäst kan beskriva som, ”romantiserad hemlängtan”. Saker som framstår mycket bättre än vad de verkligen är när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Hur mycket jag än längtat efter något så har detta ”behov” uppfyllts inom en eller två veckor. Sen är jag redo att åka igen. Kommer det att bli så denna gång? Vet inte. Har mycket på gång hemma och jag ser med förväntan fram emot de närmaste månaderna. Efter det? Alldeles för långt fram i tiden för att oroa mig för det

Kan dock säga redan nu är att denna resa bara var början. Det kommer definitivt bli fler hojäventyr.

Bildspel

[View with PicLens]

 

När jag först började resa våren 2009 var allt helt nytt och främmande för mig. Vi började ju med ”lätta” Thailand, som är lätt att resa i just för att så många reser där. Många av semesterorterna i Thailand är som små västerländska oaser och man behöver inte kunna prata thailändska utan engelska räcker gott.

Nu har vi rest i Sydamerika i några månader och vi har gjort det med motorcyklar. Att ha ett eget fordon när man reser (och det kan vara vad som helst; cykel, bil eller motorcykel mm) så kan man åka till platser som man annars inte skulle åka till. När man backpackar tenderar man att hamna på alla vanliga backpackerställen såsom hostels och restauranger. Vi har verkligen hamnat mitt i ingenstans ett flertal gånger och det är då man verkligen kommer nära ett land, ett folk och en kultur.

Mat

Spontant skulle jag säga att jag älskar att resa men det är verkligen upp till var och en hur man upplever olika typer av resor. Vi lever i en tid där det är lätt att resa och lätt att hålla sig i kontakt med ”verkligheten”. Jag älskar mat, och att leva i en tillvaro där man hela tiden gör det man älskar (cykla, köra motorcykel, träffa människor etc) och varje dag äter mat på restaurang eller hos ”locals” är verkligen en resa i sig.

Thailand har den bästa maten, kanske i världen. Så fort jag blev lite hungrig när vi var i Thailand längtade jag verkligen tills det var dags att äta. Man får lära sig att mat är olika i olika delar av världen och ibland får man tom äta något man egentligen inte tycker är så gott.

Pengar

Det som gör det möjligt att göra längre resor är såklart att man lever billigt hemma först så att man kan spara pengar, men en av utmaningarna -och min svaghet- är också att leva så billigt som möjligt när man väl reser. Då kan man resa längre.

Vår svenska valutan, dollarn och en del andra valutor är starka valutor och man får mycket för sina pengar utomlands. Detta är lite nyckeln till att resa länge, och också en av anledningarna till att många reser i Sydostasien där det är extremt billigt att leva.

Just nu gör vi en motorcykelresa så det går inte riktigt att jämföra med att backpacka -det är så många kostnader som är motorcykelspecifika.

Människor

Att träffa människor är också en av sakerna som gör resande så extremt roligt, lärorikt och utvecklande. Oavsett vad man träffar för människor så kan jag konkludera att man träffar fler människor när man reser än när man är hemma i sin vardag och lever inom sina egna ramar.

De mest intressanta människor jag träffat när jag rest är också de resenärer, från olika länder i världen. Men även människor man träffar från de platser man besöker ger en fina minnen och mycket att prata om. Men här kommer språket in som en barriär. Jag pratar bara svenska och engelska och ska man ha en vettig konversation med någon från ex.vis Chile så ska man helst prata spanska, eftersom de i Sydamerika generellt inte pratar värst mycket engelska. Detta gör det i längden roligare för mig att träffa andra resenärer, för oavsett om de kommer från Polen, England, Tyskland eller någon annanstans ifrån så pratar de oftast bra engelska. Dessutom har man mycket gemensamt. Man är ju liksom i en extrem miljö hela tiden och alla intryck kan man diskutera och dela. Oftast träffar man också människor som tänker på samma sätt som en själv. Ironiskt nog kan man aldrig träffa dessa resande människor hemma eller i deras hemland för de är ju precis som jag själv oftast ute och reser.

Jag kan bara konstatera hela tiden för mig själv hur bra vi har det -vi som kommer från ”rika” länder. Vi kan spara pengar och resa, eller göra något annat, och denna möjlighet är det få människor i världen som har.

