Mot Argentina

Man kanske inte kan tro det, men det är faktiskt mer omständigt att bo på hostal/vandrarhem/hotell än att tälta. När vi tältar parkerar vi hojarna ett par meter ifrån varandra och sätter sedan upp tältet mellan hojarna med någon meters avstånd. Allt vi behöver för att tälta ligger i packrullen. Maten och köket ligger i toppboxarna. I sidoväskorna finns huvudsakligen det man inte använder så ofta; reservdelar, verktyg, byxor, jacka. Så vi bryr oss aldrig om att ta av väskorna när vi tältar. Vi låser bara väskorna för natten och tar in tankväskan i tältet.

När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.