From Puerto Varas to Antofagasta

My birthplace. Antofagasta. Back to the roots :) It took us a little more than two weeks to travel from green to yellow. From wet to extremely dry. The Atacama desert is one of the worlds driest places, but still feels very alive. The colours of the mountains shift constantly and although not even cactuses live here there is always something new to see.

On our way here we alternated between the Andes and the beach, often on the same day. We found really nice camping spots along the coast, wild camps as well as campgrounds.

We heard about a green lagoon high up in the mountains and decided to seek it out. We wanted to see the lagoon and also test how the bikes handled high altitude and how far we could get with roughly 21 liters of gas per bike.

The bikes had no problem climbing from ocean level to 4800 meters. We, on the other hand, handled it worse. We read up on altitude sickness and then went straight on ignoring most of the advice we found. We slept one night at around 2500 meters in a small village called El Salvador and then climbed up to the lagoon at around 4500 meters where we put up our tent. Here the altitude really affected us and led to a quite horrible cold and sleepless night. But the way up to the lagoon was beautiful! The desert shifted color constantly and we took a lot of pictures and video. Our heads felt fine even though we felt the altitude every time we jumped of the bikes.

The day after our heads felt…not so very fine and the focus was just on getting down fast. We started early which led to the added bonus of cold on top of a head splitting headache. But in the end we came down to the coast and found a beautiful spot right on a beach. We learned that oxygen really is a good thing to have a lot of :)

Oh, and that our bikes easily gives us more than 600 km with 21 liters of gas which feels really good since it can be quite long between gas stations here in the desert. The last week we have been searching for a 5 liter gasoline tank that we can bring with us on our bikes. It has proven quite impossible. To the lagoon we used a 6 liter water bottle, but that isn’t a good solution. Hopefully we’ll find something here in Antofagasta…but so far no luck.

Next stop is Calama where we hope to be able to do the 10.000 km service on Christians bike (we did mine i Chillan). After that San Pedro de Atacama and on to Bolivia!

Från Patagonien och norrut

IMG_20160126_194625Efter att ha kört 2200 kilometer på två dagar (med bil) till Puerto Natales och hämtat Lucy (mamma i mitt fall) och Kent siktade vi norrut. Oändliga stäpper, träd som växer horisontellt p.g.a hård vind och massor med Guanacos (Sydamerikas motsvarighet till kameler?) kännetecknar den Argentinska sidan av Anderna. De oändligt raka vägarna i kombination med hård vid gjorde oss glada över att sitta i en bil för denna del av resan.

Mount Fitz Roy

_C9A1334-RedigeraFörsta anhalten blev den lilla orten El Chalten. Långt innan man kommer fram ser man Mount Fitz Roys karakteristiska toppar vid horisonten. Kontrasten mellan dem och tom, platt stäpp bidrar till att göra bergskedjan än mer imponerande. Som på väldigt många ställen i Chile och Argentina finns det väl uppmärkta vandringsleder. En dags vandring (som blev betydligt tuffare än tänkt) gjorde oss glada över att bilen var automatväxlad. På bensinstationen 12 mil från Chalten:

-Bensinen är slut, vi har bara disel.
-Hmmm, ok. När får ni ny bensin?
-Vet inte riktigt. Sist tog det runt 10 dagar.

Bara att vända tillbaka och då bränsleindikatorn visade en räckvidd på 8 mil blev det till att köra extrem ekodriving och att försöka rulla i backarna :)

Perito Moreno
Glaciärer är mäktiga. Från den väldigt turistiska orten El Calafate tar det c:a en timme att köra till Glaciar Perito Moreno. Här blev det återigen en hel del promenerande längs med gångbroar som tog oss så nära man kan komma en glaciär utan att gå på den, eller riskera att få ett par ton is på huvudet.

_C9A1311-Pano

Vi skippade att äta pastan för 250 kr utan tog oss istället tillbaka till staden där vi satsade på en grill-restaurang med tenedor libre (fri gaffel – all you can eat). Argentina och gott kött är något jag minns väl från förra resan och detta har inte ändrats!