Just nu längtar jag faktiskt hem till min familj och mina vänner och det ”enkla livet” med att ha en fast tillvaro. Jag är dessutom väldigt sugen på att ta tag i nytt jobb och nytt boende och en mängd andra små och stora projekt.

Resan kommer fortgå två veckor till och just nu håller vi på och trixar och fixar med hur vi ska kunna skicka hem motorcyklarna så billigt som möjligt. När det är klart åker vi till Santiago igen där vårt flyg hem väntar på oss.

Vi ses!

Regnet som plågat oss under ett par dagar (eller ärligt talat hade det inte plågat oss så värst mycket då vi fick en ursäkt för att bara vara på hostelet och titta på en massa avsnitt av ”How I met your mother”) lättade och vi bestämde oss för att resa tillbaka till Buenos Aires. Vi hade planerat att åka upp i Brasilien en sväng men efter att ha räknat på dagarna så kände vi att det skulle bli för stressigt. Brasilien får vänta till nästa gång!

Andra dagen övergick landskapet gradvis från kuperad djungel till betesmark. Plötsligt var det återigen bara raka vägar genom ett oändligt platt landskap. Vi har båda för länge sen kommit fram till att vi är soldyrkare. Bara det är sol blir humöret på topp och 500 kilometer platt, rak väg blir plötsligt intressant och till och med rolig att köra.

Nu ska jag inte dra ut på det längre utan komma till den tredje dagen. Vi hade dagen innan stannat på en väldigt fin camping och ätit den godaste potatis- och pumpamoset någonsin. Vi tog det lugnt på morgonen då vi inte hade så långt att köra till Buenos Aires och vi visste vart vi skulle. Kom iväg vid 11. Vid halv ett blev vi stoppade av polisen vid en vägkontroll. ”Suck”, tänkte jag men trodde att det bara var en rutinkoll som den vi råkat ut för förr. Det började så och vi visade försäkringspapper, registreringsbevis och körkorten. Sen sa polismannen ”Jag fick en rapport om att ni kört om över en spärrlinje, det kommer en polisbil snart som ska prata med er om detta.”. Suck, då var det dags. Vi skulle nu alltså själva få en historia att berätta om den ökända polisen längs med Ruta 14. Frågan var bara just hur intressant historien skulle bli.

Efter bara någon minut kom en polisbil och en tuff polismann hoppar ur. Frågar återigen om alla papper och säger sedan att vi kört för fort (inget om spärrlinje alltså) och att vi blev uppmätta till 110 km/h med radar. Tydligen båda två. Detta gav oss böter på 821 pesos per person (c:a 1600 kr var) som skulle betalas på plats. Jag säger att jag vet att man inte betalar böter till polisen direkt utan till ”La Municipalidad”, typ tingshuset.

- Jo, det stämmer i övriga Argentina. Men just i denna kommun som ni befinner er i har vi fått tillstånd att ta betalt längs med vägen. Enda stället i hela Argentina, säger han.

- Vi har inte de pengarna på oss, ge oss en böteslapp så åker vi och betalar den, säger jag.

- Om ni inte kan betala kommer vi att beslagta era motorcyklar. De får stanna här tills ni åkt och tagit ut pengar. I detta fall blir det böter på 2500 pesos per person (c:a 5000 kr).

Detta fortsatte fram och tillbaka. De var tre poliser. Den kvinnliga polisen agerade chef och gav vänligt nog en av oss tillstånd att åka till banken för att ta ut pengar. Den andra skulle få stanna kvar. Inte en chans. De förklarade reglerna, visade mig böteslapparna. En för Argentinare och en för turister. Man fick t.ex 15 % ”rabatt” på bötesbeloppet om man betalade direkt eller med kort(!). Lyckades vid ett tillfälle prata enbart med den kvinnliga polisen och lyckades få henne att säga att vi kunde få en böteslapp. Detta ändrades dock direkt när de andra poliserna kom. Vi frågade om vi kunde se radarresultatet. Nej det gick såklart inte för sig. Jag fortsatte neka och tillslut tröttade de på oss, men gav inte på upp. De skrev istället en väldigt stor böteslapp (den som bara var för Argentinare ursprungligen) där de listade lite olika saker vi gjort oss skyldiga till. De förklarade att de var snälla nog att låta oss själva åka till nästa kontroll 50 kilometer längre fram. Där fanns en stad med banker där vi kunde ta ut pengar och betala. ”Skriv bara under här så får ni åka”. Inte en chans. Lite dividerande fram och tillbaka och tillslut skriver han bara ”Skrev inte under” och sen fick vi åka vidare till nästa kontroll.

