Mycket smaskens på fotomässan

Idag var vi på fotomässan. Jag blev visserligen attack-sjuk igår eftermidag. Så sjuk att jag åkte hem från jobbet och sov fem timmar på dagen och vaknade på kvällen mer groggy än innan jag somnat. Men det gick bra att gå runt på mässan snuvig och varm ändå.

Vi hade nog inte insett riktigt hur mycket prylar vi egentligen måste ha med oss. Eller vill kanske man ska säga. Fotomässan, kommer det nog visa sig, var ganska dålig för vår ekonomi…

Förutom tuffa prylar som det här objektivet så var det ett par saker som vi vill ha:

Roberto provskjuter 800mm zoom-objektiv
Roberto provskjuter 800mm zoom-objektiv

Vi vill ha ett lätt stativ med oss som inte tar för mycket plats, kanske ett sånt här:

Roberto kollar ett stativ
Roberto kollar ett stativ

Vi kollade också på en Steadicam Merlin för videokamera (vill-ha-faktorn var maxad):

Steadicam Merlin
Steadicam Merlin

Med en sån kan man göra så här bra videoinspelningar:

Och självklart så måste man ju då ha en videokamera 😉 Vi har kollat på ett par, men vi har inte fastställt våra behov än. Vi väntar nog med det ett tag (valet står mellan Sony CX11 och Canon nånting med SD-kort, full HD och en mycket bättre autofokus-funktion).

Mässan höjdpunkt var en kille från Canon som, visade det sig, själv hade rest. Vi pratade kameror, spons, resa och mer kameror. Melker hette han. Grymt trevlig. Melker, fixa spons åt oss nu!

Melker
Melker

Min dagbok för ett år sedan del 1

Sitter här och sorterar bland dokumenten och hittade en liten text som jag skrev för precis lite mer än ett år sedan. Shit vad tiden går fort när man har ett mål med sin vardag.

2007-10-04:

Nu sitter jag på jobbet i vanlig ordning med fötterna på bordet utan att egentligen ha så mycket att göra. Ska till Nynäs efter lunchen med lite grejer, ett ganska skönt uppdrag en dag som denna när solen skiner och himmelen är klarblå.

Det är fortfarande mer än ett år kvar tills vi ska åka, men Roberto säger att tiden går väldigt fort året innan man åker. Han borde ju veta, han har ju rest förut.

Jag däremot känner mig lite stressad för att jag fortfarande slåss med min ekonomi och med utgifter som inte vill bli mindre eller färre. Nu bor jag med Roberto, Per och David och hyran är på runt 2500kr/person och månad och då ingår ju allt. Billigare kan man ju knappt bo.

Det borde inte vara något problem att, åtminstone, få ihop 40000kr men eftersom jag ligger lite back så får vi se vart jag hamnar.

Föga visste jag då om hur mycket pengar jag skulle kunna spara. Utan att egentligen gå in på några detaljer så kan man lungt säga att jag redan uppfyllt det ekonomiska mål jag satte upp för ett år sedan 😉

Jag kommer skriva mer om det här året som gått vartefter. Kolla gärna in min sida här på bloggen.

Har ni köpt biljetter? –Nej, men vi har sagt upp lägenheten!

Flyvardagen
Flyvardagen

En av de första frågorna jag får när jag berättar att jag ska resa (det är likadant för Lellky) är “Har du köpt biljetter?”. Nej, svarar jag då och jag nästan ser hur de avfärdar mig och tänker ”jaha…säkert att du ska åka…”.. Vad är det som är så speciellt med att ha köpt biljetter egentligen? Är det inte på riktigt förrän man har gjort det? Skitsamma, nu har vi ett bra svar så jag längtar efter nästa gång någon frågar för då kan jag svara: “Nej, vi har inte köpt biljetter…men vi har sagt upp lägenheten!” Om inte det får dom att inse allvaret…ja…då vet jag inte vad som krävs.

Ju oftare jag skriver det, och säger det, desto mer sjunker det in. Vi har sagt upp lägenheten. Vi har sagt upp vår boplats. Finns det något materiellt som känns så stabilt som ens boende? Att frivilligt säga upp det är ett stort steg. Större än jag tänkt mig. Jag har bara tänkt på det och ryckt lite på axlarna, “det löser sig”. Men nu när steget är taget, nu känns det väldigt på riktigt helt plötsligt. Det är svårt att greppa. Det är stort. Det får gå som det går, skiter det sig så gör det. Då händer det någonting iallafall!

Prylar – Bara det bästa duger!

