Det känns verkligen som om jag ska dö

Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.

Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.

Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.

Slutet på början på våra liv.

Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.

Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.

Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.

Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.

Författare: Jonas

Jag tillägnar denna resa min kära far, som på 70-talet körde runt på sin Honda CB750K i Europa. Jag tror farsan skulle hänga med på vår resa om han hade en hoj ;) Som rubriken antyder så heter jag Jonas. Jag föddes 1981 på Södertälje sjukhus och har sedan dess irrat omkring mestadels i Tumba. Bodde ett tag i Flemingsberg men har nu efter ett par vändor i Storvreten och Segersjö bott i Storvreten totalt ca sex år. Jag har jobbat med lite av varje och var inne på mitt elfte jobb innan jag sa upp mig i våras för att resa. Bland det roligaste jag har gjort, förutom att resa, har varit att köra skolklasser i turistbuss på äventyrsresor. Förutom alla jobb jag haft så har jag också hunnit med att pugga lite på KTH, dock så blev jag aldrig färdig men hoppas att få tid och lust till det. Precis som Roberto så värdesätter jag min fritid högt och det jag gillar att göra då är bland annat frilufsliv och modellflyg. Modellflygandet är än så länge ett substitut för att vara pilot vilket jag har velat i hela mitt liv. Jag är också intresserad av teknik och foto/video och hoppas kunna bli bättre på att både fota och redigera film. Det kommer bli mycket fotande och filmande framöver ;) Jag har också hunnit med att ha egen båt, eftersom jag gillar att fiska. Den är tyvärr såld numera och likaså är min första motorcykel.

Inspiration

Jag tittar väldigt mycket på film. Favoritgenre är sagofilmer som Harry Potter och Stardust, men framförallt storfilmer som Gladiator, The Rock och The Green Mile faller in i smaken. Ibland har det även hänt att jag läst en analog bok och då är det Munken som sålde sin ferrari som inspirerat mest. De filmer som inspirerat mig mest inför den här resan är:

• Into the Wild
• Babel
• The Bucket List
• Motorcycle diaries
• Long way round med Ewan McGregor och Charlie Boorman
• Long way down (se ovan)

Se oxå Robertos sida. Just det. Maila mig på jonas@flyvardagen.nu om du vill berätta något roligt. Visa alla inlägg av Jonas