Ta en kopp te (eller kaffe), stäng av telefonen, andas djupt ett par gånger…och börja läsa
Efter att ha läst lite i Lonely Planet bestämde vi oss för att gå upp för ett berg som heter Huangshan (aka Yellow Mountain). Det visade sig vara ett väldigt bra beslut (förutom kanske för våra ben som var tvugna att genomföra beslutet). För att ta oss dit åkte vi till Huangzgou från Hong Kong med ett 17-timmars tåg. Eftersom 2:a-klassbiljetterna var slut fick det bli 1:a-klass…mycket trevligt
För att komma till foten av berget från Huangzhou krävdes det tre bussar, en arg kanadensare och en konstig taxitur. Mest roligt faktiskt, även om sista bussen körde som om den inte alls tog upp 99% av den 3 meter breda vägen…
Kina är väldigt bra på att ta betalt för sina ”attraktioner” och sevärdheter. Så för att få privilieget att gå upp för berget ville de ha c:a 250 kr /person. Galet. De hade dock studentrabatt…så med en blandning av våra körkort, pass och PADI-dykcertifikat lyckades vi bli studenter och betalade bara hälften av kostnaden…ibland är det bra att inte kunna kommunicera med varandra 😉
Det tog oss c:a 4 timmar att ta oss upp till en höjd av 1860m. Trappsteg hela vägen. Vi har nu ”buns of steel”. På vägen mötte vi springande kineser på väg ner…hur tänker man då? Galet brant och i princip det värsta man kan utsätta sina knän för. Men glada var de iallafall. Vi mötte även bärare som jobbade med att ta alla möjliga saker både upp och ner för berget. Galet tunga saker och vi funderade ofta på varför de inte bara använde cable-car systemet som skeppade alla som inte orkade gå upp eller ner för berget.
Väl uppe visade det sig att vi inte var uppe och det blev en hel del fler trappsteg innan vi kom till vårt hostel. Men det var så galet fint överallt och det luktade så gott (svensk skog mitt i sommaren) att det inte gjorde så mycket.
Dagen efter började strax innan 05 på morgonen med en liten skön promenad på c:a 1 kilometer uppför. Detta för att se soluppgången. Helt klart värt det. Magiskt.
Sen var det dags att börja gå nerför berget. Vägen upp var c:a 9 kilometer. Vägen vi valde ner var c:a 23 kilometer. Det hela började väldigt bra och vyerna var minst sagt fantastiska. Vi fick dock lite panik efter att vi gått c:a 5 kilometer nedåt. Där satt nämligen en skylt och ett skynke som ganska klart visade att vägen vi tänkte ta var stängd. En fin pil pekade glatt på en väg som skulle ta oss tillbaka till där vi börjat. Vi ville gråta. 5 kilometer i princip rakt nedåt är väldigt mycket lättare än 5 kilometer rakt uppåt. Vi satte oss ner, åt lite solrosfrön och väntade på att det skulle lösa sig. Det gjorde det som tur var. Ett gäng kineser kom förbi. Tittade på skylten. Rådgjorde med varandra. Tittade på oss och gick sedan förbi skynket. Vi följde snabbt efter. Det visade sig att vägen var avstängd för underhåll så det var helt öde hela vägen. Väldigt skönt och fridfullt. Lite för lugnt och fridfullt kanske då det inte gick att köpa något på hela vägen ner. Som tur hade vi lite godis och solrosfrön men det blev lite tugnt sista biten ändå.
Vägen från foten av berget tillbaka till Huangzhou blev ett äventyr i sig. Eftersom vägen var avstängd fanns det inga bilar eller bussar. Dessutom visade det sig att vägen vi gick ner tog oss utanför den karta vi hade. Mannen som satt vid ingången var snabb med att försöka utnyttja situationen och ville ha c:a 450 kr för att köra oss 3 mil till närmsta stad. Galet med tanke på att samma resa med en taxi skulle kosta runt 20 kr…Vi satte oss ner, åt lite solrosfrön och väntade på att det skulle lösa sig. Det gjorde det som tur var och vi lyckades åka med en annan person för 60 kr istället. Två bussturer senare, varav den ena var spännande och den andra väldigt obekväm, var vi tillbaka i Huangzhou och kunde ta en väldigt efterlängtad dusch.
Vad är sensmoralen av denna långa historia? Jo att: Solrosfrön is the shit! Löser alla problem.
Nu är vi i Shanghai och njuter av storstadsliv…igen Vår favoritrestaurang är för närvarande Subway där vi äter ”sub of the day” för 15 kr. Galet gott och billigt. Idag har vi gått omkring och låtsas-shoppat (vi köpte ingenting) samt åkt upp i galet hög byggnad, den var så hög att man fick tryckutjämna öronen tre gånger på vägen upp i hissen Väldigt fin utsikt från restaurangen på 87:e våningen!
Det roligaste med shoppingen var när vi följde med folk som lockade med kopior. Man fick följa med till en liten gata. Gå in i en liten annonym affär. I ena affären drog de undan en bokhylla och bakom fanns en helt ny affär med kopior på allt man kan tänka sig. Helt galet. I en annan affär gick vi upp för en liten trappa och sen genom väggen bakom ett par tavlor…hur kul som helst Gäller att pruta om man ska köpa något. En vinterjacka började på 1800 kr och slutpriset vi fick var 230 kr…hehe.
De närmsta dagarna blir det mer Shanghai. Sen vidare till Xi’an för att titta på lite ler-soldater och tempel. Sen Peking för mer tempel, någon mur alla pratar om och troligtvis galet mycket shopping.
Vi flyger alla hem den 28:e juni. Så se gärna till att det slutat regna tills dess.
Ha de bäst och en guldmedalj till den som orkat läsa allt
Jag läste allt! Skojjigt ni har det Var hämtar jag medaljen?
Jag vann också medaljen. Vilka vackra bilder!!!!
Nu har vi firat midsommar, hade tur med vädret i alla fall. Väntar på er. Krammar.
1864 meter? Störtlöjligt. Åk till Borneo och bestig Mount Kinabalu istället – där snackar vi riktigt berg 😉
(Jag förtjänar ingen medalj, eftersom inläggets längd fick mig att skjuta upp läsandet ända till nu, och då har jag ändå bara skummat igenom vissa bitar)
Prova att bestiga Borgahällan nån gång *L*
Då återstår väl Bastunäsfjället?
Solrosfrön alltså – ska jag komma ihåg!
Jag får inte heller nån medalj – men ni borde få det som har skrivit så fint och har gjort en så tjusig blogg!! Nu när jag börjat fila på min egen blogg, inser jag hur mycket jobb det är för att få det bra och snyggt…
Och välkomna hem! 😀