Kom att tänka på ett par grejer när jag stod och torkade av diskbänken. Det är inte så att jag inte gillar leksaker. Alltså mobiler, mp3-spelare, hemmabiosystem och dylikt. En snygg mobil eller dator får mig praktiskt taget att skrika “VILL HA!”. Det är lite löjligt när en pryl kan framkalla en sån intensiv känsla. En känsla av att man vill köpa bara för att den är såå snygg och kan ALLT. Även om jag vet att jag troligtvis inte kommer utnyttja ens en bråkdel av alla funktioner som den senaste av någonting har.

Vill-ha-begäret kan uppstå för saker som jag inte ens skulle ha någon användning av, som en snygg allt-i-ett-skrivare för det lilla kontoret. MEN den är ju SÅ snygg. Konstigt uppfattning det där om vad som är snyggt. Hur kan en mobil vara snygg egentligen? Det är en metallbit. Här ser man tydligt hur påverkad man är av allt man ser på TV och i tidningar. Hur löjligt det än är med denna pryl-fixering så kan jag inte undgå att påverkas av den. Vad kan annars förklara att jag med nästan kärleksfull längtan ser på en MacBook Air och bara känner “aaaahhhhh…..MacBook Air….”  som Homer Simpsons skulle uttryckt sig (fast på engelska då förstås “…aaaaahhhh….MacBook Air….”). Bara det bästa duger! Go go konsumtion!

Tanken som slog mig var att jag hela tiden tänkt: Sen, när jag “klar”så ska jag köpa allt det där som jag vill ha. Sen ska jag ha en stor tv, schysst hemmabiosystem, finaste mobilen, största-minsta-mp3-spelaren, snabbaste datorn, fin lägenhet med tavlor på väggen…osv osv… Saker som jag hittills valt bort (eller inte brytt mig om) då jag alltid har haft andra mål att sikta mot. Nästan alltid olika resor. Sånt kostar pengar och ett minimalistikt levnadssätt, iallafall när det gäller prylar, har blivit en självklarhet. Att väga ett fint hemmabiosystem mot en åtta månaders resa i Asien ger ett för mig självklart resultat.

Men, och nu kommer huvudpoängen, nu har jag insett att detta “sen” troligtvis aldrig kommer. Prylar har tappat sin tjusningskraft. “Vill-ha-begäret” smyger sig fortfarande upp till ytan och lockar med sin bedrägligt  mjuka, designformade, stilrena röst och viskar “köp….köp…köp…”, men nu har jag en annan röst som säger “res…res…res…” med en röst som påminner om vattenfall, solnedgångar, stränder och äventyr….gissa vilken röst som vinner?

En tråkig dag idag

Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 7/10 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:

Jag var jättetrött igår, så där måndagstrött som jag brukar vara multiplicerat med 10. Nu sitter jag här på jobbet å vet inte vad jag känner.

Min lillebror ska till Thailand. Han åkte idag och ska vara borta till maj.

Jag hämtade brorsan som hade packat hela kvällen igår. När jag åkte till morsan där han var så var klockan redan efter tio. Jag var dödstrött. När vi hade sagt hej då till morsan så ville brorsan säga hej då till farsan. Vi åkte till farsan och pratade lite och blev där en stund. Kom i säng sent, kanske halv ett. Vaknade i morse av att brorsan var på väg. Klockan var halv fem. Det är mitt i natten för mig så jag sa hej då, helt groggy.

När klockan ringde och det var dags för mig att stiga upp var jag en zombie. Alltså mer än vanligt. Men jag lyckades ta mig upp ur min varma säng och tog en snabb dusch som vanligt. När jag gick till bussen ringde jag brorsan för att kolla att han var på väg och att allt var okej. Han var på flygplatsen och skulle checka in, men busschauffören hade väckt honom på bussen efter att de kört förbi terminalen. Som tur var så körde han tillbaka med honom till terminalen.

09:56 fick jag ett sms där det stog att bror satt på planet och skulle stänga av telefonen.

Det känns helt tomt nu. Fattade inte att han skulle åka förrän han åkt.

Både min mp3-spelare och min dator på jobbet jävlas med mig och spelar bara sorglig musik. Typiskt.

Nu vet jag verkligen hur det kommer kännas för de som vinkar av mig när jag åker. Jag menar, jag har ju alltid varit den som sagt hej då för att någon annan åker. Men när jag åker kommer det vara en helt ny känsla för mig. Och för morsan och farsan. De träffar mig ju ganska ofta eftersom vi bor så nära varandra, men brorsan är borta ganska mycket så honom träffar de bara ett par gånger per år.

Antar att det här är en av nedsidorna med att resa. Speciellt när man är borta så länge.