Måste bara skriva av mig lite…

Hej!

Idag har det varit en ganska vanlig dag. Små variationer…

En kul variation idag var att de rinde från inLife och sa att min (kära) MacBook var klar. Den hade spruckit, precis som många andra, där handlederna vilar på datorn när man skriver.

När jag tog emot den och öppnade locket blev jag skitglad, inte nog med att de hade bytt plasthöljet, de hade också bytt tangentbordet och musen. De hade oxå satt på en trevlig plast där händerna vilar för att datorn inte ska bli smutsig. Men det var lite för bra för att vara sant.

När jag satte på datorn för att se att allt fungerade som det skulle så märkte jag att musen var jättkonstig. Musknappen klickade inte längre som jag var van vid utan den kändes ganska fastklistrad. Det var som någon annan skrev någonstans på internet; det kändes som om det låg en gummibjörn under knappen.

Suck.

Om jag ville så kunde de ta emot datorn igen och då skulle det dröja en vecka till innan den var fixad. Orkade inte vänta på det så jag tog hem den, och en lapp med servicechefens telefonnummer.

Men nu, till min stora förvåning så verkar den faktiskt bli bättre och bättre ju mer jag klickar.

Så här såg datorn ut innan jag lämnade in den (ja jag har snott bilden):

En tråkig dag idag

Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 7/10 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:

Jag var jättetrött igår, så där måndagstrött som jag brukar vara multiplicerat med 10. Nu sitter jag här på jobbet å vet inte vad jag känner.

Min lillebror ska till Thailand. Han åkte idag och ska vara borta till maj.

Jag hämtade brorsan som hade packat hela kvällen igår. När jag åkte till morsan där han var så var klockan redan efter tio. Jag var dödstrött. När vi hade sagt hej då till morsan så ville brorsan säga hej då till farsan. Vi åkte till farsan och pratade lite och blev där en stund. Kom i säng sent, kanske halv ett. Vaknade i morse av att brorsan var på väg. Klockan var halv fem. Det är mitt i natten för mig så jag sa hej då, helt groggy.

När klockan ringde och det var dags för mig att stiga upp var jag en zombie. Alltså mer än vanligt. Men jag lyckades ta mig upp ur min varma säng och tog en snabb dusch som vanligt. När jag gick till bussen ringde jag brorsan för att kolla att han var på väg och att allt var okej. Han var på flygplatsen och skulle checka in, men busschauffören hade väckt honom på bussen efter att de kört förbi terminalen. Som tur var så körde han tillbaka med honom till terminalen.

09:56 fick jag ett sms där det stog att bror satt på planet och skulle stänga av telefonen.

Det känns helt tomt nu. Fattade inte att han skulle åka förrän han åkt.

Både min mp3-spelare och min dator på jobbet jävlas med mig och spelar bara sorglig musik. Typiskt.

Nu vet jag verkligen hur det kommer kännas för de som vinkar av mig när jag åker. Jag menar, jag har ju alltid varit den som sagt hej då för att någon annan åker. Men när jag åker kommer det vara en helt ny känsla för mig. Och för morsan och farsan. De träffar mig ju ganska ofta eftersom vi bor så nära varandra, men brorsan är borta ganska mycket så honom träffar de bara ett par gånger per år.

Antar att det här är en av nedsidorna med att resa. Speciellt när man är borta så länge.

Steg efter steg efter steg…

…och snart, oroväckande snart, otroligt snart så är vi framme vid slutet. Slutet på väntan. Slutet på alla stora och små uppoffringar som vi har gjort de senaste två åren.

Det var en ljummen, underbart fin sommarkväll som beslutet togs (det är iallafall så vi väljer att minnas tillfället, troligtvis var den en mörk, kall och tråkig vardag). Vi bestämde att vi skulle göra allt för att hålla nere våra kostnader och sen åka på en lång resa. En resa med många mål. Men framför allt är det vår flykt från vardagen.

Vi jobbar för fullt just nu med att gå online på alla möjliga sätt så att alla våra nära och kära, och givetvis alla andra som är intresserade av att fly vardagen, kan följa vår resa!