Vi valde att inte åka vidare på Ruta 14 utan tog istället av till mindre vägar. Detta innebar en omväg på c:a 150 kilometer men det var det helt klart värt för att slippa fler problem. Vi mötte lite polisbilar på vägen men inget mer hände. När kvällen kom, kom även myggen fram. I otroliga mängder. Vi fick stanna ett par gånger för att torka rent visiret. Allt detta tog såklart lite tid och det hann bli mörkt innan vi kom fram till Buenos Aires. En liten trafikstockning på det och det hann bli ännu senare. Humöret var dock på topp efter att ha klarat av poliserna relativt smidigt och att återigen möta Sebastian på Dakar Motos, vårt hem i Argentina, gjorde oss ännu gladare.

Så på det blev tillslut en ganska intressant historia att berätta. Om jag skrivit allt som sades skulle detta inlägg bli väldigt mycket längre Nu jobbar vi med att få hem hojarna så att vi kan fortsätta köra hemma!

Bildspel

[View with PicLens]

 

Tills dess så vill jag rekomendera en föreläsning som nyligen kom upp på ted.com, en hemsida som både jag och Jonas är väldigt förtjusta i. Det är äventyrerskan Roz Savage som bland annat paddlat över Stilla Havet. Hon sammanfattar många av våra tankar kring flyvardagen.nu på ett bra sätt.

Till slut kom vi dock iväg och satte av norrut i Argentina. När man väl är på gång, när man sitter på hojen igen och rullar mot nya ställen, då påminns man återigen om hur kul det är att åka motorcykel.

Jag vet inte om vi hade tur eller om det berodde på min spanska, men vi klarade oss i princip helt utan problem. Blev stoppade tre gånger totalt. En gång fick vi visa alla papper och sen köra vidare. 5 minuter efter blev vi stoppade igen och utsattes för det troligtvis sämsta försöket att få en muta. Killen frågade helt enkelt om jag hade några pengar att ”bidra” med. Jag tittade på honom och sa ”No”. ”Ok” sa han och släppte förbi oss. Skrattade i ett par minuter i hjälmen

Sista stoppet var precis innan vi kom fram till staden Porto Iguazu. Polismannen frågade vart vi kom ifrån och jag sa Buenos Aires och att vi var från Sverige. Ok säger han, signalerar att vi kan åka men lägger i sista sekunden till ”Jag har fått lite rapporter från andra bilister om att ni åker som galningar och kör om lite hur som helst”. Jag sa ”Nej det stämmer inte. Vi kör aldrig snabbare än 100″. Han skrattar lite, säger ok och släpper förbi oss. Vi hade kört c:a 25 kilometer från campingen den dagen och kört om en buss och en lastbil på den sträckan… ännu ett dåligt försök med andra ord. Men vi klarade oss lindrigt då vi både pratat och hört talas om många som fått det betydligt jobbigare.

När det gäller vägen så var den inte alls lika tråkig som befarat och bjöd på omväxlande miljö. En liten rolig tvist, eller vad man ska kalla det, är att ju längre norrut vi kom desto mer blev vi påminda om hur det var att köra i Kambodja. Luften blev fuktigare och fuktigare. Jorden röd. Landskapet blött, grönt och platt. Känns som om detta sluter någon typ av cirkel. Det var i Kambodja allt började och där vi övergick från backpackers till motorcykelresenärer (läs om Kambodjaresan). Känns därför helt rätt och roligt att vi nu kör omkring i samma sorts landskap mot slutet av denna resa.

