Shanghainesisk vardag

Då har det gått ännu några veckor i denna fantastiska stad (och jag bjuder den som först orkar läsa hela inlägget på en öl, eller te om det är Roberto). Och det är med blandade känslor jag säger fantastisk. Shanghai, och Kina i allmänhet, utvecklas i rasande fart. För bara 15 år sedan så fanns inga av de höga hus man nu ser från fönstret på kontoret på 12:e våningen. Och inte kontoret eller någon tunnelbana heller för den delen.

Shanghai är världens största stad. Eller rättare sagt världens största stad men samtidigt världens sjunde, världens tionde och världens fjortonde största stad. Lite förvirrande kanske, men hur som helst så trängs väldigt många människor på väldigt liten yta. Kina har totalt ganska många invånare (1,338,612,968 st) men är å andra sidan rätt så stort (9,671,018 km²) så man behöver visserligen bara trängas i städerna.

Shanghaineserna, som lokalbefolkningen i Shanghai kallas, tycker att Shanghai är höjden av civilisation. Och visst är det häftigt med byggnader över 400m och magnet-tåg till flygplatsen som går 431km/h och allt det där. Men vardagen är inte speciellt civiliserad, tycker i alla fall inte jag. Visst kan man beställa hem ca 18069 olika maträtter från 268 restauranger nästan dygnet runt för 15kr eller få hem något från McDonalds dygnet runt för 7kr -oftast inom 20 minuter.

Jag har blivit mycket bättre på att inte klaga så mycket de senaste åren, och inte direkt säga vad jag tänker (om det är något negativt) men jag måste ändå bara få spy ur mig lite galla över vad som faktiskt blir väldigt irriterande i den kinesiska vardagen. Kalla mig gärna svensk!

Det var faktiskt en händelse idag som fick mig att skriva det här blogginlägget (förutom att jag längtar hem lite grann). Jag stod som nummer två i en liten kö, trodde jag, för att ladda mitt tunnelbanekort. Precis innan kvinnan framför mig var klar med sitt ärende (att skrika högljutt på mannen i båset) såg jag i ögonvrån hur det kom en annan tjej snett bakom mig. Jag hade kortet och en hundring beredd i ena handen, och precis när jag skulle ge mannen bakom luckan mitt kort så gled tjejen bakom lite snyggt förbi med sitt kort och sina pengar som hon stack in genom luckan. Jag blev egentligen inte alls förvånad (de gör så här), men lite ställd blev jag då vi bara var två personer i kön och inte 20. Så jag plockade beskedligt tillbaka tjejens kort och pengar till hennes stora förvåning precis innan mannen i luckan skulle ta dem och la istället dit mitt kort och mina pengar. Ett litet kines-engelskt ”solly” hördes från tjejen och jag kände mig lite mallig.

När man är så många på samma ställe så skulle man ju kunna tro att det liksom uppstått system för hur man ska bete sig mot andra, men i Kina råder motsatsen:

• I rulltrappor står folk hur som helst, det finns ingen genväg om man inte vill gå i trappor. I-landsproblem kanske, men här finns ganska långa trappor.
• Folk går på tunnelbanan innan folk hinner gå av. Tänk dig 10 personer som ska av tunnelbanan och tänk dig 20 personer som ska på tunnelbanan. Föreställ dig sedan det mest korkade att de 20 som ska på, slår och sparkar sig in innan de andra 10 har hunnit ut.
• Allting piper, tjuter eller allmänt låter. Och då menar jag inte som ett litet pip, utan jag menar brandlarm typ; tvättmaskinen, tunnelbanedörrarna, killens telefon på tunnelbanan 4cm från mitt öra, och alla bilar/bussar som använder tutan som blinkers.
• Alla tränger sig hela tiden. När man ska köpa biljetter, mat, i kassan på motsvarigheten på Ica. Det är verkligen som om alla tror att det är sista minutrarna innan kiosken, affären eller tunnelbanan stänger. Varje dag. I mataffären känns det som en marknad där alla skriker kors och tvärs. Man kan liksom inte bara gå in, plocka upp lite bröd, betala och gå ut.

Sen är det lite annat som gör vardagen annorlunda:

• Toalettdörren går alltid inåt. Och utrymmet är max 1,2 kvadratmeter stort. Nästan så man får ställa sig på toaletten när man ska stänga dörren. Och så har nån alltid precis rökt där inne.
• Rökning-förbjuden-skylt betyder ”Rök med fördel här. Eller var du vill.”
• Grönt ljus i korsningar betyder ingenting. Ibland kan man tro att det betyder att man får köra, men så ser man folk som går över gatan samtidigt. Se punkten ovan med blinkers.
• På sommaren är det 40 grader varmt och på vintern så kallt som minus 10 grader. Isolerade fönster/dörrar eller isolerade hus i allmännhet har ingen hört talas om.
• Alla här säger att -”Det är här det händer”. Jag undrar fortfarande vad det är som händer.

Det blev kanske lite mycket på en gång: 9-0 till Sverige. Men det finns jättemycket bra saker också såklart! Men jag tror nog att jag lutar mot att vara en mindre-stad-än-shanghai-människa. I alla fall om jag ska bo länge.

Länge leve Stockholm. Länge leve Hufvudstaden! Eller hur Ivan? 😉

Författare: Jonas

Jag tillägnar denna resa min kära far, som på 70-talet körde runt på sin Honda CB750K i Europa. Jag tror farsan skulle hänga med på vår resa om han hade en hoj ;) Som rubriken antyder så heter jag Jonas. Jag föddes 1981 på Södertälje sjukhus och har sedan dess irrat omkring mestadels i Tumba. Bodde ett tag i Flemingsberg men har nu efter ett par vändor i Storvreten och Segersjö bott i Storvreten totalt ca sex år. Jag har jobbat med lite av varje och var inne på mitt elfte jobb innan jag sa upp mig i våras för att resa. Bland det roligaste jag har gjort, förutom att resa, har varit att köra skolklasser i turistbuss på äventyrsresor. Förutom alla jobb jag haft så har jag också hunnit med att pugga lite på KTH, dock så blev jag aldrig färdig men hoppas att få tid och lust till det. Precis som Roberto så värdesätter jag min fritid högt och det jag gillar att göra då är bland annat frilufsliv och modellflyg. Modellflygandet är än så länge ett substitut för att vara pilot vilket jag har velat i hela mitt liv. Jag är också intresserad av teknik och foto/video och hoppas kunna bli bättre på att både fota och redigera film. Det kommer bli mycket fotande och filmande framöver ;) Jag har också hunnit med att ha egen båt, eftersom jag gillar att fiska. Den är tyvärr såld numera och likaså är min första motorcykel.

Inspiration

Jag tittar väldigt mycket på film. Favoritgenre är sagofilmer som Harry Potter och Stardust, men framförallt storfilmer som Gladiator, The Rock och The Green Mile faller in i smaken. Ibland har det även hänt att jag läst en analog bok och då är det Munken som sålde sin ferrari som inspirerat mest. De filmer som inspirerat mig mest inför den här resan är:

• Into the Wild
• Babel
• The Bucket List
• Motorcycle diaries
• Long way round med Ewan McGregor och Charlie Boorman
• Long way down (se ovan)

Se oxå Robertos sida. Just det. Maila mig på jonas@flyvardagen.nu om du vill berätta något roligt. Visa alla inlägg av Jonas