Massmord och Marmorkatedraler
Insekter fanns det gott om trots avsaknaden av allt annat :)

_C9A1215-Redigera

Från El Calafate körde vi hela vägen till gränsövergången vid Chile chico. Andra sidan Anderna (rätta sidan?) skiljer sig markant mot den Argentinska sidan. Mycket grönt med växter och träd hämtade direkt från dinosaurietiden. Turkosblått vatten är svårt att sluta titta på vilket gör det knepigt att hålla koncentrationen på vägen…vilket vägen definitivt kräver.

_C9A1998I närheten av Puerto Río Tranquilo hyrde vi glasbottnade kajaker och tillsammans med guiden Nelson paddlade vi iväg mot Capillas de Marmol, eller marmorkatedralerna. Varken Lucy eller Kent hade någon större vana (för att uttrycka mig milt) med att paddla kajak…men efter en kort introduktion gick det hur bra som helst och det blev en mycket minnesvärd tur._C9A1789-Redigera

Eget transportmedel, camping och varma källor
En stark rekommendation är att köra eget fordon för att utforska denna del av värden. Och att ha med sig tält och kök för att vara så självgående som möjligt. Det finns gott om campingplatser och även ställen att fricampa på. Kent var något tveksam till campinglivet, men såg ut att t.om börja gilla det mot slutet :)

Efter Coihayque hände något med himmelen som gjorde att det blev svårt med sikten. Turligt nog hade vi bestämt oss för att bada varma källor precis den dagen vilket passade perfekt. Termas de Puyhuapi är ett välkänt ställe och väldigt lyxigt. Enda sättet att ta sig dit är med färja över fjorden. Lite längre fram ligger Termas del Ventisquero som var betydligt billigare och gav oss precis det vi var ute efter. Ett par timmars skön avslappning i 35-40-gradigt vatten, varvat med dopp i fjorden.

_C9A2010

Färja och ett (o)väntat möte
Vulkaner finns det gott om i Anderna. Deras oftast snöklädda toppar är väldigt vackra att titta på (och ”vulkansand” ger väldigt bra grepp med hojen btw). Det är lätt att glömma att de faktiskt gör det vulkaner gör ibland. 2008 ödelade Vulcan Chaitén stora delar av staden. Regeringen ville flytta staden en bit men invånarna vägrade. Stora delar är nu återuppbyggt och förhoppningsvis håller sig vulkanen lugn framöver.

Härifrån blev det färja direkt till Puerto Montt. Alternativet är att antingen köra in i Argentina igen eller ta ett par stycken mindre färjor vilket tiden inte räckte till. Efter 9 timmars lugn färjetur (tack och lov då sjösjukan kommer väldigt snabbt för min del) hälsade oss Puerto Montt varmt välkomna med bilköer och ett myller av människor.

Vi tog oss snabbt vidare till den mindre, och något lugnare, staden Puerto Varas där våra hojar stod och väntade på Hostal del Sur. På bakgården står två stycken BMW F800:gs och ser väldigt tuffa ut. Via facebook hade vi tidigare haft kontakt med Petra och Anders (Two bikers one World) som varit på rullande fot i över 2 1/2 år nu. Tanken var att mötas upp någonstans men inget specifikt hade bestämts. Inte nog med att de prickade rätt stad, utan även exakt samma hostell! När flera motorcykelresenärer träffas är det absolut inte svårt att hitta samtalsämnen :) Väldigt kul och vi fick en mängd tips på ställen att besöka och vägar att köra då de kört ner samma sträcka som vi ska köra upp. Deras facebooksida och hemsida innehåller mängder är fina bilder och blogginlägg om deras resa. Vi hoppas på att mötas upp igen innan vi lämnar Sydamerika.

_C9A2213

Mamma och Kent tog sig härifrån vidare till Antofagasta i Chile för att fortsätta sin resa därifrån. Själva jobbar vi oss mot samma ställe i lugnt tempo och njuter för fullt av motorcykellivet.