Det tog oss fyra dagar att köra de 1300 kilometrarna från Buenos Aires till Porto Iguazu. Den tredje dagen övergick landskapet från att vara platt åkermark till mer kuperad terräng och istället för oändliga betesmarker så kantades vägen nu istället av ogenomtränglig regnskog. Tyvärr levde regnskogen upp till sitt namn. Det regnade. Mycket. Våra vattentäta ställ var inte så vattentäta som vi trott. Eller så finns det inget ställ som klarar av hällregn i ett par timmar Men det var iallafall varmt så vi frös inte (så mycket).

Vi kom nästan ända fram den tredje dagen men vi ville inte anlända till staden efter det blivit mörkt eftersom det blir jobbigt att leta boende då. Cirka 3 mil innan staden hittade vi en camping och efter att ha kört 1500m på hala röda vägar kom vi fram till en stor camping som vi fick helt för oss själva. Kvällen började bra. Varma vindar och stjärnklart. Vi sätter upp tältet och lagar middag. När vi ätit klart börjar det mullra och blixtra. Vi plockar iordning och hoppar in i tältet. Snart börjar det regna. Sen börjar det regna på riktigt. Sen börjar det blåsa. Sen börjar det blåsa på riktigt. Vi får en stark deja-vú känsla. Stormnatten återspelas i våra sinnen och vi drar en djup suck. Skulle vi återigen bli tvungna att packa ihop mitt i natten? På med regnstället och ut i regn och blåst för att se om vi kan förankra tältet. Hittar en stor stock som vi fäster tältrepen på och sätter i alla pinnar vi har. Ser oss omkring och funderar på vart vi ska ta vägen om vi måste packa ihop. Campingen har en stor toalettbyggnad men tanken på att spendera natten där lockar av förklarliga skäl inte så mycket. Som tur är drog stormen vidare. Vinden och regnet avtog och vi kunde hoppa in i tältet igen och sova gott resten av natten.

Den fjärde dagen körde vi alltså bara 3 mil men hann ändå med att bli stoppade av polisen en gång. Ett par kilometer innan själva staden tog vi in på hostellet ”Hostal Inn” som enligt Lonely Planet är landets bästa hostel. Vet inte om jag håller med om det, men stort är det då byggnaden är ett gammalt kasino.

Dagen efter åkte vi till Iguazu-fallen. De är med på UNESCO:s lista över världsnaturarv och lever upp till namnet. Fallen var riktigt mäktiga och man blev på väldigt bra humör av att bara titta på dem. Tyvärr var delar av parken stängda p.g.a för höga vattennivåer. Vi kände oss dock nöjda efter ett par timmar och körde tillbaka till vårt hostel för att torka och äta grill-buffé.

Vi har nu bestämt oss för att åka tillbaka till Buenos Aires för att förbereda allt inför frakten av motorcyklarna samt vår hemresa. Om vädret tillåter kommer vi att åka till någon trevlig strand och spendera någon dag där

Ha det bäst!

Bildspel

[View with PicLens]

 

Sandra har hjälpt oss med frakten hem av motorcyklarna som kommer att ske med flyg. Ursprungsplanen (vad har vi sagt om att planera?) var att skicka hem dem med fartyg på samma sätt som vi skickat hit dem. Efter att ha räknat på alla kostnader visade det sig att det kostar i princip lika mycket att frakta hem hojarna med flyg som att skicka dem med fartyg. Mer detaljerad information om frakten hem kommer när det börjar närma sig.

Javier har hjälpt oss att fixa min hoj som betett sig lite konstigt den senaste tiden. Batteriet har varit väldigt trött och hojen svårstartad p.g.a detta. Kollade på batteriet och såg att batterisyran läckt ut (igen!). Detta var snabbt fixat och vi laddade batteriet (blir gel-batteri så fort jag kommer hem). Tog hojen på en provtur och då fick den för sig att det här med att svänga till vänster inte var roligt så den bestämde sig för att lägga av varje gång jag svängde ditåt. Spännande värre. Lyckades ta oss tillbaka till verkstaden där det visade sig att en kabel för strömförsörjningen gått av. Snacka om bra tajming, tänk om detta inträffat ute på den patagonska stäppen…Fixade med hjälp av Javier kabeln och passade på att köpa ny vindruta samt byta bakdäcket som efter 15.000 kilometer gått från att vara ett grymt off-road däck till ett slimmat vägdäck.

