Going south!

Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Antofagasta och vila ut efter turen till San Pedro. Vi arbetade en hel del med bloggen. Jonas gjorde en video och jag skrev en massa inlägg och jobbade med alla bilder. Passade på att tvätta ställen också som nu är skinande och rena…eller de var de tills vi satte oss på hojarna igen iallafalll

Det var tungt att säga hej då till släkten. Speciellt mormor. Denna gång kommer vi troligtvis inte tillbaka till Antofagasta men vi har lovat att försöka komma och fira jul och nyår det här året också. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och de ville inte alls att vi skulle åka; ”Kan ni inte stanna till helgen då vi ska till stranden?”, ”Det är bara en vecka till”, och så vidare…vi var tvugna att säga nej och åka annars hade hela resan blivit en enda lång fika-rast. Kan inte säga att det inte lockar, men det får bli någon annan gång.

Överlag har vi bara mött gästvänlighet och nyfikenhet här. Som turist på motorcykel blir man väldigt väl bemött, det gäller att vara beredd på att bli fotograferad bara. Skulle vara intressant att veta hur många face-book album vi är med i nu.

En annan iaktagelse är att det är väldigt säkert här. Vi har inte stött på några problem hittills och alla varningar verkar faktiskt vara något obefogade. Vi har varit lite paranoida p.g.a alla som säger att det är så farligt och att det händer så mycket dåligt. Detta både från folk i Sverige och chilenare själva. Och självklart händer det tråkigheter, liksom i vilket land som helst i världen. Om du baserar ditt beslut på om du ska åka till ett land eller inte utifrån dess nyheter så kommer man inte ens vilja stanna i sitt eget land. Medier lever på misär och elände. Eller hur ofta läser man om solskenshistorier på löpsedlarna?

Klasskillnaderna här i Chile är så mycket större än hemma i Sverige. Det finns extremt fattiga människor och extremt rika människor. Det sociala skyddsnätet är inte alls lika finmaskigt som i Sverige så det är klart man tar hand om det man har. Det blir dock lite extremt och folk är rädda för allting. Allt okänt är farligt och bör undvikas. Det var inte länge sedan det var diktatur här och mycket kommer nog därifrån. Michael Moore skriver om samma mentalitet i stora delar av USA. Folk styrs av sin rädsla för det okända. State of fear. Jag hoppas att detta minskar i takt med Chiles utveckling.

Iallafall, vi kom iväg från Antofagasta vid fyra-tiden och satte kursen söderut. Först var vi dock tvugna att hitta ut. Körde längs en väg som finns med på kartorna och som går längs kusten. ”Schysst!”, tänkte vi och satte av. Först tog asfalten slut. ”Yes!”, tänkte vi. Sen blev det lite tvättbräda. ”Suck”, tänkte vi. Sen blev det mindre och mindre väg. ”Kul!”, tänkte vi. Sen övergick det till en liten stig längs med en brant bergsvägg. ”Jahapp”, tänkte vi och vände.

Kom till slut ut på motorvägen (ruta 5) men valde att ta av mot orten Tal Tal som ligger vid kusten. Helt underbara grusvägar som tog oss upp ovanför molnen. Riktigt kul körning! Känner mig mer och mer hemma på hojen. Vi har kört massa olika typer av terräng, precis som vi hoppats på. För var dag som går känns hojen mindre och mindre. Bara svänga och gasa. Gruskörningen blir mer och mer avslappnad. Jag påminns dock då och då om att hojen faktiskt väger en 250 kg när jag råkar luta den lite för mycket åt något håll eller när framhjulet släpper i sanden. Då får man kämpa

Slog läger i ett hål i berget. Fullt med grön-blåa stenar överallt så det är troligtvis början på en gruva eller dylikt. Middag bestående av tonfisk, tomatsås och pasta med efterföljande kopp te och kakor. Tittade på två avsnitt av ”How I met your mother” och sen var det dags att sova. Vi slår oftast läger vid sju-tiden då solen går ner strax efter åtta. Det blir helt mörkt vid halv tio och vid halv elva så sover vi redan.

Ha det bäst!