Ändrade planer

”Lite! ändrade planer. Om man kollar hojarnas position så ser man att de är i Puerto Natales (jättelångt söderut i Chile). Det stämmer inte riktigt utan det är vi som är där :) Mamma och Kent är ute och reser i Chile och har precis vandrat i Torres del Paine. Vi bestämde oss för att resa tillsammans ett tag så jag och Christian hyrde en bil och tog oss ner till dem. 2200 km på två dagar :) Nu kommer vi sakta men säkert jobba oss norrut tillbaka till våra hojar. Sen kommer vi ta en annan väg ner med hojarna, på så sätt får vi ut det mesta av denna fantastiska region, Patagonien. Ha det bäst!

Söderut mot Patagonien

Nu har vi sakta men säkert rullat söderut i en vecka. Känns som att vi varit på väg längre än så, men det var bara tre veckor sedan vi lämnade Sverige.

Vädret är fortsatt fantastiskt, även om värmen tar en hel del på krafterna ibland. Desto längre söderut vi kommer, desto svalare kommer det dock att bli. Just nu är vi i en stad som heter Futrono bredvid sjön Lago Ranco. Efter en vecka på hojen känns det skönt att ta in på ett hostel och ta en varm dusch. Hostelet heter Mi Casa (mitt hus) och är väldigt mysigt och har ok wifi.

Hojarna går finfint! Vi började med att köra längs med Anderna och besöka ett par olika nationalparker. Bland annat Parque nacional Laguna del Laja där vi körde runt en vulkan. Marken var helt svart och det kändes som att köra på en annan planet.

Sedan har vi rört oss västerut och kört längs med kusten. Kvalitén på vägarna har varit minst sagt varierad. Hojarna ser ut som om de varit ute i flera månader redan :) Allt från perfekta asfaltsvägar till nästintill övervuxna skogsvägar där ingen kört på bra länge. Christians gps visade glatt att det visst skulle gå en väg här så det var bara att köra på. Varmt, svettigt och väldigt roligt! Vi hittade dessutom en väldigt fin plats att campa på precis bredvid en bäck.

I närheten av den lilla kuststaden Tolten hittade vi en camping där vi fick lära oss lite om ursprungsbefolkningen Mapuche. Mycket trevligt och väldigt god mat, bland annat fick Christian prova deras egengjorda vete-baserade kaffe. Att campa precis vid havet är väldigt rogivande och bjuder alltid på fina solnedgångar.

Vi kommer fortsätta röra oss söderut och förhoppningsvis kommer vi lyckas möta upp Lucy och Kent som just nu är och campar i Torres del Paine! Otroligt stolt över mamma och Kent som ger sig ut och vandrar i Patagonien! Vi hoppas även på att lyckas möta upp Anders och Petra från Two Bikers One World som just nu är i Santiago om snart kommer röra sig söderut.

Tills nästa gång! Ha det bäst :)

Santiago de Chile

Nu är det (verkligen ) på tiden att skriva resans första blogg-inlägg! Har haft lite problem med att posta inlägg vilket gör att detta blir lite extra långt.

Vi landade här i Santiago de Chile för snart två (!) veckor sen. Resan hit gick bra, först till London, vidare till Madrid och sedan över det stora blå. En smidig resa utan förseningar med Iberia samt LAN.

Personligen älskar jag att flyga och faktiskt även flygplatser. Flygplatser skapar förväntan (oavsett om det är på väg hem eller på väg bort). Själva flygningen ger en speciell slags ro. Du färdas mot ditt mål i runt 1000 km/h samtidigt som du bokstavligen kan luta dig tillbaka och läsa en bok, titta på en film eller ta en tupplur. Du gör väldigt mycket samtidigt som du har lyxen att göra absolut ingenting.

Det bästa just nu är faktiskt inte den oerhört sköna värmen. Temperaturen ligger på mellan 25-30 grader. Utan det är snarare mängden ljus som är det bästa. Solen går upp runt halv sju på morgonen och går inte ner förrän runt halv tio. Vintern hemma skulle vara så väldigt mycket enklare att ta sig igenom om dagarna var normallånga!