Vi har gjort det vi brukar göra i storstäder; Äta skräpmat, gå på bio och gå omkring och titta. Buenos Aires är en väldigt stor stad men känns ändå inte som en storstad. Byggnaderna är lite äldre och inte så höga. Överallt finns det träd och parker. Visst är det mycket människor och mycket trafik på vardagarna, men går man omkring på en söndag är det svårt att greppa att det här bor c:a 15 miljoner människor.

Igår var vi med om en intressant storm. Hela dagen bjöd på strålande solsken och värme. Precis innan solen gick ner vällde det in svarta moln och det började blixtra. Satt ute i trädgården och tittade på skådespelet. Sen började det regna. Satt kvar ute då det var under tak. Sen öppnade sig himelen och det började regna på riktigt. Jag gick in då taket inte längre hjälpte. Efter en stund började det smälla. Hagel. Smällarna blev obehagligt höga och vi gick ut och tittade. Visst var det hagel. Men inte sån där hagel som svider. Nej, det här var hagel ute efter att inspektera insidan av ens huvud. Hagelkorn stora som tennisbollar. Tur att ingen sov i tält iallafall. Dagen efter hörde vi på nyheterna att över 40 människor hamnat på sjukhus och kön till bilrute-reparatören var väldigt lång. Blir till att sova med hjälmen på i fortsättningen

Det har nu blivit dags att röra sig norrut. Tiden för hemresan närmar sig och vi vill se Iguazu-fallen innan vi åker hem. Det är bara 1300 kilometer dit från Buenos Aires så det är snabbt avklarat

Bildspel

[View with PicLens]

 

Varför ta sig tiden? Jag gör det för att jag gillar det (mestadels). Jag gillar att skriva om mina upplevelser och jag gillar att visa mina bilder. Förhoppningsvis ger det något för den som läser. Sen är det otroligt givande när man kommit hem. Att bläddra igenom blogginlägg och titta på alla bilder ger väldigt starka flash-backs och lyckokänslor.

Att hålla bloggen uppdaterad är svårt. Att hela tiden på bloggen vara där man verkligen är. Det är ingen större vits med detta och kräver alldeles för mycket arbete. Vi ligger oftast 2-3 veckor efter med bloggen och detta har fler för- än nackdelar. Till exempel så får man under resans gång tillfälle att återuppleva resan. När jag 2 veckor efter att ha varit i Torres del Paine sätter mig ner och skriver om det kommer allt tillbaka. Det är enklare att välja ut bilder också då man fått en viss distans till själva upplevelsen och man kan vara någorlunda selektiv. Vi märkte dock att det är väldigt viktigt att ha en ”Här är vi just nu”-ruta för att undvika, om än osannolika, upplevelser som denna: Resan fortsätter

Hur man sen skriver är något jag ofta funderat på. Hur personlig ska man vara? Vad är intressant att läsa om? Jag har skrivit ganska mycket om mina resor vid detta laget och har mitt sätt att skriva på. Jag märker dock att detta sätt ändras med tidens gång och att jag har utvecklat mitt skrivande en hel del…förhoppninsvis åt rätt håll

]]> http://flyvardagen.nu/blog/2010/04/18/att-blogga-medans-man-reser/feed/ 6 http://flyvardagen.nu/blog/2010/04/17/encuentro-mototuristico-en-azul-2010/ http://flyvardagen.nu/blog/2010/04/17/encuentro-mototuristico-en-azul-2010/#comments Sat, 17 Apr 2010 05:00:09 +0000 Roberto http://flyvardagen.nu/?p=2128 Ett bättre mottagande har jag aldrig varit med om. I många Argentinska städer finns det ”Camping de la Municipalidad”, typ statligt ägda campingar. De är billiga (runt 15 kr natten) och har oftast både eluttag och varmvatten. Vår plan var att stanna i Azul en natt för att sedan åka till Buenos Aires dagen efter. Det gick sådär med den planen.

