Efter att ha kört i stark omväxlande motvind och sidvind hela dagen utan spår av civilisation eller campingar fick vi börja leta tältplats i den Patagoniska stäppen. Stäpp är ungefär som öken; det är torrt, öppet och med lite vegetation. Med andra ord ett svårt ställe att hitta ett bra ställe att ställa upp tältet på.
Vi sökte och sökte och hade det inte varit för den starka vinden hade det inte varit några problem att ställa upp tältet. Till slut hittade vi en sänka som såg lovande ut. Det borde blåsa mindre i en sänka tänkte vi och körde ner på en smal, stenig grusväg. Det fanns spår av ett mindre vattendrag, nu utan vatten, och vi följde vattendraget ett hundratal meter från vägen och stannade.
Vinden var inte så stark så det inte gick att slå läger, för tillfället, så vi parkerade hojarna framför varandra och ställde tältet i det lilla skydd de gav mot vinden. Precis som natten innan så använde vi hojarna för att förankra tältet i, något som skulle visa sig inte var så smart.
Efter att ha ätit la vi oss i tältet för att läsa, man kunde i princip inte vistas utomhus. Klockan var bara tidig kväll än så länge så det var några timmar kvar tills det var dags att sova. Efter någon timme blev det helt stilla och tyst. Vinden hade avtagit helt.
Klockan var ca elva på kvällen och vinden slog i tältet igen. Plötsligt hördes en kraftig dunk och jag, Jonas, flög upp stel som en pinne. Tankarna irrade omkring i huvudet i några millisekunder och sedan insåg jag var det var som hade orsakat det kraftiga ljudet. Min hoj hade vält av vinden och av belastningen från tältet! Det gick inte att ta sig ut; motorcykeln låg på sidan i absiden på min sida av tältet, med styret bara tjugo centimeter från där jag hade haft mitt huvud. Jag fick dra fram kängorna och byxorna och klädde snabbt på mig.
Väl ute ur tältet var det kaos. Vinden var av stormstyrka och sand piskade i ansiktet. Det gick inte att höra varandra även fast vi skrek. Robertos hoj stod fortfarande kvar, men tältet skulle inte klara av mer vind -speciellt inte nu när två linor var slaka. Vi var tvungna att göra någonting. Om vi reste min hoj igen skulle den troligtvis bara falla omkull en gång till. Om vi inte reste den skulle tältet tillslut ge vika. Jag fick sätta mig och hålla i tältet medan Roberto packade ihop de mesta av sakerna. Ett par gånger såg jag föremål snabbt försvinna i vinden. Händerna klarade inte av kylan, jag var tvungen att sätta på mig handskarna. Roberto hade packat ner de mesta av prylarna i en av säckarna och nu behövde vi en plan.
Det skulle inte ha gått att köra i vinden -och det fanns ändå ingenstans att köra till. Närmsta spår av civilisation låg miltals bort och nu var det mitt i natten. Tillråga på allt hade vi inte så mycket pengar kvar. Det är svårt att tänka sig att det inte finns någonting eller någonstans där man kan söka skydd, men så var det.
Vi kunde inte höra varandra. Vi frös. Det var mörkt. Det var sand överallt. Sand i öronen. Det fanns ingen tid att packa ordentligt, så allt mjukt fick ligga kvar i tältet.
Vi packade ihop tältet till en hög som vi la våra väskor på för att allt inte skulle blåsa bort. Nu kunde vi slappna av för en stund. Men vad skulle vi göra med hojarna? Vi provade att lägga dem på sidan, men då började det droppa bensin. Bensin som finfördelades av vinden och blev till en spray som stänkte på alla våra prylar. Vi fick leda bort dem ett tiotal meter till ena sidan av den uttorkade floden. Där la vi dem på sidan mot vallen och nu var det bara ett litet problem kvar: vad skulle vi göra nu?
Vi började med att klä på oss ordentligt. Alla kläder vi hade, ställen och handskarna. För att överhuvud taget kunna se något, och för den delen höra varandra, satte vi på oss hjälmarna. Även i storm fungerar intercom-systemet kanon. Nu var vi skyddade mot vinden och sanden i ansiktet och kunde prata med varandra igen.
Högen med tältet och väskorna fick fungera som skydd. Det var den högsta punkten i området, så vi tryckte in liggunderlagen så att de inte skulle blåsa bort. Sedan tog vi våra dubbla sovsäckar och kröp ner fullt påklädda och med hjälmarna på huvudet. Vi var båda trötta, men det gick knappt att sova. Vinden blåste igenom båda sovsäckarna och kläderna in på bara huden. Det var sand i munnen och i ögonen. Vi lindade in oss i tarpen för att skydda oss mot mer sand och för att få bort lite av den iskalla vinden. Visiret på hjälmen blåste upp lite då och då samtidigt som tarpen fladdrade loss. Det var en mardröm.
Natten gick och vi fick sova lite till och från, sedan började det ljusna. Äntligen kunde vi se oss omkring. Det blåste fortfarande, men nu kunde man stå rakt upp och gå omkring utan att ramla omkull.
Jag gick en runda och letade efter försvunna prylar. Locket från vårt köks-set från Primus hade blåst av under natten. Det är ovalt, ca 25 centimeter långt och rött. Det borde gå att hitta. Jag kunde inte se det någonstans.
Vi började packa ner sovsäckarna. Värmen i tårna började komma tillbaka. Det var sand i små högar bland våra prylar. Sakta men säker började vi få ordning på allt packning. Väskorna var klara att hängas på hojarna och packrullarna var nästan färdigpackade. Återigen gick jag för att se om jag kunde hitta det förvunna locket.
Denna gång gick jag längre bort. Mycket längre än vad jag tyckte var möjligt för lockets tidigare luftfärd. Uppskattningsvis 200 meter från den plats där vi hade sovit fann jag tillslut locket, fastkilat i en hålighet. Ytterligare ett tiotal meter bort hittade jag vindskyddet till köket och även tonfiskburken från middagen kvällen före återfanns.
Nu återstod bara att fortsätta köra i stark vind mot civilisationen och mot någonstans att värma sig och återhämta sig från detta milt uttryck jobbiga äventyr.
Rejäla äventur &rejäla Cowboys!
Hoppas sandsaneringen går bra
FjällBerra
Sí, claro …
I understood everything you wrote here ^^
Hahaah
Naturen går aldrig att lura. Skönt att det gick bra för er från.
Bra kämpat grabbar!
Äntligen lite action för oss stackars äventyrstörstande bloggläsare
Action kan man minst sagt kalla det. Det är kul att läsa i efterhand, men sådana här äventyr är inte lika roliga att uppleva live.
grattis på födelsedagen önskar pappa
Tack farsan!
Försökte precis ringa men det fungerade ”sådär”. Jag ska prova ringa igen lite senare, kanske imorrn.
Kram,
Jonas