Nu har jag varit här nästan en vecka och Kina är som jag minns det. Ingen förstår vad jag säger, och jag förstår inte vad någon annan säger. Lyckligtvis kan min kollega, Ted, tillräckligt med kinesiska för att jag exempelvis ska komma till rätt gata när jag åker taxi. Taxi kostar nästan ingenting, taxametern börjar på 12kr och det brukar oftast inte kosta mer än 20kr, men det är med livet som insats som man kompenserar för den billiga taxan. Höger-regel och andra smarta trafikregler tycks saknas helt.
I onsdags tog Ted och hans fru med mig på lyxrestaurang som var känd för sina starka maträtter. I ett väldigt stort och lyxigt köpcentrum (tänk NK fast större) på tredje våningen låg en restaurang som någon väldigt rik person äger en kedja utav. Utanför stod det säkert fyra-fem värdinnor som tog emot oss. Restaurangen var inredd helt i vitt och det var säkert ett tjugotal anställda servitörer/servitriser som sprang kors och tvärs. På en normal varken billig eller dyr restaurang brukar en rätt gå på mellan 10 och 30kr. Man brukar beställa in ett antal rätter och dela så att varje person äter minst lika många olika rätter som det är matgäster runt bordet. På den här lyxrestaurangen fanns det ingen övre gräns för vad en rätt kunde kosta. Vissa rätter kostade 150kr, andra 3-400kr men det fanns även rätter för mer än 800kr, och det kunde exemplvis vara en hel fisk, en skål med nudlar eller en gryta. Maten var riktigt bra och jag tror det kostade några hundralappar per person i slutändan.
Igår träffade jag Andrew, killen som cyklade i Patagonien. Det kändes helt overkligt att träffa honom igen i Kina, när sist vi träffades var i Buenos Aires för mer än ett halvår sedan. Vi gick ut på en restaurang-gata i närheten av där han bodde och käkade fantastisk kinesisk gatu-mat för några tior. En rätt gick på ca 8kr. Jag fick värsta deja vu-känslan när vi åt friterat ris precis som jag, Roberto och Jeanette gjorde efter vi klättrat upp för Yellow Mountain och efter det gick vilse och till slut hittade ett litet hak i någon by någonstans i Kina.
Andrew berättade att efter vi åkte hem från Buenos Aires så åkte han till Colorado för att sedan åka vidare till London där han köpte en bil, osedd, som han körde med sin bror (nästan) hela vägen till Ulan Bataar i Mongoliet. Efter det åkte han till Beijing där han jobbade som privat engelskalärare ett tag för att sedan åka till Shanghai och hänga ett par dagar. Ikväll ska vi ut allihop och käka och i helgen blir det lite sightseeing med Andrew.
Jag får nästan be om ursäkt för mina bilder 😉 Av någon anledning är inte kameran med när jag vill fota, så det blir mobilfoton. Sorry Roberto…