Detta var onsdag kväll och träffen startade på torsdagen och höll på till söndagen. Till träffen som anornades av klubben ”Quijotes del Camino” var alla välkomna, oavsett vilken hoj man körde. Det var sällan hojarna hade större motor än 200 kubik men hojarna i sig kom i alla möjliga skick, färger och storlekar. Vädret var riktigt bra under hela träffen och på lördagen, när paraden genom staden hölls, var det ungefär 4000 hojar på plats.

Dessa dagar blev väldigt intensiva med radio- och tv-intervju, massa god mat, massor med nya vänner och en djupare inblick i just hur djup och självklar Argentinarnas gästvänlighet är. Detta är inte något unikt. Där människor har lite i termer av pengar och saker och där levnadsstandarden är lägre än den man är van vid från Sverige så har de otroligt mycket gästvänlighet och öppenhet gentemot andra. Att bjuda på det man har är en sådan självklarhet. Vi är nu stolta ”Quijotes del camino”

Måste påpeka att när det gäller tid så har Argentinare en än mer avslappnat attityd än Chilenare. ”Mañana mañana”, -Imorgon imorgon, känns av de flesta igen när det gäller Chilenare. Inte så bråttom med någonting. Med Argentinare är det nog mer ”Che! Mate?”, -Hej! Mate? Tid nämns inte ens. Mate är en traditionell dryck som alla dricker. Det är som grönt te och tillagas i en speciell kopp med ett speciellt sugrör. Denna kopp går sedan runt i sällskapet i en evighet. Ett mycket enkelt och trevligt sätt att umgås

En vecka efter att vi anlänt till Azul gav vi oss iväg mot Buenos Aires och Dakar Motos. En motorcykelverkstad som erbjuder boende också och som jag hittade på nätet när jag gjorde reasearch inför resan. De 300 kilometrarna till Buenos Aires från Azul gick relativt smärtfritt. Vi knappade in gatnamnet i gps:en och hamnade först i en helt annan del av staden. När vi hittade rätt knackade vi på en väldigt anonym garageport där endast gatnumret stod. Ingen skylt om att här skulle Dakar Motos ligga. Efter en stund rasslade det till och vi möttes av ett stort leende från en glad tysk.

-Is this Dakar Motos?”
”-Yes. yes! Welcome!”

Bildspel

[View with PicLens]

 

Den tredje dagen bestämde vi oss för att börja köra norrut. Givetvis trädde den tidigare nämnda naturlagen (gårdagens inlägg) i kraft även denna gång och vi kom inte iväg förrän efter 11. Denna gång var det ett litet temporärt pengaproblem som snabbt fixades via Skype och vår goda vän Alex. Nu när jag skriver detta kommer jag på att jag inte betalat tillbaka än…

Två höjdpunkter hade dock resan norrut. Peninsula Valdes och staden Azul där vi återigen för en stund blev muy famosos och där värmen hittade oss igen. Ok, jag ska inte klaga allt för mycket på kylan. Det var aldrig under nollan, det regnade väldigt lite i förhållande med hur det kan vara och dessutom så var dessa veckor med lite lägre temperatur vår vinter. Med andra ord: En mycket bra vinter.

I Peninsula Valdes tittade vi på pingviner. Misslyckade med att se valar och träffade ett mycket trevligt Nya Zeeländskt par. Båda var närmre 60 och såg ut som 40. De hade rest runt i stora delar av världen och hade ingen som helst tanke på att sluta. Kolla in deras blogg. Det är människor som dessa som ger mig inspiration. Det är aldrig för sent. Jag älskar att hitta exempel på detta. Jag har rest en hel del och inför varje större resa har jag minst 10 gånger fått kommentaren ”Passa på medans du är ung” sagd till mig i olika former. Snälla. Säg aldrig den frasen till mig. Jag får utslag Givetvis finns det undantag. Man kan ha otur eller råka ut för saker som man inte kan rå för. Men jag tror på att dessa är just undantag. Bor man i Sverige har man alla möjligheter i världen att göra det man vill med sitt liv. En lyx som många inte ens inser att de har och allt för lättvindigt kastar bort. Det handlar om att gå genom livet med lite mer bestämda steg bara

Nästa gång: Azul och vår berömmelse når nya höjder!

Bildspel

[View with PicLens]