I tisdags (för två dagar sedan men känns som en vecka) hämtade vi hojarna på flygplatsen. Tiden fram till dess spenderades med att turista i staden, äta god Chilensk mat, gå på bio och såklart träna :) Vi gillar båda att gå så mycket har skett till fots. Att gå i flip-flops är underbart, men jag rekommenderar att man gör det i stigande grad och inte ett par kilometer den första dagen…

Själva uthämtningen av hojarna blev en ganska utdragen historia, även om det faktiskt inte var allt pappersarbete som tog längst tid. Vi blev väldigt väl bemötta överallt med många frågor om vår kommande resa. Företaget som tog emot hojarna i Santiago (Depo Cargo) gjorde sig inga problem när vi bad om att få montera hojarna inne på deras område innan vi tog ut dem genom tullen. Företaget som fixade själva skeppningen från Sverige var Centurion Cargo där Torbjörn var till stor hjälp under hela processen vilket vi tackar för!

På resande fot hamnar man ofta i situationer där man behöver hjälp av andra. Redan nu två veckor in på vår resa har vi behövt, och fått hjälp, ett flertal gånger. Morbröder som skjutsar och fixar hotellrum. Personal som tar sig tid att förklara saker när de märker att man inte har någon aning om vad man håller på med. Men även mer handfast som när vi står och monterar ihop hojarna och märker att bromsklossarna lossnat på bägge hojarna. Värmen och stressen över att behöva få klart allt snabbt gör att det snabbt blir snurrigt i huvudet. Ett par äldre herrar som kör lastbil erbjuder sig att hjälpa till och med deras hjälp får vi ordning på allt. Vi tackar och bugar (och ger en liten peng), slänger på all packning, sätter oss på hojarna och kör iväg….nästan. Christians hoj vägrar starta. Från att ha stått i shorts och t-shirts står vi nu med fullt mc-ställ och en hoj som inte startar. Vi beslutar att rulla ut hojen så att vi kommer ut ur tullområdet i alla fall. Sagt och gjort, Christian promenerar bort och vi kommer snabbt ut. Eller in i Chile kanske man ska säga.

Väl ute ställer vi oss och funderar på hur vi ska lösa problemet. En bil stannar till och frågar om vi har problem. Han tipsar direkt om en man som står och svetsar och föreslår att vi ska be honom om hjälp. Vi felsöker och kommer fram till att batteriet måste vara urladdat. Eller vi hoppas på att detta är problemet då det är ganska lätt att fixa. Mannen hjälper oss med kablar (som han gör på plats) och vi lyckas få igång Christians hoj. Ett par liter svett senare är vi äntligen på rull mot hotellet i Santiago! Känslan av att sitta på sin egen hoj på andra sidan jorden är svår att förklara. Kort sagt känner du en oerhört stark glädje :)

Ett par lärdomar att ta med sig när man ska hämta ut motorcyklar från tullen:
• Ta med vatten
• Ta med något att äta
• Om du blir kissnödig: Ignorera det och fortsätt jobba. När du svettats tillräckligt mycket går kissnödigheten över.

Igår packade vi toppboxen och gav oss ut på en dagstur till Cajon del Maipu. En 70 km lång dal som går rakt österut in i Anderna. Klarblå himmel och underbara vägar med lite trafik. Bergen är helt underbara, inte bara de snötäckta topparna utan även själva berggrunden som skiftar i alla möjliga färger. Även igår lyckades vi svettas bort ett antal liter vatten då vi på vägen tillbaka hamnade i rusningstrafik. Aldrig skoj att sitta i rusning, extra mindre skoj att sitta i rusning med mc-ställ i ett annat land :) De sista 7 kilometrarna gick långsammare än de övriga 200 kändes det som. Dagen avslutades med middag tillsammans med familjen. Maten var fantastiskt god vilket blev en suverän avslutning på dagen.

Idag har vi köpt lite allt möjligt (extra slang, däckjärn, locktight, punkasprej, blinkerslampa) samt bytt olja. VI har även hunnit med att titta på filmen ”The East” som var överraskande bra. Fascinerande hur snabbt tiden går. Planen är att lämna Santiago nu på lördag och styra söderut mot Patagonien. Det är dryga 3000 kilometer dit så det lär ta en stund att komma fram!